understigande den för tiden eljest gämgse räntan, än de uppsäga sina obligationer till återbetalning, om de nemligen dervid i älla fall icke erhålla mera i kapital än de sjelfva derför utgifvit. Ty fördelen att vid sådant förhållande hafva staten till gäldenär är så mycket större, för den större säkerhet den skänker och lättheten att när som helst kunna realisera statspapperen, att den anses uppväga minskningen i ränta. Såsom exempel derpå må anföras, att då Preussen, som redan 1830 nedsatte räntefoten för sin utländska skuld från 5 till 44, i Mars 1842 uppsade nära 99 millioner Thaler (264 millioner rdr rmt). till återbetalning inom 6 månader eller till rätte: nedsättning från 494 till 3Y,, så begärdes af hela denna summa blott 6825 Thaler tillbaka: Kursen ändrades ock så föga, att man, äfven sedan räntenedsättningen var kungjord, betalde 104 till 105 för 100: Naturligtvis är fördelen å statens sida vid en dylik räntenedsättning och utsigten att lyckas större, i samma mån kursen är högre och står öfver pari. Ty de obligationsinnehafvare, somicke vilja finna sig i nedsättningen, utan fordra återbetalning, hafva obestridlig rätt att återfå det belopp, hvarå obligationen lyder, men de kunna icke heller fordra mera, om de äfven sjelfva skulle ha betalt mera derför. Detta mera blir nemligen då, om de ändå fordra återbetalning, deras förlust, icke statens. Ju större fördelen för staten är af en sådan räntenedsättning, när tiden dertill är inne, desto större är olägenheten, för att icke säga förderfligbeten af lån med kapitalrabatt, enär staten genom denna rabatt på förhand beröfvar sig denna fördel, och emedan den ena generationen derigenom vältrar på den andra en skuldmassa, hvars tyngd den senare icke eger i sin makt att afskudda sig på sådana vilkor, som öfverensstämma med de förändrade förhållanden, i hvilka den lefver och rörer sig. Ty då; såsom vi nyss erinrade, obligationernas innehafvare vid en räntenedsättning hafva obestridlig rätt att, derest de bellre fordra återbetalning, återfå det belopp, hvarå obligationen lyder; oberoende åf hvad de sjelfva derför gifvit, och likaså oberoende af staten derför ursprungligen erhållit, så kan staten vid lån af ifrågavarande beskaffenhet icke vidtaga en dylik åtgärd, utan att få betala, om ej sju för tu, dock:sju för sex, fem eller fyra o. 8: v. alltefter den större eller mindre kapitalrabatt, som vid lånets upptagande hade egt rum. I Frankrike hade staten genom fortgående på denna bana, blott ifrån 1816 till 1848, erkänt sig såsom gäldenär för: 700 millioner francs, som dem aldrig hade erhållit, och måste derå fortfarande bstala ränta: England utgaf, enligt Mås Culloch, under åren 1793—1817 skuldbref å 879,289,943 , för hvilka staten, i följd af kapitalrabatten, endast erhöll 584,847,555 kontant, så att om en återbetalning af dessa lån al pari skulle ega rum, staten skulle få utbetala den oerhörda summan af 294 millioner (öfver 5000 millioner rdr) eller mer än 50 Z utöfver hvad den erhållit. Ena annan författare har beräknat, att om England skulle al pari återbetala sina ifrån 1775 till 1816 gjorda 3-procants lån, förlusten i följd af kapitalrabatten skulle blifva 171,234,449 sterling. En räntenedsättning kan under dylika förhållanden icke rimligtvis komma i fråga, och ehuru mycket räntefoten faller och kursen stiger, är en stat, som råkat i en dylik belägenhet, snart sagdt dömd att i evärdlig tid vara skuldsatt. Vi hafva härmed åtminstone antydt de förnämsta skälen, hvarföre vi ansett beviljandet af kapitalrabatt vid det ifrågasatta jernvägastatslånets upptagande vara i finansielt hänseende mera skadligt än gagneligt, och följaktligen icke böra af rikets. ständer medgifvas. Det är visserligen sant, att förlusten derpå för staten blir mindrs, ju ringare rabatten är, och att någon så hög.rabatt,, som de nyssnämda ländernas regeringar under för dem kritiska tider medgifvit, icke på långt när nu för oss kan komma i fråga. Men olägenheterna för framtiden äfven af en mindre rabatt äro stora nog, för att rättfärdiga det påstående, som vi utan tvekan uppställa, att det är vida. bättre att staten förbinder gig att betala en högre ränta, låt vara att den äfven ginge ända till 5 , för kapital, som hon verkligen erhåller till. fulla förskrifnå beloppet, än att den förbehåller sig en lägre ränta, vore den ock blott 3 4, men utfästei sig att betala denna å ett kapital, som blot är nominelt. Och denna åsigt har äfven i senare tide mer och mer omfattats, icke blott af utmärkte författare i finansvetenskapen uti de länder, der de finansiella begreppen blifvit bättre ut vecklade än hos 0ss och der man varit : tillfälle att taga lärdom af erfarenheten, — Vv. åberopa exempelvis Parnell, Coquelin, dt Puynode, Bernoulli, Nebenius, Rau — utar äfven gjort sig mer. och mer gällahde ho: regeringarne sjelfva, . såsom flera under de senaste åren afslutade större statslån utvisat hvarvid man i allmänhet föredragit att hellre betala en högre ränta (vanligen numera högs 41, procent) å ett verkligt undfånget kapital än medgifva kapitalrabatt för att bedraga sig sjelf och efterkommande med skenet af er lägre. old AAA ÅA AL sistlidne onsdags plefium biföll preste ståndet (utah gehör åt Svenska Tidningens pro