örslaget blef af fullmäktiges pluralitet godkändt, och ir Nordström reserverade sig mot beslutet, hvarvid 18an till protokollet yttrade bland annat följande: Det återstår att undersöka, buruvida icke, genom andra, mera i sjelfva sakförhållandet grundade och på hrr fallmäktiges egen beslutanderätt till följd af deras uppdrag beroende åtgärder, denna låneoperastion kunde underlättas och bafordras.: Hrr fullmäkstige äro inom de af rikets ständer bestämda grätn30r berättigade att besluta så väl om räntevilko;ren, som om sättet för lånets upptagande, och det vill synas att, med ett väl afvägdt, efter penningenställniogen och tidsförhållandena lämpadt begagnande af denna deras rätt, några oafvisliga svårighe;ter icke skola möta att inleda kapitalerna i den ,vinstgifvande kanal, som statslånet öppnarn. Efter långa öfverläggningar, och sedan första låneserien två månader förut blifvit faststäld till 2 millioner rdr bko, bestämdes ändtligen den 22 Juni 1855 kapitalrabatten för 3!7, procents obligationerna till 12!7, procents. Redan den 21 Mars, och således innan fullmåktige beslutat huru stor summa som till ena början skulle uppiånas, hade man bestämt ait fyra procents obligationer utan kapitalrabatt skulle utfärdas Det bör härvid ihågkommas, att rikets ständer bemyndigat fullmäktige att för obligationer, sålda al pari, på högst tio år afstå från uppsägningsrätten, för att derigenom underlätta upplåningen. Det var vid detta vilkor fullmäktige fästade sina förhoppningar om framgång, men det ligger för öppen dag att dermed ingenting kunde vinnas, då lånevilkoren i öfrigt voro för dåliga för långifvaren. Hr Nordsröm hade ock erinrat, att, då en hög ränta utgjorde den enda lockelsen för kapitalister att tillegna sig ouppsägningsbara obligatiener, någon framgårg sf låneoperationer-icke kunde väntas, om kapitalrabatten å 3., procents obligationerna sattes för låg, samt derföre yrkat att dessa obligationer måtte försäljas till 80 procent. Han ifrågasatte till och med 30 procents kapitalrabatt, men förklarade sig likväl icke bysa någon förhoppning att man skulle ingå derpå, euär, såsom orden föllo, han mot den skenbart stors rabatten emotsåg anmärkningar af många bland fullmäktiges principaler, som ännu ej klart fattat, att högre kapitalrabatt och lägre ränta alltid vid statslån åtfölja och neutralisera hvarandra. Hr Nordström fruktade ock att, då ännu mindre allmänheten härom hade klara begrepp, 3!, procents obligationerna icke skulle blifva begärliga och yrkade derföre att äfven 4 procents obligationer med kapitalrabatt skulle utfärdas. Af protokollet för den 31 Januari 1856 rfynes, att det är fullmäktige sjelfve som kommit på den tanken att genom konungens befallningshafvande utprångla obligationerna. Man förestälde sig, att i landsorterna bosatte personer, som kunde önska förvandla sina besparingar i statsobligationer, skulle, för att få dem, begifva sig tilllänsresidenset och i landtränteriet insätta sina panningar mot löfte att, sedan de derifrån blifvit till riksgäldskontoret öfversända, genom landshöfdingeembetet få obligationeron sig uällstälda, i fall nemligen riksgäldskontoret hade några att aflåta, hvilket naturligtvis skulle bero af den fråga efter dem, som i hufvudstaden under tiden kunde komma att ega rum. Äfven häremot uppträdde hr Nordström förgäfves. Kommissarierne, som hördes öfver detta förslag, hemstälde att ifrågavarande bestyr måtte öfverlemnas åt privatoch filialbankerna, hvilkas tjenstemän borde ega att för befattningen med obligationernas försäljande i provision i ett för allt åtnjata en procent eller ock en balf procent jemte ersättning för postporto och assurans. I anledning häraf beslöto fullmäktige att äfven genom de enskilta bankerna låta utbjuda obligationerna, men vedergällningen för besväret med penningarnes emottagande och öfversändande samt rbligationernas utlemnande faststäldes till endast !4 procent. Att den åsyftade operationen dermed nödvändigt skulle omintetgöras, kan genom ett exempel ådagaläggas. För en obligation å 400 rdr, försåld i den ordning fullmäktige sålunda bestämde, skulle der person, som verkstält försäljningen, ega att njuta provision med 24 sk ; men då ban vid medlens öfversändande till riksgäldskontoret måste bestrida postporto 4 sk., rekommendationsafgift 6 sk. och assuransafgift 24 sk., tillhopa 34 sk., skulle resultatet af uppdraget, om endast en obligation blefve försåld, blifva en kontant förlust af 10 sk. för den, som utfört detsamma. En af de i landet varande privatbanker hade hos fullmäktige erbjudit sig att, om banken finge i förskott emottaga obligationer till belopp af 35,000 rår rgs, besörja deras späidning i allmänna rörelsen; men äfven på detta förslag ville fullmäktige icke ingå. Hr Nordström yrkade väl ersättningsprocentens bestämmande till högre belopp, men anmärkte tillika, att det vore likgiltigt hvad beslut häruti fattades, sedan fullmäktige en gång antagit sådana lånevilkor, som, efter hvad erfarenheten redan visat, gjort upplåningen omöjlig. I sammanhang härmed erinrade hr Nordström om de felslagna förhoppningar man fästat vid förmånen för afoämare af 4-procents-obligationer al pari att icke under tio år få sina penningar tillbaka, och . åberopade den af honom vid flera föregående tillfällen för fullmäktige framhållna grundsats, att vid upptagande af penningelån det är långifvaren, men icke låntagaren, som bestämmer lånevilkoren. Hr Nordström yrkade en fullständig revision af de utaf fullmätige förut stadgade lånevilkor, och kastade nu åt fullmäktige denna fråga: kan man eller kan man icke på hittills erbjudna vilkor upptaga det statslårn, som enligt rikets ständers beslut för anskaffande ai jernvägar bör göras? De föregångna 7 månadernas erfarenhet lemnade härpå ett nekande svar. Vid samma tillfälle yttrade hr Nordström fö!jande: Det gifves i min tanke blott en giltig ursäkt för att icke hafva fullgjort hvad våra principaler oss uppdragit och anbefalt, och denna vore omöjligheten attinom de af rikets ständer gjorda begränsningar af lånevilkoren kunna upptaga lånet. Detta är icke visadt, då blott en art lånevilkor blifvit försökta, och dessa sådana, som, då de af en missförstådd hushållningsnlust stäldes lägre, än den allmänt gångbara räntefoten efter medelberäkning visade, och derjemte förbundos med en mycket illa kalkylerad bestämning i afseende på återbetalningsskyldighet, naturligen icke kunde leda till ändamålet. Riksdagen träder snart för dörren, och det vore i sanpning hög tid att göra hvad göras kan; för att, när rikets ständer äro samlade, konna undgå förebråelsen, att genom olämpliga åtgärder hafva bidragit till att det af dem för allmänt nyttiga ändamål beslutade fonderade statslånets förverkligande icke vunbit framgång., Icke heller nu kunde talande skäl inverka på pluraliteten af fullmäktige. Den 25 April 1856, vid hvilken tid den länge väntade penningekrisen, ehuru nära för handen, dock ännu icke instält sig och möjlighet ännu förefans för fullmäktige att upptaga åtminstone en större del af lånet, derest vilkoren varit annorlunda bestämda, förekom frågan åter till behandling. Vid detta tillfälle afgaf hr Nordström till protokollet ett längre anförande, som jag avhåller att få i sin helhet uppläsa. Det lyder sålunda: (Då denna hr Nordströms reservation redan varit införd i Aftonbladet (se mn:r 63), anse vi oss här kunna gå den förbi. Hr Lallerstedt fortfor efter uppläsningen deraf:) Om man, vid en granskning af fullmäktiges åtgöranden med ifrågarande låneoperation, har stora skäl till missnöje med det sätt hvarpå fullmäktige gått till väga, så är det emellertid glädjande att bland fullmBktige finna en man med den skarpsinnighet och det förutseende, som hr Nordström ådagalagt och hvilka bilda en så skärarde motsats till hvad pluraliteten af fullmäktige lagt i dagen. Från första stunden af frågans behandling hade han förutsagt följderna af fullmäktiges oefterrättliga beslut; ET — B— JA MV RR RR AK EK KA AR RR