10 000 rår bko, tager insändaren sig friheten att. Ava vigtiga fråga något närmare belysa. Då det icke lärer kunna förnekas, att landets skofar näst jorden äro rikets dyrbaraste egendom. så erde första och hufvudsakligaste vilkoret för deras fredande från total förödelse blifva, att de varda sk .ddade af lag, i likhet med all annan eganderätt, warförutan alla andra messurer äro att anse såsom lott palliativer, som tvifrelsutan icke komme att notevara det åsyftade ändamålet. Att en sådan lsg veböfver handhafvas och så mycket som möjligt tillses, att den i allo efterlefves, är i sin ordning; men ost naden för ett sådant handhafvande bör icke för tat en och den dertill indirekt bidragande jord och ko gsegaren blifva alltför betungande; hvilket, på sätt ;c miten föreslagit, skulle blifva en ovilkorlig följd. Ofia, och ej allid utan skäl, har det anmärkts, att rikets tjenstemannapersonal, i förhållande till b::hoivet och jemförelse med en del andra staters, förut dels vore alitför talrik och dels, hvad en del vidsommer, för ringa aflönad, samt att åse öfvertaligt arscdda tjensterne börde indragas och innehafvarne :f de oundgängliga befattningarne tilldelas mera verksamhet och deremot svarsnde fullt tillräckliga iakomster, utan att alltför mycket betunga statsverket; mon den kongl. komiten synes dock minst hafva utgått från någon sådan synpunkt. Vid senaste reorganisation af jägeristaten, för omkring 20 är sedan, var mycken fråga om dennes inympaude på lavdtmäteristaten. Något giltigt ska, hvarföre förslaget förkastades, känner insändaren icke. Nog af, en särskilt, på militäriskt vis utstyrdjägerikår upprättades, nemligen öfverjägmästare mes kaptens, jigmästare med löjtnanvts och öfverjägare mcd underlöjtnants rang, hvarigenom, i förbigående. anmärkt, hela !andsoch landtmåteristaterna, ifrån hiradsskrifvare och kommissionslandtmaätare ända t:1 lavdskamrerare och landssekreterare, öfver en bank. stäldes långt under herrar öfverjägare ; hvilket misiförhållande dock nu mera, hvad landstaten beträffar, nyligen blifvit jemnadt. Men då jigeritetjeningens af staten bestådda löner ingalunda motsvarade den kostbara uniformen och högre rangen, så var att förulse, att de sevare vederiwälena, såsom af mera imaginärt än verkligt värde, icke skulle hafva något särdeles inflytande på skogsrnes vård i det bela. Det torde lemnas obestridt, att landtrnätarnes och rägeribetjeningens verkssmhet är, om just icke aiideles densamma, åtminstone nära på enahanda, i hvad som rörer hufvudsaken — skogaxne. Om måhända metoden i afmätningarne dera skiljer sig nögot vidi fråga om laga skifte ellen för indelning itrakthuggning, torde föga betyda. De öfriga praktiska delarne. som tillhöra jägeribetjoningens befattning, torde af den praktiserande lsadtriätaren lätt kunna inhämtas, enär grundad aoledning är att fömoda och äfven tillförlitbgen bör kunna antagas, att den senare har fulit: tillräcklig iusigt i teorien af de ämnen, som erfordras för examen af de från skogsinstitutet utexamiaerade elever. y TI riket finnas omkring 200 i nåder tillsatte kommissionslandtmätare utan lön. Om insändaren ej missminner sig, har fråga äfven varit väckt, att dessa skulle erhålla en ehuru obetydlig lön, som åtminstone kunde motsvara Kostnaden för de publika removationerna af kartor och beskrifningar till kongl. Aand:mäterikontoret, för hvilka nu ihgen ersättning Härer bestås. Om således en del af dessa tjenstemän, celler så många i hvarje län som behofvet påkallade, .emot ett billigt arfvode tills vidare förordnades att jemte nuvarande jägeribetjeningen tillse, att skogshushållningen författningsenligt iakttoges, skulle blott en mindre del af det föreslagna anslaget erfordras för vinnande af det åsyftade ändamålet. FEBåde skiftesgöromålen och tillsyn m: m. öfver skogarne skulle med fördel för det allmänna kunna hand-: hafvas af samma personer. Ty hvad vore ändamåls-. enligare eller lämpligare än att, då skifte öfvergick en trakt, jordegaren på samma gång lemnades råd :och upplysningar rörande skogshushåilningen. Kostnaderne för laga skiften äro ganska känbara, synnerligen för den mindre bemedlade jordegaren, ehuru kongl. taxan å arfvoden för landtmäteriförrättningar ingalunda kan anses vara för hög, utan fast eldre, i anseende till nuvarande förbållanden, torde ffordra en billig förhöjning; men genom skiftesverkets och forstväsendets sammanslående till en kår: skuile taxan i stället måbända kunnå nedsättas, åtminstone för dem som åtnjöte lön på stat. Oberäkhadt den besparing i utgifterna, som derigenom skulle tillskyndas staten och till någon del den ensk lte, skulle den praktiserande landtmätaren, genorå sin befattning äfven med skogsväsendet, blifva en verklig vän af skogen och inse dess rätta värde, hvilket vid skiften hitivatills icke alltid varit fallet. Enligt öfverdirektörens vid -landtmäteriet sist afgifna underd. berättelse inhämtas, att landtmätarnes antal utgör något öfver 1000, ehuru blott 6 å 700 äro i tjenstgöring, samt att antalet af de sistnämde på de 5 sistförflutna, åren betydligt aftagit. Staten torde hädanefter, lika litet som hitintills, kunna undvara landtmäterikåren, men hvilken svårligen lärer kunna ega bestånd för framtiden, med mindre än förbättrade vilkör beredas densamma. is Under det staten således har att tillgå omkring 6 åa 700 redan i tjenst varande personer dels på half och dels på !V, sold och dels -alldeles lönlösa, hvilka praktiska tjenstemannabestyr föga mera än till namnet skiljer sig från skogsförvaltarens, synes det ingalunda välbetänkt, att, utan något oundgängligt behof, ytterligare vilja öka det förut alltför stora antalet af rikets tjenstemannapersonal, medelst uppsättande åf en ny, talrik jägerikår, med ett statsanslag af den nätta summan af 200,000 rdr bko. Men insändaren och flere med honom hysa det hopp, att rikets höglofliga ständer högst upplyst inse, att) nushållning med landets skogar och statens penningar bör så mycket som möjligt förenas. orepresenterad. jordoch skogsegare,