gen emedan obestämda inkomster utfölle lägre än sman påräknat, eller emedan obestämda utgifter uppginge högre än man förutsatt, eller ock emedan en och annan inkomstkälla afkastade vida mer än man hade anlednivg att beräkna. Härsf synes huru omöjligt det i sjelfva verket är att på förhand säga huru mycket af kontorets allmänna kassa är för längre tid så disponibelt, att det kunde göra anskaffande af medel för jernvägars byggande genom statslån öfverflödigt; vidare: vom inkomsternas ström pblefve så ymnig, att man deraf blefve fullkomligt öfversvämmad för tillfället, skola då riksgäldskontorets fullmäktige låta all uppläning falla och af egen myndighet använda alla nutidens disponibla tillgångar för jernvägarne, utan att bekymra sig om huruovida icke rikets ständer, som dock äro kassans herrar, vid ett så välsignelserikt förhållande, kunde finna skäl att för andra, icke mindre vigtiga samhällsändamål disponera de rika tillgångarne och ändock genom statslån låta till verkställighet befordra jernvägsanläggningarne, af hvilka, ekuru högst nyttiga, gagnet dock i vida större mån kommer framtiden än nutiden till godo? och slutligen utan omsvep; skall frasen tillerkännas något praktiskt innehåll, så skulle det kunna blifva endast det, att en viss bestämd summa, t. ex. summan utaf de af rikets ständer för de särskilta jernvägarne beviljade anslag skall genom statslån upptagas, och hvad kostnaderna för öfrigt belöpa sig till, betäckas af befintliga disponibla tillgångar som dertill anvisas., Hvad säga herrarne om en slik förklaring? Den har säkert förvånat er lika mycket som mig. Ati hr Nordström och de af fullmäktige, som möjligen delat hans åsigter, underskrifvit den, är i sin ordning, men huru pluraliteten af fullmäktige kunnat sätta sina namn derunder, begriper jag i sanning icke. Innan jag för denna gång slutar, torde det tillåtas mig uppmana den ledamot af ståndet, som tillika är fullmäktig i banken, att upplysa huru det varit möjligt, att så stora svårigheter kunnat möta för obligationernas tryckning vid bankens tryckeri, och förbehåller jag mig att under diskussionens. lopp få framstslla det påstående, hvartill jag anser fullmäktiges åtgärder i denna vigtiga sak böra föranleda. (Sedan hrr Wallenberg och Schwan likaledes framstält flera anmärkningar emot fullmäktiges förfarande, men detta tagits i försvar af hr Björck m. fl., som yrkade bifall till utskottets betänkande, anförde hr Lallerstedt under den på efiermiddagen samma dag fortsatta diskussionen vidare :) Under. förmiddagens diskussion har man beskylt mig att söka sak med riksgäldskontorets fullmäktige. Ja, jag söker sak, och jag gör det hvarhelst jag finner det allmännas bästa åsidosatt, obekymrad om jag bakom saken träffar den eller den personen. Genom att söka saken, utan att fråga efter personen, kommer man till sanningen, och hon är det mål, som hvarje representant bör eftersträfva Det var med tillfredsställelse jag under förmiddagens diskussion inhämtade, att bland detta stånds fullmäktige i riksgäldskontoret i flera delar förefunnits skiljaktighet i afseende på de beslut, mot hvilka jag riktar mitt klander; men med känslor af motsatt art hörde jag en ledamot af detta stånd, hvilken inom statsutskottet haft att granska fullmäktiges förvaltningsåtgärder, uppträda till försvar för fullmäktige med en värma, som tycktes mig hafva bättre passat för någon af dem, som utan reservation i samma åtgärder deltagit. Jag sätter ett stort värde på denne aktade ståndsbroders omdöme, och då jag vid diskussionens början icke egde vidsträcktare kännedom om sakförhållandena, än hvad jag af statsuttets betänkande, jemfördt med 1855 års statsrevisorers berättelse samt fullmäktiges vid riksdagens början till rikets ständer afgifna berättelse, kunnat inhemta, ansåg jag nödigt att, före diskussionens fortI sättning på eftermiddagen förskaffa mig närmsre insigt i Zmnet, för den händelse att jag i min uppfattning deraf skulle hafva begått något misstag. Så snart diskussionen på middagen var afbruten, begaf jag mig derföre till riksgäldskon.oret, der jag begärde och erhöll. tillgång till de hos fullmäktige hållna protokoll i de delar jag under den föregående diskussionen vidrört. Om ståndet behagar egna mig en stunds uppmärksamet, vill jag nu, med ledning af de ytterligare upplysningar jag under genomläsningen af dessa protokoller vunnit, söka närmare utveckla hvad jag under förmiddagens plenum endast antydde. Genom fullmägtiges protokoller har jag ej allenast funnit mina anmärkningar emot fullmäktiges åtgöranden bestyrkta, utan dessa åtgöranden framstå i en dager, som är ännu mörkare än den, hvari de föut visade sig. På sätt jag i förmiddags visade, tillbragte fullmäktige de första månaderna af år 1855 med många och långa öfverläggningar om åtskilliga småsaker, utan att vidtaga någon hufvudsaklig åtgärd för anskaffande af det beslutade lånet. : Likväl hade kommissarierna den 1 Mars, på samma gång de uppgåfvo de belopp, utgörande 6,893,333 rår 16 sk. bko, som kommissarierna ansågo böra i öfverensstämmelse med ständernas beslut upplånas, förklarat sig hysa den öfvertygelse, att den dåvarande ovanligt gynsamma penningeställningen icke borde lemnas obegagnad, utan riksgäldskontoret så fort ske kunde utbjuda obligationerna. Det synes ock påtagligt, att ett sådant förfarande hade varit det rätta. Då penningelån skall upptagas till något företag, hvars utförande är stäldt på längre tid, har man två utvägar att välja. Man kan nemligen taga lånet antingen på en gång förskottsvis, utan afbidan af den tidpunkt, då penningarne behöfvas, eller ock endast i mån af bebof. I förra fallet kan låntagaren genom . begågnande af gynsamma konjunkturer bereda sig billigare lånevilkor; hvaremot i senare händelsen, eller om: låneoperationerna fördröjas intilldess penvingarne blifva behöflige, han är beroende af då möjligen missgynnande konjunkturer och måste underkasta sig huru hårda vilkor som helt. Om fallmäktige, sin plikt likmätigt, utan dröjsmål upptagit större delen af det behöfliga lånet, hade otvifvelaktigt, i anseende till den under hela år 1855 rådande fördelaktiga penningeställningen, dervid kunnat betingas mycket goda vilkor, helst riksgäldskontoret måste ega större kredit, än hvarje annan inrättning eller enskilt person i riket. Det bade varit lätt för fullmäktige att, till den del de upplånade medlen icke genast varit för det afsedda ändamålet behöflige, under tiden göra dem fruktbärande. Genom att t. ex. uppköpa hypoteksföreningarnes obligationer, som vanligen gifva 4!, procent af deras noterade pris, skulle fullmäktige kunnat bereda riksgäldskontoret en räntevinst, hvilken, äfven om obligationeroas försäljniog medfört någon kapitalförlust, blifvit fullt tillräcklig till dennas hetäckande. Med ett dylikt sätt att bedrifva låneoperationerna hade dessutom varit förenad den fördel, att vid inträffande penviogekris riksgäldskontoret icke behöft inlåta sig i en täflan med enskilte låntagare, hvilken naturligtvis måst i hög grad öka den allmänna förlägenheten. Dessa äsigter, hvilka mer än en gång framstäldes och på ett öfvertygande sätt utvecklades så väl af kommissarierne som ock af en bland fullmäktige, hr riksarkivarien Nordström, utöfvade likväl ingen inverkan på fullmäktiges pluralitet. Den 11 Maj 1855, innan något i hufvudsaken var tillgjordt, var det, på sätt jag i förmiddags nämde, frågan om beskaffenheten af de räntekuponger, hvilka borde åtfölja de blifvande obligationerna, och omtankan att göra dessa kuponger löpande, som sysselsatte fullmäktige. Förslag väcktes att till Kongl. Maj:t ingå med underdånig anhållan om föreskrift att kupongerna skulle i allmänna uppbörden emottagas. Häremot gjordes allvarliga föreställningar af hr Nordström, som visade olämpligheten af en dylik åtgärd i och för sig, men särdeles innan sjelfva låneoperationen tagit sin början. Hr Nordström erinrade, att då de till jernvägsbygnaderna behöfliga medel skulle genom etatclån anckaffan Jatsta län härda in förr desto hell