omyndighetens ledband. Man har skänkt henne hyllning och smicker, i stillet för rättvisa och sanning. Vi göra oss således alldeles icke den illusionen, att en eller annan qvinna icke kommer att missbruka sin myndighet. Vi ha sett hvarje frihet missbrukas, äfven den ädlaste, den mest naturenliga. Liksom bekantskapen med verlden är ett godt skydd mot verldens förvillelser, är äfven obekantskapen dermed en vådlig snara. Vi skulle visserligen kunna härvid anmärka, att antagligen lika många omyndiga qvinnor blifvit ruinerade genom förmyndare, som myndiga skola ruinera sig sjelfva. Men vi erkänna hellre helt öppet, att hvarje genomgripande förändring kräfver lärpenningar och att mera än en qvinnag lycka och lugn måste bli offret, innan det nya blir vanligt, innan qvinnans myndighet blir något lika erkändt, lika sjelfklart, som mannens, innan exemplet af andras olycka riktat erfarenheten och ådagalagt nödvändigheten af att sjelf vara på sin vakt. Man erkänner visserligen, att det fins hushåll, der qvinnan håller huset uppe, men förutsätter att dessa fall äro tämligen sällsyntan. Man vill härigenom betaga äfven detta skäl för qvinnans myndighet dess gällande kraft. På stöd af nägon egen erfarenhet och af upplysningar, dem vi i detta hänseende af trovärdiga personer inhämtat, anse vi oss deremot kunna påstå, att i backstugusittarens, i den svenske proletärens stuga är det mer än ofta, som qvinnan, den så kallade svaga qvinnan, är familjens hufvudsakliga, egentliga stöd, då den, som borde vara det, den myndige, arbetar två eller tre dagar i veckan för att sedan kunna på krogen svira bort den vunna penningen och i lag med honom värdiga bröder lemnar dem, som han borde skydda och stödja, åt deras öde. Vanligtvis gör han skäl för sitt namn och blir far för en talrik afkomma — man behöfver icke resa långt i Sverge för att vid grindar och i diken träffa flockar af dessa halfnakna, linhåriga barn, hvilka den, som lindrar blåsten för det klippta lammet, underbarligen uppehåller — men, utom lifvet, är det hufvudsakligen misshandlingar proletären ger denna afkomma, och när han hemkommer halfrusig, är det vanligtvis en signal för barnen att gömma sig för fadren. Modren deremot anstränger alla sina krafter, arbetar hela dagen och ofta nog en del af natten, för att kunna fylla de mest oundgängliga behofven, och med något understöd af menniskokärleken lyckas det benne oftast, ty det hvilar välsignelse öfver hennes mödor. En sådan strid och en sådan seger, fastän de utkämpas och vinnas under kojans låga, förfallna tak, innebära något sublimt. Den är, så vidt vi kunna finna, ett af de mest vackra bevisen på qvinnans kompetens att vara myndig; det ådagalägger klart hennes förmåga att fylla den myndiges kall, då denne sjelf, genom sitt uppförande, afsäger sig alla anspråk derpå. Skulle sanningen af vår uppgift angående de förhållanden vi här vidrört dragas 1 tvifvelsmål, kunna säkert riksdagsmännen af bondeståndet, hvilka närmast hafva dylika exempel under ögonen bland backstugusittare och arbetsfolk å deras egor eller i deras grannskap, vitsorda riktigheten af hvad vi här ofvan frarostält. Då hittills myndighetsstriden egentligen rört sig kring den bildade; det högre samhällslifvets qvinna, må det ursäktas oss, att vi här neddragit den ända till qvinnan af folket, men äfven hon skall ju komma i åtnjutande af samma rätt som sin mera lyckligt lottade medsyster, derest icke rätten efter så mångens förmenande stannar vid blotta önskan. Man har invändt, att den myndiga qvinnan, då hon ingår äktenskap, underkastar sig ett ovandt tvång, som icke kan annat än förefalla henne tryckande. Vi få härtill endast genmäla, att det i sådant fall är hennes eget val. En rättvis lagstiftning har uppfylt sitt kall, då den lemnat henne oberoende. Bjuda inför bennes hjerta eller hennes förstånd känslor eller skäl att heldre välja beroendet, och detta beroende skulle förr eller senare synas henne mindre angenämt, så har hon derföre att anklaga sig sjelf, men ej lagen. Ehuru föga det öfverhufvud lär inverka på nu ifrågavarande ämne, enär man kan begagna sig af den sjelfständighet myndigheten förlänar på ett både klokt och ädelt sätt, utan att ega några högre själsgåfvor, anse vi oss likväl böra bemöta ett påstående angående qvinnan, sor i sin mån syftar att nedsätta henne, för att i desto klarare ljus framhålla mannen. En af våra motståndare, hvars hofsamhet mot olika tänkande vi likväl anse oss skyldiga att erkänna, påstår nemligen, att något äkta, originelt och storartadt geni ännu saknas i qvinnans historia. Vi vilja endast åberopa tvenne, detena helt och hållet svenskt, det andra svenskt genom sitt giftermål, fru Lenngren och fru von Staöl. Fru Lenngren är i sitt slag — och alla slag sont bons, hors le genre ennuyeuxn, detsamma som Bellman i sitt, som Tegnår i sitt. Hon står oöfverträffad, liksom de. Deri ligger, efter vår åsigt, det storartade, och ingen lär neka att tillexempel vissångaren Beranger är lika storartad på sitt område, som Corneille och Moliåre på deras. Man kan vara stor i en liten genre. Om fru Lenngrens orig:nalitet åter torde meningen icke ens vara delad. Vi hänvisa blott till tvenne sådana konstdomares omdöme som Rosensteins och Franzens. Hvad fru von Staöl angår, harredan hela det bildade Europa fält domen öfver henne. Det vore en öfverflödsgerning att söka bevisa det storartade, det originella i arten af hennes snille. Vi ha icke yttrat oss om det äfvenledes begagnade epitetet äkta, emedan vi anse det nog sväfvande och obestämdt; säkert lär vara, att är ett snille storartadt och originelt, så är det äfven äkta. De, som kämpa för qvinnans myndighet, ha i sådan egenskap fåti uppbära ätskilliga, som Vi tro, tämligen orättvisa tillvitelser. Det är i det hela ganska likgiltigt, ty går blott vår sak fram, må våra personligheter gerna ÅR 3 don AR 4311 mea Rd a Vr