lag vore detsamma som det i afseende. på våra grunpdlagar städse iakttagna. -Om ock i åtskilliga fall ämovets enklare beskaffenbeteller lagförändringens mer eller mindre omfattarde syftning mäste framkalla ett medgifvande, att: lagförändringen kan. utan. verklig våda af otydlighet eller möjlig anledning till missförstånd göras medelst en särskilt, icke efter riksaktens text afpassad, utan till redaktionen fristående författning; så torde dock å andra sidan böra erkännas, att fall kunna finnas, der detta sätt måste leda till otydlighet och svårfattlighet. 5å framt icke hvarje erioran härom komme: att afvisas genom åberopande af osannolikheten deruti, att de förenade rikenas förbundsakt skulle synnerligen ofta komma!att undergå ändringar, kunde såsom exempel framställas, att om någon till innehållet vidsträcktare i riksakten skulle hafva utan ny redaktionsuppställning blifvit så ofts till innehållet ändrad, som förhållandet varit med 14 S i Sverges riksdagsordning, komme det att fordras både god tid och klart omdöme för att kunna i tanken uppställa lagrummets närvarande verkligen gällande innehåll: Det sätt för lagförändringen, som måste iaktlagas i det ena fallet, synes ock böra gälla i det andra, då fråga är om en och samma lag: Vid den förändring af riksakten, som en gång tillförene skett, bar ny redaktion af texten tillkorsmit. Samma sätt har nu i viss mån, fastän icke heller deruttryckligen genom yttre formens anvisning, blifvit följdt, n emligen så vidt angår en del af riksaktens 7 8, i.-afseende hvarå :de nya föreskrifterna äro så i orden uppstälda, att de skulle kuuna i utbytem o en del af gamla texten inrymmas, om, hvilket nu icke uttryckligen skett, sådant utbyte af sjelfva ordalagen blifvit ifrågasatt. De stadganden åter, hvilka innefattas i förslagets 1 och 3 S, äro icke framstälda uader någon form af nya delar i riksaktens text; all anvisaing saknas huru dessa stadganden skulle med nämde text kunna sammanfogas. Vid sådant förhållande skulle, under den strängare bokstafliga tydning af grundlagarne, som, på sätt ofvan är anfördt, finnes uttryckligen föreskrifven, den hänvisning till riksakten, som förekommer i den föreslagna nya lydelser af åtskilliga S i regeringsformen, möjligen kunna ifrågasättas att icke tillika gälla den särskilta förordning, som är. stäld i bredd med. den uti sjelfva Fessilagtext; såsom. en särskilt handling åberopade riksakten, men icke i sitt innehåll gjord tll någon del deraf. Ända till allt yttre sken af befogenhet skulle en sådan invändning varit förekommen genom begagnande af enahanda form för lagförändringen, som redan: förut varit anlitad och vunnit bifall af begge konungarikenas representanter. Den i förslagets 1 och 3 4 meå ordet hitintills gjorda hänvisning till de fall, i hvilka föreskrifterta i samma .5S skulle ega ti!lämpniög, medför visserlisen synnerlig enkelhet och korthet i lagtexten; mer det synes utskottet hafva varit nödigt, att, i stället för utvägen att sålunda i en ny lag meddela hänvisning till grundlagsstadganden, hvilka samtidigt med tillkomsten af denna nya lag skola undergå en förändring, som borttager hvarje uttryck hvarigenom hänvisningen skulle blifva begriplig och få betydelse, förslaget hade innefattat bestämd uppgift å de fall, som i hänvisningen: äro åsyftade; hvilken uppgift cke skulle hafva medfört betydlig .vidlyftighet, då dessa fall icke äro flera, än de i svenska regeringsformens 39, 40, 41.och 42-5S uppräknade, nemligen då konungen företagit .resa utom de begge rikena och då han är börta utöfver tolf månader, — då hab för sjukdom icke regeringsärendena vårdar, — då konuogen dör innan tronföljaren uppnått myädighetsåldern, Och då konungahuset på manliga sidan utgått. I allmävna civila och kriminallagstiftningen har visserligen någon gång händt, att ändradt stadgande om påföljden af ett visst förutsatt fall meddelats under hänvisning till det ställe i den äldre la gen, som beskrifver detta fall; men svårligen torde i allmänhet ordning och redighet i lagens uppfattoicg och tillämpning kunna vinnas derigenom, att 4en nya påföljdens tillämplighet bestämmes endast genom hänvisning till en i annan lag förut gällande, men nu upphäfd påföljd. Under tiden närmast efter den, då lagförändringen skett, skulle väl den anmärkta olägenheten i mindre mån framträda; men efter längre tids: förlopp blefve otvifvelaktigt detframtyungnå uppsökandet af upphäfda lagstadganden, såsom öundgängliga för bestämmande af den närvarande lagens tillämpning, obeqvämligt och besvärligt, om icke äfven lätteligen föranledande misstag. Det i vårt land häfdvunna, för grundlagarnes uppfattoing och tillämpning ändamålsenliga. sättet, att, sedan.de undergått förändringar, låta dem i tryck bland rikets allmänna författningar framträda i det skick de genom: förändringarne fått, skulle i följd af det nu anmärkta förhållandet komma att afstanna, för bibehållande af den historiska ledträden. Eljest skulle i svenska grundlagarne förgäfves sökas upplysning om de fall, om hvilka 1 och 3 S i förordningen angående ändringar och tillägg i riksakten handla: Sedan den i sådant hänseende uti 41af Norges grundlag gjörda hänvisning till Sverges regeringsform, i följd af dennas nmwifrågastälda förändriovg, upphört att lända till upplysning i ämnet, skulle då för Norges invånare icke heller i riksakten finnas en ledning härutinnan, utan; denna. ledning böra sökas i äldre upp!agor af svenska grundlagarne. Pfter att hafva sålunda utvecklat de i afseende på lydelsen af Kongl. Maj:ts. nådiga förslag förekomne eringar, anser utskottet sig icke böra underlåta att i minnet återkalla, hurusom i-riksakten jemväl förefinnes en brist, hvars afbjelpande legat utom föremålen för Kongl. Maj:ts nu aflåtna nådiga proposition, men som torde komma att äfven för sig påkalia uppmärksamhet. och blifva ämne för ny framställning till de förenade rikenas nationalrepresentanter. I underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t den 9 Juni 1841 anförde rikets då församlade ständer, att hos dem till. öfvervägande förekommit, det riksakten saknade bestämmelser, huru och när, vid. konungs minderårighet, frägor emellan svenska och norska folkens representanter böra afgöras om det antal förmyndare, som för omyndig konung väljas må; om hvilken bland flera sådana förmyndare må föra ordet, samt huru förhållas bör då i en af flera personer sammansatt förmyndarestyrelse rösterna blifva lika delade; äfvensom att riksakten, lika litet som norska grund!agen, innehölle något stadgande om högsta antalet förmyndare, som för omyndig konung väljas må; i följd hvaraf Norges storthing skulle kunna välja ett antal, som svenska grundlagen icke medgåfve; i anseende hvartill Och då, genom saknad af bestämmelser Härätinnan, dels hinder skulle kunna möta för tillsättning af förmyndare, dels styrelsens verksamhet möjligen komme vatt afstanna samt sjelfva föreningens trygghet blottställas, rikets ständer irunderdånighet anhöllo: att Kongl. Maj:t täcktes till Svea rikeswständer: och Norges störthiog aflåta nådig proposition om allt hvad Kongl. Maj:t-kunde finna nödigt till afhjelpande af de i riksaktens stadganden, rörande förmyndareval för omyndig konung, befintliga brister. sar I anseende till hvad, här ;ofvan, blifvit anmärkt, finner utskottet sig böra vördsamt afstyrka bifall-till Kongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga proposition.