Det har redan förut blifvit i detta blad omnämdt, att antalet af arbeten vid konstföreningens senaste lottning var 61, äfvensomatt dessa nägra veckor voro för föreningens ledamöter exponerade. I hela denna samling fanns intet stycke, som företrädesvis drog uppmärksamheten till sig genom originelt och storartadt motiv eller genom en. prägel af mäktigt framstående genialitet. Den skörd för den fosterländska konsten, gom i den skördeanden inhöstades, torde limpligeni sin helhet kunna karakteriseras såsom fullt medelmåttiga. Bland de nya taflor, som man icke förut på de vanliga smärre expositionerna under loppet af förlidet år hade haft tillfälle attse, intog måhända, med afseende på konstnärlig teknik, ett större marinstycke af hr Berger, Fartyg vid (i) Kalmare sund,; det första rummet. Denna tafla företedde visserligen ett i någon mån framträdande begär efter det effektfulla, utan att dock öfvergå till. bizarrerier, såsom. man eljest någon gång på senare tider tyckt vara fallet med ett eller annat stycke af den utmärkte marinmålaren. Det intressantaste, ehuru visserligen i konstnärligt hänseende icke så betydande, utgjordes af ett par historiemålningar öfver nordiska ämnen af de båda unga konstnärerna Malmström och Winge. Vi säga med flit vett par; ty dessa båda målningar synas nästan höra tillsammans; motivet till båda är hämtadt från samma nordiska fornsaga, ehuru de behandla skilda momenter af densamma, så att den ena tyckes liksom utgöra en fortsättning af den andra; och de förete äfven, ehuru hr Malmström målat sin tafla i Disseldorf och hr Winge sin i Stockholm, en viss likhet i skaplynne, så att de väl vid hastigt påseende skulle kunna räknas höra till en gemensam bildecykel. Det är Aslögs saga, som de båda unga artisterna behandlat. Hr Malmström har framstölt ett ögonblick, då den gamle Heimer på ett säkert ställe i ödemarken låter sin unga skyddling träda ut ur harpan och andas fritt, under det han med harpotoner söker bortjaga flickans ängslan öfver den dystra ensamheten och hennes sorg vid minnet af hvad hon förlorat. Det ligger en stämning af verklig romantik i denna tafla, som synes båda godt för framtida behandling af dylika ämnen; den landskapliga grunden är dock alltför töckenaktig och obestämd. Hr Winge har för sin målning valt det ögonblick, då Ake och Grima, sedan Heimer blifvit mördad, bryta upp hans harpa, för att der bemäktiga sig de förmodade skatterna, men i stället påträffa den unga der gömda fliokan. Framställningen är ganska effektrik och vittnar om kompositionstalang; det roflystna parets giriga och häpna blickar äro riktade på den ängsliga, i sitt upptäckta gömställe orörligt qvarsittande flickan. Vi ha särskilt omnämt dessa båda taflor, emedan det är tillfredsställande att se unga konstnärer med värma och entusiasm, om ock ännu med åtskilliga brister i tekniskt hänseende, egna sig åt behandlingen af historiska och nordiska ämnen; det är af en allmännare och bestämdare riktning åt detta håll som vi kunna vänta någonting uträttadt för utvecklingen af en nationel konst, då deremot den stora massa man vanligen ser af kosmopolitiska gubboch gumhufvuden, modellfigurer i atlasklädningar 0. 8. v., om också utförda med en ganska respektabel teknisk färdighet, icke betyda särdeles mycket i den vägen. Af en annan yngre artist, hr Jernberg, har man nyligen haft tillfälle att se en framställning af ett nordiskt ämne, nemligen Loke och Sigym; men om redan Blommeårs behandling af detta ämne var mindre tillfredsställande, så är hr Jernbergs det i ännu långt mindre grad; Loke är här icke i ringaste mån den fallne Asen; det är en rå, djurisk figur, som uti detaljernas behandling högst märkligt faller in på det fulas, det otäckas område, hvil-: ket alls icke har något berättigande inom den bildande konsten; vi undra i-sannipg alls icke derpå, om denna tafla på expositionen i Paris icke förmådde väcka det ringaste intresse för en konstnärlig behandling af nordens mytkrets. Denne konstnör har en icke obetydlig skicklighet i det tekniska, men han saknar uppenbarligen all idealitet och allt sinne för historisk stil. Detta uppenbarar sig äfven i hans lilla stycke )Den barmhertige Samariten,, som likaledes bär prägeln af den krassaste materialism. Enligt underrättelser från Disseldorf, har man lyckats häfva den schism, som hade uppstått inom den skandinaviska konstnärskolonien derstädes. En del af nordborna hade på sista tiden bildat en särskilt konstnärsklubb med namnet Walhballa,. I julhelgen inbjöd detta sällskap Tidemand, Gude och åtskilliga andra, som stodo dels fiendtligt emot, dels åtminstone utanför detsamma, till en fest, der man på en af föreningen arrangerad teater uppförde episoder ur de nordiska myterna, scener ur Oehlenschleegers Hakon Jarl, stycken af Bellman i kostym o. s. v. Följden blef en lyckligt ernådd törening mellan båda partierna, så att Walhallasällskapet nu räknar närmare 40 ledamöter. Stor uppmärksamhet ådrager sig för närvarande i Disseldorf en tafla af Leutze, Karl II:s sista soire, hvilken skildras såsom i afseende på dramatiskt lif och i synnerhet kolorit hörande till det förnämsta som Disseldorferskolan någonsin åstad-! kommit, En af våra mest lofvande yngre bildhuggare, hr C. Sjöstrand, anträdde på senöste förlidet år en resa till Finland. Enl:gt! visste från första stund hvad hennes öde j: skulle bli. Den gudfruktiga frun hade en ! uppvuxen son, och han.tog Lucy med sig till . Orleahs, och sen vet jag ieke mer. Vikun-!