St UVBRR KIUJELE GIUIRERCT GSRRESERRAE KPES UMSORES ÖOFIRESEV EISERSEm u.veckling fortsätta att lefva någon tid såsom en sjelfständig varelse. De omtalade djuren (cephalopoderna) utmärka sig, såsom bekant är, genom 8 eller 10 stora, köttiga armar, som omgifva murnen och som tjena dels vid simningen, dels såsom fötter för att krypa samt att gripa födan med, ty dessa djur lefva i allmänhet af rof. Ett af dem är den b :kanta Seglaresnäckan (argonauta) i Medelbafvet, och det var just hos denna, som det nyss omtalade b synnerliga fenomenet först blef iakttaget. Man f.no nemligen, att en af armarne hos detta djur kunde, under vissa omständigheter, affällas reguliert och årligen, liksom hjortarnes horn; men att armen, efter affällningen, fortfor att lefva såsom ett djur för sig sjelf: att simma, krypa och röra sig fritt med ganska tydligt eget lif. Till följd deraf hade dessa affallna armar, då de först upptäcktes, som var år 1825, blifvit ansedda för en egen sort raaskkräk, som lefde parasitiskt bos vissa arter af cephalopoder, och detta förmenta maskslägie blef af Cuvier kalladt Hectocotyle, utan ait han anade dess ursprung. Man trodde sig hos dsisamma finna både mun, mage, nervsystem och alt, som tillhör ett sjelfständigt djur, hvilket missvg då var ganska förlåtligt. Men det dröjde ej liage förrän man insåg dess likhet med cephalopodernas armar, och då uppstod den förmodan, att d-ssa varelser vore hannarne af Seglaresnäckan, samt act dessa aldrig hade haft annan skapnad, utan voro födda sådana ur ägget. Men äfven denna åsigt befanns oriktig och rättades genom de undersökningar, som anstäldes vid Medelbafvet af Verany och Vogt s-mt af H. Möller, hvilka alla visade, att de besynpDrliga djuren verkligen voro armar af vissa arter cephalopoder, som reguliert afföllo och sedan: fortsatte att lefva på ett sätt, som hittills var utan exempel i djurriket. Det var lätt insedt, att ett så besynnerligt förhållande endast kunde ske för samma ändamål, som i allmänhet föranleder de underbaraste företeelser inom den lefvande naturen, såsom att foglarne bygga sina konstrikt sammansatta bon, att insekterna genomgå de besynnerligaste förvandlingar och att växterna sätta blommor, nemligen för fortplantningens skull. Det ovanliga faktum var således gifvet och bekant, men det stod alldeles isoleradt, utan öfverenssiämmelse med hvad man dittills kände om djuren, och kuade således på visst sätt sägas vara obegripligt. Det är under det sistlidn: året som profsssor Steenstrup i Köpenhamn lemnat en afhandling öfver detta ämne, hvilken väl ej minskar det förvånande och egna i det omtalade fenomenet, men som dock visar dess samband med det vi känna om andra djur. Genom de rika samlingar af hafsdjur, som finnas i Danmarks hufvudstad, blef det möjligt för Steenstrup att få undersöka ett tillräckligt antal arter af cephalopodklassen och ett tillräckligt antal individer a? hvarje art. Han fann dervid, att, liksom det bland de högre djuren är vanligt, att hannarne gerom någon yttre olikhet, såsom horn, skägg, olika firg m. m., skilja sig från honorna, så är det bland cephalopoderna vanligt, att hannarne utmärka sig genom en något egen bildning af en bland armarne, olika hos olika slägten. Dessa egenheter hade hitt lls blifvit förbisedda, emedan man trott dem vara öljder af yttre skador eller tillfä!liga missbildningar. De befunnos dock vara fullkomligt konstanta hos kvarje art, men olika hos skilda arter, så att de gevomgå flera olika gradationer och uppnå sin största böjd hos Seglaresnäckan och slägtet tremoctopus, hos hvilka den förändrade armen årligen affaller från djuret, hvarefter en ny arm utväxer. Men den affallna armen fortfar att lefva såsom ett eget djur till dess att den uppfylt det ändamål, som dermed var afsedt. Detta är en af de många länkarna uti den till oändlighet gränsande mångfalden i naturen, hvilken det är vetenskspernas ändamål att upptäcka och förklara. Såsom nyss nämdes, äro detaljerna af detta ämne alldeles ej nys. Tvärtom voro alla de märkvärdigas:e omständigheterna redan bekanta för 4 å 5 år s dan, men spridda och ofullständiga, hvarföre det gick med dem såsom ofta med ofullständiga telegraf.aderrättelser om dagens nyheter, att man ej rätt visste, om man skulle våga sätta tro dertill. Det är blott sammanställningen till ett helt af alla dessa o nständigheter som är ny. Jag anför detta särskilt derföre, att det har sin tillämpning på ett annat ämne, som äfven är att räkna bland förra årets viärkligaste upptäckter i zoologien och som står i sammanhang med en förbättring i biskötseln. (Vigtig upptäckt för biskötseln.) Den berömde professor Siebold uppgifver, att han yckats bevisa den oväntade satsen, att ett djur i vissa fall kan utvecklas ur ett ägg, utan att detta uadergått den befröande inverkan, som hittills varit aasedd såsom det oundgängligen nödvändiga vilkoret. Eharu det ej nu är möjligt att fullständigt iramställa allt, som dertill hörer, så torde det tiltas mig att lemna en kort öfversigt af hela uppäcktens förlopp. Ena landtprest i Schlesien vid namn Dzierzon, som gde stor biskötsel och som gjorde sig ett nöje af ast studera biens natur och lefnadssätt, hade för fl-ra år tillbaka uppfunnit en sorts bikupor med tak och sidor, som kunde uttagas och voro sammansatta st lösa stycken, så inrättade, att bien föranleddes t Il att sätta hvarje särskilt vaxkaka på ett af dessa ösa stycken. Hvarje kaka uti bikupan kunde sålees efter behag uttagas, och biens arbeten kunde as möd en förvånando noggrannhet. Dzierzon unde se, huru bikakorna tillväxte och huru lång tid dertill fordrades, samt på hvad sätt de byggdes. Ilan kunde för hvarje dag och för hvarje timma se, iura de fyldes med håning eller huru äggen deruti vedlades och huru arbetet i kupan: var fördeladt råellan bien. Med ett ord, han kunde följa biens cbgliga lefoad ännu noggrannare än som förr skett, huru mycket som förut varit gjordt för detta ändamål, och i enlighet med den vunna kännedomen Lande han rationelt ordna sin biskötsel. Härvid ledles han i synnerhet af de slutsatser han bildade sig fver det inre förloppet af dessa djurs lif, och säriele3 af en, tom syntes stridande mot allt hvad man hitills kände, nemligen att de ägg, ur hvilka bihanarne (eller de s. k. Drönarne) utvecklas, skilde sig ån de öfriga biäggen i det förut nämda hänseendet, och att således Drönarne bland bien skulle vara Ister af en verklig Parthenogenesis, men att detta undantag från den allmänna regela icke gälde för de öfriga bien. Då en hop fenomener i biens hushållning, som hittills icke kunnat förklaras eller till hvilkas uttydng man försökt hvarjehanda stridiga hypoteser, lätt och enkelt blefvo förklarade genom denna nya h,potes, så antog Dzierzon den för god, och uppgjorde erefter sina planer att i hvarje kupa reglera hvad som efter hans teori behöfde rättas, t. ex. att öka ler minska drönarnes antal, ombyta visen och mera want, hviket allt i de flesta fall fullkomligt lyckaes. Han meddelade sin vunoa erfarenhet åt andra, acn hans lära vann ej gehör, såsom stödd på ett tagande som syntes orimligt. Uti ena tidning, kal.d Bienenfreund, som utkommer för biskötseln i Tyskad, afhandlades visst ämnet, men ständiga inkast ch tvifvel förekommo der mot den nya läran, som i iImänhet behandlades med misstro. Dock hade en nan utmärkt biodiare i Schlesien, vid samn Berpsch, upptagit Dzierzons åsigter och inrättat hela .. bilager, i en ofantligt stor skala, efter hans me d, samt till och med gjort en liten förbättring i upornas sammansättning. Dzierzons åsigter blefvo spart bekanta för profesorerna Leuckart och Siebold, hvilka båda togoliflig cl deruti. Siebold omfattads dem med så mycket Srre intresse, som han sjelf hade funnit något lik;ande hos aedra insekter och isynnerhet hos fjäriligtet p yche. Tar At bafun tumt nAGA känNnEdAmM Am hier