j HBUFSLAUUCAR Haj bl HOL FEAR Ch, UU det lågadeln mot högadeln utverkade sig de; länge önskade rangordningen. Och 1675 ingåfvo de tre ofrälsettånden en geraensan skrift om reduktionen. Men under al! denna oenighet vunno ständerna terräng. Ar 1660 förklarades förmyn darstyrelsen ansvarig ej blott inför konungen, utan ock inför ständerna, sedan adeln i sitt eget, i palliativernas intresse, och af fruktan för grundliga botemedel mot den financielle oredan, skaffat samma ständer rättigheten att under minderårigheten, tillsätta de fem höga riksembetena. Vid 1664 års rikedag sattes frågan om bevillningen i samband med ständernas besvär. Vid riksdagen 1668 röjdes en ömtålighet om riksdagsmännens yttrande rätt, värdig ett vida mer utbildadt statsskick, och vid öfvertagandet af garantien för banken samma år utestängde de tre främsta stånden regeringen från all del i verkets styrelse (något, som enskilta medlemmar af rådet emellertid åratal förut funnit nödvändigt). Och vid 1672 års riksdag kom påminnelsen om reduktionens verkställande såsom ett allvarligt klander af rådets pliktförgätenhet. Vid riksdagarne 1664 och 1668, då ständernas stigande makt i rådet också omtalades såsom ett faktum, hördes jemväl anspråk. som icke då kunde göra sig gällande, men ej dessmindre förtjena uppmärksamhet, såsom pekande på en framtid, då de icke kunde afvisas, nemligen 1664 anspråket, att tullen ej utan ständernas bifall finge höjas, och 1668 den fordran, att ständerna skulle höras om de personers lämplighet, som användes vid den unge konungens uppfostran. Och slutligen begärde ständerna 1673 till och med, utan afseende på den decharge konunger 1672 gifvit förmyndarestyrelsen, tillstånd att, der konungen ej ville belasta sig med undersökning, huru medlen af denna styrelse blifvit förvaltade, få genom deputerade anställa en sådan undertökning, en anbållan, som också bifö!ls, i följd hvaraf rådsprotokollen samma år första gången underkastades ett tiksdagsutskotts granskning. Genom den ställning, ständerna sålunda intagit mot rådet, hade de i det närmaste brutit dess makt. Och konungen fortsitte deras verk. Kort efter det han börjat allvarligare sysselsätta sig med riksstyrelsen, 1673, företog han sig, troligen på De la Gardies tillstyrkan, att vid ärendens afgörande tillkalla endast några få af rådet, och icke långt derefter synes De la Gardie också hafva ingifvit honom tanken att allena styra riket, en tanke den han äfven efter De la Gardies 1675 iråkade ogunst vidhöll, nu deri styrkt genom upptäckten af oordningen i alla statshushållningens grenar. Då han om hösten 1673 begaf sig till rikets vestra gräns, der han större delen af följande vinter qvarstannade, tillkallade han inga riksråd; ocb sjelfva hans nye förtrogne, Lindsköld, kunde ej öfvertala honom att der mottaga några. Han fattade sina beslut utan att böra andra råd än det behagade honom att fordra. Sedan han 1676 begifvit sig till södra Sverge, tillkallade han visserligen i Juli månad ett riksråd — Johan Gyllenstjerna. Men denne ingick genast i envåldsplanen, och de 1677 till Ljungby nedkomne riksråden funno snart, att de hos Karl ej kunde uträtta något. Huru förtviflad det af ständerna misstänkta, af konungen åsidosatta rådet efter denna erfarenhet fann sin ställning, skönjes klart deraf, att det såsom sitt nödankare betraktade den ill Januari 1678 i Halmstad sammankallade riksdagen, och således sökte sin räddning hos samma ständer, som allt ifrån 1660 varit sysselsatte att undergräfva dess makt. Hoppet gick naturligtvis icke i fullbordan. Ständerna ansågo rådet hafva bragt riket nära sin undergång och ega ingen förtjenst om dess räddning. Denna tillskrefs konungens verksamhet, hans och härens mod, samt folkets villighet att bära krigets bördor, allena, Den skuld till danskarnes första framgång i Skåne, konungens misstroende till erfarna mäns råd och hans dystra envishet kunnat hafva, var obekant, eller glömdes för hans lysande mod i slagtningarna vid Halmstad, Lund och Landskrona, hvilka på detta sätt blefvo segrar, lika mycket öfver rådet, som öfver danskarne. På riksdagen i Halmstad väcktes hos sjelfva adeln, orolig öfver de af kronans medellöshet påkallade, dryga bevillningarna, fråga, ej blott om reduktionens verkställande efter redan fattade beslut, utan till och med om dess utsträckning derutöfver, och bestämde borgareståndet hufvudsakligen innehållet af den skrift de tre främsta stånden till konungen ingåfvo mot det regeringssystem, som rikets olyckortillskrefvos. Detta system hade varit rådets. Dess fördömelse innebar således också rådets, hvars makt derigenom fullkomligen bröts, eburu det i aornornas råd var beslutadt, att den gamla institutionen ej skulle upplösas förr, än den efter detta fall upplefvat en brytning af kunglighetens makt och tre brytningar af ståndsrepresentationens, brytningar, dem dessa institutioner dock genomgingo utan att gå under. Sådan visar sig efter hr C:s framställning, så som vi fattat den, svenska statsförfattningens utveckling 1660—1679. Vi ha länge dervid uppehållit oss, emedan vi anse hr C:s framställning derom såsom det vigtigaste i denna del af hans historia. Deremot tillåter ej. utrymmet någon redogörelse för författarens skildring af samma tidsrymds öfriga förhållanden, således ej heller för hans, på offentliga handlingar grundade berättelse om nordiska kriget 1675—1679, en berättelse, der man på en gång finner en klar öfversigt af krigsbändelserna och en klar uppfattning af deras inflytelse på de inre maktförhållanlena. Vi kunna blott försäkra att denna skildring väl lönar mödan att studera. ESSER SEA UTRIKES. Vid middagstiden mottogo vi med snäll