inverkan det bör utöfva icke bott rå smaken i allmänhet, utan äfven på de konstnärer, som fått till uppgift att göra sig närmare förtrogna med den.poesi, som här kanske till och med Sitare ligger dold i sjelfva situationen än den öppet tolkas i diktionen. Handlingen i stycket är mycket enkel och särdeles tillfredsställande genom frånvsron at alla onödiga tillsatser eller utväxter. Albert Ebbesen: (hr Swartz), konungens länsherre och ståthållare på Tryggevelde slott, är trolofvad med Elisabeth Munk (fru Hedin), som är upp: fostrad på Höjstrup hos den gamle herr Erik Walkendorff (hr Svensson) och dotter, enligt allas förmodan, : till en kungens för längesedan afliden gunstling, som slutligen föll i onåd, hvilket kungen dock nu söker på bästa vis godtgöra genom sitt deltagande för dottren. Emellertid känner herr Ebbesen en starkare dragningskraft, såsom man allmänt hviskar, till elfjungfrun, än till sin fästmö och fastän bröllopsdagen snart är inne, fortsätter han sina ensliga vandringar till den hemlighetsfulla elfvebögen, som af folket betraktas med en viss bäfvan och från hvilken alla gerna hälla sig på vördnadsfullt afstånd-och som, enligt en gammal folksägen, framförallt ingen kung vågat nalkas, af fruktan att träffas af elfkungens hämnd. Åskådaren erfår emellertid snart att den jungfru, som Ebbesen ofta mött vid elfhögen, icke är någon öfvernaturlig jungfru. utan tvärtom ett det täckaste lifslefvande naturbarn, den unga Agneta (mill Jacobson), förmodad dotter till den gamla bondqvinnan Karin i Tryggevelde. Hennes älskade Ebbesens snart förestående bröllop gör henne mycket sorgsen i hågen, men Ebbesen tröstar henne med att han snart skall vara tillbaka med en ståtlig korg, och — han håller ord. Han skyndar nemligen till Höistrup, träffar Elisabeth, som just hade en påhälsning af sin passionerade älskare, Pål Fleming (hr Sundberg), hvilken till att börja med får vika undan i ett sidorum för den likgiltige fästmannen, som ifröjd och gamman öfverenskommer med sin skalkaktiga fästmö om attförst kort före vigseln göra ett slut på det ömsesidiga tvånget, ty Flemming är den many, som Elisabeths blickar helst följa. Kung Kristian, som länge ströfvatomkring i. trakten, begifver-sig slutligen äfven till: elfvehögen der han träffar Agneta, får se hos henne den ring, han som faddergåfva skänkt Elisabeth Munk, anar såväl af det ovanlige ; flickans hela väsende som af ringen, att. gon är den sannskyldiga Elisabeth; tager. heåne med sig till Höistrup och inträder. till Walkendorffe:oshden i shemlighet.sn) invigde. gamle hofmästaren Björn Olof-sons (hr Hedin) stora bestörtning, i bröllopssalen åå han erhåller bekräftelse på sia förragdan rörande Agneta, och erfar att dex, som burit Elisabeths namn är en WalXendorffs brorsdotter. Efter åtskilligt räfsto:ade och varnande gifver slutligen kv:ag Christian sitt utslag till samtliga part.cpas belåtenhet. Vi safva redan efter första representationen Va 4t i tillfälle att lemna ett lifligt erkännande af Kublaus förtjenster om musiken till detta stycke, hvilken han dels komponerat, dels anordnat med en smak och ett omdöme, som :göra hans estetiska känsla mycken heder, och varefter man förgäfves torde få leta i mån:gen, med briljanta arier och öronkittlande instrumentering utstyrd, nyare opera. Såsom bevis härpå må nämnas, utom ouverturen, Elisabets enkla, men utmärkt sköna kupletter, den friska jägarkören, de milda fridstoner, som föregå och liksom förbereda Agnetas dröm vid elfvehögen, samt musiken till elfvornas dans i månskenet, hvilken musik genom sin yra och luftiga poesi bildar en så högst betecknande skiljaktighet med den, efter hvars melodiska toner vi sedan se de jordiska tärnorna tråda den smakfulla gammaldagsdansen i Höistrups salar. Hvad utförandet beträffar, så erkänna vi med nöje, att det i flera hänseenden vunnit sedan första representationen. I synnerhet röjdes lofvärda bemödanden hos den yngre delen af personalen i stycket att intränga i dess rätta anda, hvilket äfven må medgifvas icke vara så alldeles lätt, om man alltför mycket införlifvat sig med den franska komedien eller den ofta smaklöst känslosamma tyska dramen, Fru Hedin sökte berömligt och i allmänhet med god framgång att frigöra sig från den förras inflytande, och mll Jacobson från den senares. MI Jacobsons spel vid elfvehögen var okonstladt och varmt, och blef derför äfven sant och älskligt. Vid utförandet af de begge älskarerolerna torde hafva varit att önska en anstrykning af svärmeri hos Ebbesen och mera eld hos Fleming. Fru Bock var, i den gamla vidskepliga Up bone rol, förträffligt på tin plats, och gaf mycken relief åt de scener. hvari hon deltog. ? Hrr Almlöf och Svensson hafva ofta gifvit prof på förmåga att kunna återgifva roler af mera gammaldags förg och underläto det väl cke heller nu, men den öfverdrifna moderaion, som de här ådagalade i sitt spel, kunna ri icke rätt motivera. Agnetas skildring af Kristians sätt och utseende förutsätter, att han edan till sitt yttre måste hafva något herrkarelikt och vara af ett mera eldigt tempeament. Såsom stöd för denna åsigt vilja vi fven hämna den scen, då konungen fattar itt beslut att icke längre respektera den gamla olktron om att ingen konung af kött och blod kulle våga sig till elfvehögen och der utsätta ig för elfvekungens vrede. Kristian säger isserligen : Jag är väl icke Ceesar, och lenna flod icke Rubicon; men han tilägger dock, äfven han, vid utförandet af itt beslut, att tärningen är kastads. Om nan derföre icke här får af Kristian fordra n plötsligt framblixtrande uppenbarelse af oeesarisk snillekraft, så finner man dock att örfattaren lagt mycken vigt vid detta monent, ty han eger en alltför fin konstnärlig irskilning för att tillåta sig en sådan lik1 salen frv om 1. MIA LAT OL 42 IA Tr fn br JV rn ist HAS Ano ArmMoO AIR O