visste från första stund hvad hennes öde skulle bli. Den gudfruktiga frun hade en uppvuxen son, och han.tog Lucy med sig till Orleans, och sen vet jag ieke mer. Vikunna ej skrifva och det är så godt som att vara döda för hvarandra. Men ack nej, barn — ieke så godt. Paul plägade lära Lucy att sjunga några små böner, innan hon lade sig om aftnarne, och om hon hade fått dö sedan hon slutat sjunga en af dem, så hade det varit tusen gånger bättre för henne. O, barnet mitt, hur länge rasade jag icke och stormade i mitt sinne, likt en tjur; fångad i snaran! Jag var ej mera hvad jag förr varit, min ros. Jag blef bitter och elak. Miss Harrit, hon blef en frorö Kristen, som de säga, och slöt sig till den rätta kyrkan och plägade ha fullt upp af prester och kyrkans äldste hos sig, och somliga af dem plägade komma och tala för mig. Men jag sade dem att jag fått nog af deras religion och ej ville höra mer. Men Paul han var kristen på annat sätt han; och när han talade för mig, blef jag lugnare; ehuru jag aldrig kunde likna honom i godhet och fromhet. oo Nåväl! Slutligen lofvade min matmor mig en sak. Jag skulle få behålla mitt yngsta barn, och hon lofvade mig det med ett dyrt och heligt löfte. Han hette Alfred. Nåväl — den gossen — jag tror jag älskade honom högre än alla de andra tillsammanstaginia. Han var allt hvad jag hade qvar att älska, ty Pauls herre tog honom med sig långt bort åt Louisiana och jag fick aldrig mera höra af honom. Således tycktes det mig som var detta barn det enda som fanns qvar för mitt hjertå. Ack, det vår en herrlig gosse, så qvick öch snäll och händig! O barn, ni vet ej hvad den gossen var. Sådana påhitt han hade — och hvad han kunde skratta och narra mig att skratta med, och så ifrig han var att lära sen — och hur han i hemlighet lärde sig att läsa och läste sedan. högt för mig ur bibeln. Och jag födde upp honom och ledde honom på rätta vägen så vidt som jag för