sig öfver nästan hels jorden och utgjorde under eocenoch miocenperioderna en vigtig beståndsdel af den flora, som då lefde i Tysklånd och det öfriga Europa. Nu äro de inskränkte till länderca i södra temisferen; och märkvärdigt är att se, huru derstädes icke blott slägten, utan ock arter äro egendomliga för sina bestämda lokaler. Ty. af denna stora växtfamilj, hvaraf 240 arter tinnvas i Sydafrika och 666 i Australien, äro blott 2:ne slägten, fast med skilda arter, gemen samma för Nya Holland å ena samt Nya Caledonien och: Nya Zeeland å den andra sidan. (Ostindiens flora.) Sedan de Candolie utgaf sitt stora verk öfver växtgeografien har intet allmännare arbete inom denna gren af vetenskapen utkommit. Deremot: ökas med hvarje dag antalet af de framställningar, som hafva vissa: länders eller esskilta lokalers vegetationsförhållanden till föremål. Vid sidan af talrika floror och afhandlingar öfver trakter inom Europa stå Hookers bearbetning af Nya Zeelands och Tasmaniens växter, Martii öfver Brasiliens, Seemans öfver Mexikos och Panamas, Blumss öfver Javas, Oersteds öfver Ceairalamerikas, jemte flera andra. Ett bland demärkeligaste arbeten af detta slag är Hookers och Thomsons flora öfver Ostindien, icke allenast för den fuliständighet, hvarmed dsn framställer detta lands växtalster, utan jemväl för de allmänna åsigter, som deri uttalas öfver växtrikets utveckling i tiden. Ostindiens Flöra-utgör nemligen kanske mera än något annat lands en sammanfattning af de växttyper, hvaraf jordens nuvarande vegetation består. Der framstå visserligen några alldöles egna, rent iohemska former; men bredvid dessa förekomma representanter af nästan hvarje annan naturlig växtfamilj. I Ostindien finnas inga särdeles stora skogar, ej Brasiliens catingas, Sydamerikas pampas eller Nordamerikas savanner, icke dessa torra slätter, tidtals höljde af oräkneliga blommande buskar och lökväxter, som i så hög grad karakterisera det södra Afrikas flora. Indiens slätter: äro ytterst fattiga på arter; de måttligt upphöjda bergstrakterna uppvisa på långt när icke den yppiga blomsterprakt och dessa ogenomträngliga löfmassor, som prunka i andra tropiska länder. Brasiliens sköna cacteer, liljeväxter eller praktfulla Melastomacer cga här ingenting jemförligt. Totalbilden i vissa distrikter är en afrikansk brist på frodighat. Men å den andra sidan företer detta land, genom mångfalden af sina höjdoch klimatolikheter, en omväxling, som i visst af-eende ej förefipnes annorstädes. Från de rent tropiska kusttrakterna med sin beständiga fuktighet och sina tvenne vexlande årstider, hvarest trädar:ade ormbunkar, palmer och andra den södra växtverldens egsndomligheter uppträda, uppstiger man till slättmarkerna med deras spridda trädsaml ngar och enåriga örter, der man återfinner en flora, som i det allmänanaste erinrar om det tempererade Europa; tilldess man slutligen i Himalayas fjellregioner möter växter, som äro bokanta från våra alper eller från nejderna kring polen. En närmare analys af den ostindiska florans beståndsdelar visar den dock hufvudsakligast sammansatt af elementer från de närgränsande länderna. Australien, som mera än något annat land hyser sina egeadomligheter; den Malayiska Archipelagen med sina gigantiska växtformer, Egypten, södra Arabien och de varmare delarne af Persien, som från vester småningom öfvergå i Ostindien; Kina och Japan, hvilkas vegetationskarakter mera tillhör de tempererade sonerna, och Siberien, hvars fjellkedjor sammanhänga med Himalaya och bilda stommen till det mellersta Asien — alla dessa länder hafva i mer eller mindre mån att uppvisa stora likheter med Ostindiens flora i dess särskilta delar. Och slutligen återfinnes här ett särdeles stoft antal alldeles europeiska växter, hvaraf Hooker uppräknar ända till 222 äfven i England förekommande arter, hvilka i de vestra delarne af bergskedjan blandsa sig med Himalayaformer, alldeles som i de östliga representanter uppträda från Kina och Japan. fö Sammanfattar man nu dessa förhållanden: likhet i vegetation uti klimatiskt likartade länder, och sammanhang i vegetation mellan härgränsande trakter, så anser författaren, att man måste antaga en större kontinuitet inom växtverlden, än mången, som blott ser olikheterna, tror förefinnas. Hooker, som mer är någon nu lefvande botanist varit i tillfälle att taga kännedom om växtriket i jordens mest olika länder, är af den åsigten, -att växterna utgått från några få vegetationscentra och att vissa af dem ega en stor förmåga att spridas till vidt aflägsna länder, dervid bibehållande sin ursprunglighet i det väsentligaste. Geologiska och klimatförändringar häfya efter deras första uppkomst och spridning inträdt och på nu skilda trakter fixerat hvad som förr var mera sammanhängande. Det nyss omnämda förhålländet med proteaceernas : hemländer är härpå ett bevis. Nutidens skapelse är ej plötsligen lösryckt från den förgångna. 3 Ei. Denna åsigt om ett uppenbart sammanhang mellan delarne af den vegetation, som nu bekläder: jordens olika länder, och mellan de förr och nu rådande typerna i densamma ha i senare tider wunnit en ökad styrka genom Oswald Heers, Göppertts m. fleres upptäckter af qvarlefvor från tertiär-floran i Schweitz, Italien, Tyskland och Schlesien, ja till och med på Java. Det öfvervägande största antalet af dessa qvårlemningar från en i jordens djup nu begriafven vegetation tillhör nästan uteslutande samma växt!typer eller är:rent af identiskt med växlarter, som ännu förekomma i de aflägsna länder, hvilkas utsöende så märkbart erinrar om Buropa under tertiärepoken. Kärl Möller i Halle har jemväl belyst detta sammanhang, i det han uppvisat huru ännu existera olpe former, som utgjorde hufvudbeståndsdelarne af koljberiodens vege ation, fastän de i den nuvarande sa elsen stå enstaka eller börja försvinna... i: Zoologien har, som bekant är, att uppvisa ett an. tal djurarter, hvilka dels i den historiska tiden alldeles försvunnit, dels ännu synas småningom utdiz; forstvetenskapen framställer flerfaldig erfarenhet om vissa trädarters förträngande af andra; i våra egina jordlager har man uppdagat, huru här herrskat ör. sevis asp, ek, al, bok och barrträd — allt tyder meq ett ord på den sanningen, att ej plötsliga revolutig. ner, utan långsamt, men oemotståndligt verkanqe krafter orsakat en förändring i den organiska ski. elsen på jorden, samt att samma makter ännu allt. jemt följa samma lagar i naturens lugnt framskridande utveckling. (Odling af kinabarkträdet.) Vid sidan af de flesta kulturväxter, som öfverflyttats till Europa, stå de försök man gjort, att i andra länder acklimatisera flera vigtigare arter. Så har i senare tider det träd, som lemnar det bekanta gutta-percha, blifvit planteradt på Isle Bourbon, sedan man börjat hysa farhåga för dess utrotande i den ostindiska arkipelagen, der det först upptäcktes. Men ännu vigtigare äro de bemödanden man gjort för att till Java öfverflytta de träd, som i Peru, Bolivia och Nya Granada lemna den beryktade kinabarken. Dessa utbredde sig fordom öfver en ansenlig rymd; men genom det okloka sätt, hvarpå invånarne gått till väga för att hopbringa de qvantiteter af barken, som derifrån utskeppas, har det länge varit att förutse, att dessa så oumbärliga växter småningom skulle försvinna. Väl utfärdade regeringen i Bolivia 1838 förordningar till skydd för dessa dyrbara skogar; men äfven här. synes vinningslystnaden hafva orsakat en förödelse, som ständigt blifvit allt märkbarare. På förslag af flera naturforskare beslöt derföre holländs a regeringen att till höglandet kring Chimborazzo sända en förfaren botanist, för att der insämla frön och unga plantor af kinaträden. Härtill utsågs den med Javas naturförhållanden så bekante Hasskarl; och det är af stort intresse att läsa den nyligen offentliggjorda berättelsen om alla de nästan Otroliga svårighatar ach hindar han agda hakämna. tär