kommande motsvarade 50 tunnor, då den rena behållningen äfven blefve 50, så borttager tionden (tagen i dess ursprungliga mening) en femtedel af denna rena behållning. Men på en annan jord af mindre god beskaffenhet erfordrar produkten 100 tunnor en kostnad af 80; denrena behållningen blir der: följaktligen endast 20, och tionden utgör då icke mindre än hälften af rena. inkomsten. Tionden är således en högst ojemn skatt, i det den träffar endast skenbart lika, men i sjelfva verket högst olika, alltsom kostnaderna varit större eller mindre. Uppgå dessa för produkten 100 till 90, så lemnar tionden ingen behållning öfver, och denna skatt kan således i sjelfva verket sägas absolut hindra företaganget af hvarje odling, som ej ger mera än 10 procents öfverskott på det nedlagda kapitalet. Men det är ej nog med att tionden är en tung, och en ojemn skatt, den är jemväl en progressiv, en ständigt stigande skatt. Om skatten endast ökas i mån af den skattdragandes behållna inkomst, så innebär detta egentligen ingen orättvisa eller obillighet ur finansiel synpunkt, emedan den då endast följer hans förmåga. att bära den. Men tionden stiger ofta i starkare progression. Antager man med Carey och Bastiat, att hvarje ökad produkt af jorden vinnes med minskad kostnad, då blir naturligtvis förhållandet tvärtom. Men enligt den allmännast antagna teorien om jordräntan erfordrar hvarje ökad produkt större kostnader, än samma qvantum förut erfordrade, antingen derigenom, att den nya. qvantiteten måste vinnas på jord af sämre beskaffenhet, eller derigenom, att lika kapital, nedlagdt på samma jord, ej alltid ger lika af kastning, alldenstund Jordens förmåga att bära skördar är begränsad. Attundersöka, om den ena eller andra teorien har mera skäl för sig, är här ej stället. — Säkert är, att det förbållande, hvarifrån den senare utgår, ofta i verkligheten, inträffar, och i det fallet är det klart; att af hvarje tillökad produkt tionden har ett större förhållande till den rena inkomsten, än af den föregående. På en viss landtgård är redan den bästa jorden i bruk; produkten 100 vinneg der med en kostnad af 50; tionden är således en femtedel af den rena inkomsten? Egaren vill öka gårdens afkastning med ytterligare 100, men måste frambringa denna å sämre jord med en kostnad af 60; tionden blir då en fjerdedel af rena inkomsten; 0.8. v. Om tionden öfverallt är! en stigande skatt, kan väl vara ovisst; men uppenbarligen är den det i alla de fall, der jord af sämre: bes skaffenhet tages i bruk. Men icke nog med desså olägenheter; an-: dra äro oskiljaktiga från uppbördssättet af denna afgift. Dessa äro till och med:mera i: ögonen fallande än de förra och synas: derföre äfven vara de; som företrädesvis: ådragit tionden denna oviljä hos de skattdragande; hvilken mer och mer äfven försvårar uppbörden deraf för tiondetagarne. Det äro olä: genheter af dettå slag, som stundom förorsaka blodiga uppträdgn mellan tiondetagaren eller hans ombud ock tiondegifvaren, då: den förre för skafttiondens uträknande vilbbegagha sin lagHga rätt att räkna skylarne: på den sena res åker eller, för qvicktiondens eller likstolens uttsgande, företager sig att räkna kreaturen i bondens ladugård.? Det uppträde: af denna art, hvarom de skånska tidningarne för icke längesedan visste att berätta: från Skettelljunga, torde ännu vara i frisktiminne.; Lyckligtvis äro dylika beklagansvärda uppträdeni vårt land söllsynts; men det synes-dock. vara hög tid för lagstiftningen att äfven. hos: oss träda emellan för att för framtiden förekomma sjelfvå möjligheten af derss vidare inträf: fande.