Stockholms stads konsistorium och folkskolefrågan (). Konsistorium anför vidare: Hvad nu vidkommer de brister i hufvudstadens folkskoleväsende, hvilka så väl annorstädes som särdeles i 12 och följande af komiterades utlåtande finnas uppräknade och jemväl synas i sockenstämmonämdens underdåniga framställoing antagne; så instämmer konsistorium först och främst i de gjorda avmärkningarne om en alltför kort skoltid och en alltför ojemn skolgång af många bland de barn, som äro 1 folkskolan inskrifne; äfvensom om försummelse och likgiltighet hos en del föräldrar och målsmän i afseende på deras barns tillhållande att begagna skolan. Dessa anser konsistorium vara de svåraste bristerna i nuvarande skolväsende. De hafva ock redan från folkskolans första år varit föremål för både skolstyrelgers, lärares och ordningsmäns klagan och bekymmer, äfvensom det varit deras omsorg att söka afhjelpa dessa väsentliga hinder för folkskolans framgång och nytta. Komiterade hafva ock, i afseende på föräldrars och målsmäns försummelse att skicka sina barn i skolan, erkänt ( 4) svårigheten att mot densamma använda tvångsmedel. Här är det i synnerhet tiden eller folkskolans fortgående verksamhet, som kan åstadkomma förbättring i nyssberörda brister; och lika med komiterade, vågar konsistorium förvänta en helsosam verkan af å ena sidan det oförtröttade nitet hos vederbörande att öfvertyga och påminna försumliga föräldrar om nyttan och nödvändigheten af barnens tidiga, jemna och fullständiga undervisving, och å andra sidan af den alltmer hos föräldrar och målsmän inträngande insigten och öfvertygelsen om undervisningens behof. De hinder, som möta, hafva emellertid ofta sin grund i förbållanden, som det icke beror af ordningsmän eller lärare eller styrelser att undanrödja. Den arbetande klassen är nemligen till stor del stadd i så fattiga vilkor, att föräldrar, som hafva flera barn — om de än af fattigvården understödjas — ofta behöfva de äldre barnens biträde till de yngres tillsyn i hemmet; andra barn åter nödsakas att ingå i tjenst eller yrke förr än deras skolundervisning är fullbordad. Härtill kommer, att inom hufvudstaden flyttningarne, i synnerhet bland arbetsklassen, från en till annan församling äro så täta, att skolgången derigenom allt för ofta afbrytes. Likaledes instämmer konsistorium i viss mån i anmärkningen om bristen på förberedande skolor för de minsta barnen samt om den alltför ringa proportionen af lärare i förhållande till lärjungarnes antal. Likväl bör iförra afseendet konsistorium underdånigst anföra, dels att några särskilta skolor för de minsta barnen icke äro i Eders K. M:ts nådiga folkskolestadga anbefalda, dels att bristen deraf är till icke ringa del redan afhulpen. i hufvudstaden så väl genom de af ett enskilt sällskap inrättade, alltmer utsträckta s. k.småbarnsskolorna, som genom andra enskilta undervisningsanstalter, hvilka för jemväl små barn i stor mängd förefinnas. Hvad åter det ringa antalet af lärare angår, har denna brist redan från början varit erkänd; hvadan ock församlingarne varit och äro betänkte att vid folkskolorna anställa dels ett ökadt antal ordinarie lärare, dels extra biträden ; men de uppoffringar, som församlingarne redan åtagit sig för folkskolorna, hafva i allmänhet varit så stora, särdeles för inköp af skolhus och deras apterande, att man billigtvis endast efterhand kunnat fordra eller vänta deras ökande med nya kostnader, helst förutvarande lärares löner flerstädes måst, till följd af stegrade priser å lifsförnödenheter, förhöjas. Beträffande vidare anmärkningarne emot vexelundervis. ningsmetoden och det föråldrade tunga sättet att lära innanläsningen, så är det ett misstag, då komiterade förmena, att i dessa delar, åtminstone i den senare, ingenting blifvit vidgjordt till förbättring. En närmare bekantskap med så väl hufvudstadens folkskolelärareseminarium, som med dess folkskolor, hade kunnat visa, att hvarken vexelundervisningseller innanläsningsmetoden, så vidt den senare sammanänger med den förra, stå på samma punkt, som då en förra först infördes i stadens skolor, samt att de ej heller saknat en ständig utveckling och förbättring enligt den erfarenhet, som dels utrikes ifrån, dels inom riket vunnits. Huruvida deremot dessa metoder böra alldeles utdömas och utbytas emot nya, åtminstone i vårt land föga bepröfvade metoder, deröfver vågar, konsistorium icke fälla ett afgörande omdöme. Åtminstone torde en större erfarenhet om företrädet af nya metoder böra insamlas, innan ep så väsentlig förändring, som den af komiterade antydda, införes. I fråga, ytterligare, om den anmärkta bristen på undervisningsmedel, hade visserligen varit önskligt, att dessa kunnat hastigare och i rikare mått, än som skett, anskaffas; men så väl härom, som öm öfriga anmärkta brister gäller, att densamma småningom alltmera afbjelpes. Samma svar gäller äfven i frågan om bristande samverkan mellan de olika skolorna och olikheten af begagnade läroböcker. Obemäldt bör i detta afseende icke lemnas, att, då vid folkskolornas ordnande i hufvudsteden, Teglementen från samtlige skolstyrelser till konsistorium insändes och pröfvades, konsistorium vidtog sådana jemkningar och ändringar i dessa reglementen, att desamma bragtes i nära () Se Aftonbladet n:r 35 och 38.