Redan ,hos de gamle romarne hade qvinnan af ålder erhållit ett icke ringa mått at frihet och menniskorätt. Olik äfven häruti de österländska folken, hade den stora romerska nationen tidigt insett, att samhällets kraf: och bestånd ytterst betingas af familjens sedliga fribet, och att denna åter hufvudsakligen beror af den ställning qvinnan der intager. Det är en märkelig företeelse, huru den manligaste af nationer, med all sin sträfhet och obildbarhet i många-andra hänseenden, just visat den djupaste aktning för det qvinliga värdet, och att detta visar sig långt tidigare än kristendomen. Det är bekant, huru romarne senare äfven i sin lagstiftning tillämpade denna grundsats,;..och huru den igenfinnes i alla de Jänder, inom hvilka romersk rätt förblifvit gällande. En helt annan anda uppenbarar sig deremmot inom den germaniska rätten, som legat till grund för Sverges lagstiftning. I d:ssa lagar, utgångna från eröfringens princip, kunde ingen: rätt till egendom inrymmas åt qvinnan, enär-ingen annan egendom förefans än jord, med: näfrätt vunnen och bibehållen, samt vapen, utgörande vilkoret för så väl skydd som anfall. För qvinnan fans i ett sådant samhällstillstånd ingen annan plats än midt emellan barnets och trälens; hon betraktades såsom ett angenämt bohagsting, eller såsom ett för familjen oundvikligt bihang, och så djupa äro de intryck, som gammal lag och sed förmå gifva åt en: nations tänkesätt, att ännu i dag samma sätt att betrakta saken synes råda hos en stor del af Sverges invånare. Dåromarne, som nyss är nämdt, redan före kristendomens införande i sed och lag hyllade deri stora samhällsprincipen af qvinnans rätt till egendom, finner man deremot våra förfäder först en lång tid efter samhällets kristnande kunna förmås att efter sekellånga mellarnskof antaga en och annan liten jemkning af den ofvananförda urgamla grundåsigten. Dessa modifikationer äro lätt uppräknade: de inskränka sig till stadgandet om qvinnofrid samt rät för qvinna att taga half arfslott, för hvilket man har att tacka Birger Jarl; samt lagen om lika arfsrätt, för hvilken vi ha att tacka vår nu regerande konung. fiDen tröghet, som sålunda visat sig i afseende på rättsoch tidsenliga reformers genomförande i detta fall, får likväl ej ensamt tillskrifvas den makt, som af gammal lag och sed utöfvas på menniskorras sinnen. Här tillkommer någonting ännu mäktigare: den hedniska verldsåsigten, det hedniska sinnelaget, den hos de kristna folken i allmänhet, och beklagligtvis ej minst hos vårt eget, djupt rotade inre. hedendom, hvilken i årtusenden öfverlefvat. den yttre. Det-torde nemligen i längden icke kunna med främgåhng bestridas, att qvinnans ofrihetstillstånd befinner sig i den mest skärande: kontrast till den religion, hvars verldsförnyande förmåga uppenbarar sig deruti, att, då den. andligen frigjort ej. mindre qvinnan -än mannen; den ock härigenom lagt grunden till-den förras sociala frigörelse. Vi vilja härmed ingalunda hafva sagt — ehuru vi från reformens. motståndares sida äro beredda -på en dylik tillvitelse — att hos svenska nationen skulle i allmänhet råda större hedendom än hos. Europas. öfriga kristnade folk. Vi ha blott velat antyda, att i detta speciella fall-det hedniska elementet här varit segare än i de flesta andra länder. Huruvida grunden till denna företeelse ursprungligen måste: sökas i vårt folks mera direkt österländska härkomst, lemna vi oafgjordt. Visst är, att den åsigt, enligt. hvilken qvinnan anses böra hållas i ett strängt beroende ar mannen, förskrifver sig ifrån österlandet. Det ligger någoming äkta österländskt uti den äfven i vårt Jand nyligen förföktade åsigten, att qvinnans lycka (man menar väl här dock fgentligen mannens) skulle objelpligen gå förlorad, i fall -hon mistade sin ovärderliga egenskap att vara en rodocka, ett slags odalisk, i fall ej familjen finge fortfarande förblifva ett slags serelj, för hvars:invånare bör utestängas icke blott hvarje utifrån spejande blick; utan: ock hvarje inifrån uppkommande tanke, och icke något annat lefnadsmål ens få anas än det att behaga chefen. Jemte dylika åsigter får man ock höra andra, mindre råa, men lika vittnande om det starkare könets egoism. Så upprepas t. ex. det utnötta påståendet: qvinnan kan ej sköta affärer,. Det skulle verkligen vara intressant att af denna sats förfäktare få upplysning om hvemrdet väl är, som egentligen sköter den fattiges affärer. Är det mannen, som hela dagen utomhus med kroppsligt arbete förtjenar sin dagspenning? eller är det qvins nany hvilken med denna skärf måste dagligen ombesörja utgifterna, ordna, sammanhålla allt inom familjen, vårda de späda och de orkelösa? På hvilkens sida liggsr här det tunga ansvaret, de oaflåtliga Omsorgerna, den egentliga. afförsskötseln? Och när affärerna gå illa, hvems är i de allraflesta fall felet? Då man vill orda om qvinnor och affärer, borde aan ej lemna ur sigte den kläss, som är den talrikaste, den vigtigaste, den åf hvilken sam: häiletsbestånd i grunden beror. Betrakta man åter medelklassen, så finner man äfven bär, ehuru måhända ej i så hög grad-som inom den nyssnämda klassen, hushäållets bestånd och trefaad betingas af en trogen samverkan emellan de båda makarne. Hvad de rikas familjer vidxommer, så cger der visserligen ett helt annat förhållande rum; men detta har sin grund deruti, att rikedomen i och för sig sjelf är ett undantagsförhållande, och för öfrigt torde det inom ifrågavarande familJer i de flesta fall hvarken vara husfadern eller husmodern, som egentligen sköter affä. rerna, utan sådant öfverlåtes vanligen, likasom hushållets och barnens vård ilegda häner. Ha vi nu sålunda lyckats visa, huru qvinnan i de flesta fall ådagalagt sin förmåga att dels ensam sköta affärer, dels dervid verksamt biträda mannen inom familjen, så återstår att undersöka, hwuvida inga spår af en sådan förmåga gifvit sig tillkänna hos qvinär oe NE hr per -—— KR I ET: