eller också all svensken vore tysken och fransmannen utomordentligt öfverlägsen i lusten och konsten att bedraga oerfarenheten, att till egen fördel begagna sig af qvinnans svaghet, ty annars synes det oss vara omöjligt att på förnuftets väg finna orsaken, hvarföre Sverges vinna icke må vara berättigad till lika mycken sjelfständighet som Frankrikes och Tysklands. För vår del tro vi, att om också svenskan icke kan mäta sig med fransyskan i praktisk blick, i den förmåga af ordning och sammanbäållning, som vana vid sjelfständighet och sjelftillit henne förlänat, står likväl vår landsmaninna i klart begrepp, i snabb uppfattning, i frihet från sentimentala fratser, i allmänhet ej så litet öfver sin germaniska syster. Och vi vilja ogerna tänka nog lågt om våra tappre, högsinnade, landsmän, att de,i stället för att vara qvinnans riddare, skulle företrädesvis vara de, som sökte att bedraga och missleda henne. Vi hoppas emellertid, att afståndet emellan den franska och svenska qvinnans förmåga af sjelfständighet och personlig förtänksamhet skulle i betydlig mån komma att jemkas dymedelst att svenskans myndighetsålder, såsom äfven i nya lagförslaget blifvit antaget, först inträffar fyra år senare än fransyskans. För öfrigt, då man hyser så stora farhågor för öfverilade, obetänkta giftermål å den myndiga, svenska qvinnans sida, kunde man ju, ungefär i likhet med franska lagens föreskrift, stadga en viss termin, inom hvilken icke myndig qvinna finge, emot föräldrars eller närmaste slägtings vilja, ingå giftermål, då betänketid dymedelst lemnades åt förnuftet och tid att svalma åt passionen. Vi ha nu sökt framställa hvad vi anse vara qvinnans ovedersägliga rätt. Vi äro inga älskare af utopien och inrymma henne intet rum utöfver den gräns, der hennes qvinlighet skulle gå förlorad. Vi lemna åt Bentham, S:t Simon, Fourier och Harriet Martimneau att för henne på vid gafvel uppslå dörTen till rådkamrarne, till ständerförsamlingarne. Vi inskränka oss att yrka qvinnans myndighet endast i ordets legala bemärkelse. Efter denna föregående framställning torde det icke vara ur vägen att, efter förmåga, söka gendrifva de skäl, som från flerfaldiga håll blifvit framstälda mot qvinnans myndigbet. Oss må tillåtas förutskicka en anmärkning, att det i allmänhet torde vara svårt att utan siareförmåga förutsäga de blifvande resultaterna af en åtgärd, sådan som qvinnans myndighetsförklaring. Hvad vi känna är, att i det land (Baden), der qvinnan senast (1835) berättigades att blifva myndig, inga wådliga följder försports, ingen massa af fruntimmerscessioner, ingen lång rad af förhastade och dåraktiga äktenskap, inga kolossala bedrägerier föröfvade i skygd af qvinnans lättrogenhet och oförstånd. Möjligtvis skulle man i detta förhållande kunna finna någon, ehuru, vi medge det gerna, ingalunda afgörande ledning. Det må emellertid här åberopas såsom något mera uppmuntrande, än afskräckande. Men vi öfvergå till den uppgift vi föresatt oss. Man har påstått, att allt uppbjudes för att påtvinga qvinnan myndighet. Ett dylikt tvång är snart afskakadt; det är hvarje svensk medborgares och medborgarinnas rättighet att begära sitt sättande under förmyndare. Vår afsigt är visst icke att pålägga qvinnan bojor, utan att lossa dem. Och i öfrigt lär, att döma efter mängden af våra motståndare i denna fråga, icke de fattas, som vilja åtaga sig ett dylikt förmynderskap. Hvad deremot angår sjelfva det ifrågavarande uttrycket, frukta vi att det är litet förhastadt. Oberoende är en drift alltför djupt nedlagd i menniskonaturen, att tillfället dertill skulle annorlunda än undantagsvis försmås. Detta till att börja med, för att tillbakakasta beskyllningen att vilja tvinga, der endast den fria viljan bör ha afgörande röst. Man har vidare deducerat: Försynens stora afsigt bar velat, att qvinnan liksom mannen, hvar och en för sig, blott skulle utgöra något halft, att derföre mannen skulle behöfva qvinnan, såsom sin hjelp, såsom sitt lifs tröstarinna, och att qvinnan skulle behöfva mannen såsom sitt hufvud. För det första ega vi den höga tanke om försynen, att den i sin vishet aldrig skapat någonting halft. Uttrycket kan emellertid ega tillämplighet, om man blott afser könsförhållandena i deras egentliga bemärkelse; i öfrigt vore det bedröfligt, om icke både man och qvinna kunde hvar för sig utgöra en enhet. Hvarföre skulle qvinnan vara begåfvad med en fattningsförmåga, ofta :snabbare än mannens, med en merendels så klar, träffande blick, om hennes högsta uppgift i lifvet vore endast att hjelpa och trösta, så vida man icke tager detta shjelpa i meningen af den hjelp, som en hustru är skyldig sin man, och att hon i sådant fall skall stå mannen vid sidan som en rådgifverska, hvilken mera än en gång ser klararare än han sjelf, hvilken med saktmod afböjer de förhastanden, hvartill mannens djerfva, trotsande lynne så lätt kan föranleda. Då qvinnan ostridigt sjelf har hufvud i ordets intelligenta bemärkelse — och det har man till och med medgifvit — är det oss icke fullt tydligt, hvarföre hon skulle behöfva mannen, såsom sitt hufvud. Det är sant, att hon under åtskilliga förhållanden, som juridisk rådgifvare, som sakförare, behöfver mannen och hans hufvud, men då detta någon gång inträffar äfven med personer af det starkare könet, så tycks häri icke ligga något uteslutande för qvinnan betecknande. Man har visserligen anmärkt, och med rätta, att känslan är ett hos henne framstående element, men vi finna ingen orsak att, då vissa själens egenskaper henne medgifvits, dessa skulle nödvändigt duka under för känslan. Förstånd och känsla äro alldeles icke eld och vatten. Det ena låter ganska väl förena sig med den andra, och af begge tillsamman uppstår ett särdeles vackert helt. De svenska fruntimmerna äro i allmänhet icke kända för romantisk öfverspänning och suckande sentimentalitet. Ytterligare anmärker man med fullkomlig