Jos FE. Hagström. U. Axelsson. Boktryckare. Faktor. me sn LUTTERATUR. I Sveriges historia under konungarna af pfaltziska i huset, af Fredrik Ferd. Carlson, 2 delen: Carl XI. I vol. VI och 619 sidd. 8:o. Stockholm, P. A. Norstedt Söner 1855. Pris 3 rdr 32 sk. bko. (Slut från gårdagsbl.) Rådet mottog efter Karl X:s död sgtyrelsen under vidtutseende krig, och lyckades sluta desamma utan annan förlust, än redan uader bans lifstid inträffade motgångar gjort oundviklig. Men det var ej lika lyckligt i ordnande af de inre förhållandena. Det förstod ej lika väl att bruka freden som att vinna den. Väl genomförde det flera förbättringar i lagstiftning och lagskipning. Men äfven ganska nödiga försummades. Och bland försöken på detta område voro flerå, i stället för förbättringar, försämringar. Till sådana räkna vi i synnerbet åtskilliga kränkningar af allmogens rätt, såsom medgifvandet åt frälseränteegare af lösningsrätt till skattefrälsehemmannen 1660, eburu ständerna tio år förut afslagit propositionen derom; den samma år utfärdade stadfästelsen af den skattefrälsehemman under Kristinas tid ålagda dagsverksskyldighet; det nästan fullständiga upphäfvandet af sista återstoden . af allmogens jagträtt 1664, en åtgärd, som dock äfven faller ständerna till last, samt utfärdandet af adliga gårdsrätten 1671, hvarigenom också andra ständs rätt förnärmades. Men hvarken dessa eller andra likartade misstag skadade rådet så omedelbart som dess oskickliga statsbushållning. Det förstod ej nödvändigheten af sparsamhet i utgifter. Redan om sommaren 1660 beslöt det, under tryckande finansiella svårigheter, att åt sina egna medlemmar förläna de genom Köpenhamnska freden vunna skånska godsen. De stränga grundsatser, Gustaf Bonde någon tid derefter gjorde gällande, kunde det ej upprätthålla Och då nöden hotade att framtvinga en återgång till desamma, gåfvo rådets. egna föregångna åtgärder anledning till föreställningar mot vissa af dessa grundsatser. Rådet hade slösat med adelskap; och adeln åberopade det ökade antalet af ståndets medlemmar såsom skäl till den 1668 framstälda anbällan, att ingen indragning af embeten måtte ega rum. Väl företogs ej dezs mindre en rådan indragning följande året; men den måste till en del inställas, och lyckades lika litet, som andra halfva åtgärder, att kjelpa oredan. När man ej förstod att inskränka utgifterna, blef det nödvändigt att öka inkomsterna. Men Också detta hade sina svårigheter. Till de gamla vanliga inkomsternas förökande hade rådet visserligen både rättighet och förFPliktelse, nemligen till deras ökande genom en redan 1653 beslutade reduktionen. Men denna utväg kunde ej behaga ett råd, som sig emellan delade kronans gods och den undveks så mycket som möjligt, ehuru de öfriga utvägar, som nyttjades till detta slags inkomsters förökande, såsom tullförhöjningar, skåningarnes tvingande att lösa skattespanmålen efter det öfre landets höga pris, och jemtarnes öfvertalande till hemmansräntans höjning (om mantalspenningarne räknas till gamla vanliga inkomster, bör tilläggas: mantalspenningarnes godtyckliga införande i Bohus län) visst ej inbragte hvad som behöfdes. Nya bevillningar hade rådet oskså visserligen makt att äska. Men ständerna hade likaså rätt att afslå fordringar derpå. Och man hade sköl att frukta, att denna rätt skulle begagnas och afslaget åtföljas af frågor, med hvad rätt åtskilliga äldre bevillningar, som i synnerhet tryckte bondeståndet, bibehöllos, och än mer, med hvad rätt dessa bondeståndets bevillningar till. en del blifvit öfverlåtna åt enskilta. Bondeståndet måste i synnerhet handteras varsamt. Ty det var hårdt tryckt, kunde efter då gällande statsrätt ej mot sitt samtycke underkastas ny bevillning, och hade blott allt för goda skäl till nyss nämda frågor. I sjelfva: verket finnes det ock hafva såsom skäl till: afslag af eventuel krigsbjelp anfört sannolikheten, att beviljandet skulle, äfven om fred bibehölles och kronan således ingenting fordrade, gifva frälseränteegare anledving till hjelpens utkräfvande af skattefrälsehemman, likasom vid beviljande af hjelp fäst det vilkor, att hjelpen ej skulle komma någon annan till godo än kronan; svar, som nogsamt visa, hvilket missnöje nämde öfverlåtelser väckt. Och i 1672 års riksdagsbeslut afvistes fordran om ny hjelp med en så lydande erinran: : Emedan de af oss, hvilka uti sådana tillfällen mesta skattningen pläga undergå, gifva dessutom åtskilliga och uti förriga tider -beviljade hjelper årligen ut — — — ty hafva vi alle samtligen funnit vara det bästa, rådsammaste och görligaste, att H. K. M:t ville låta 1655 års riksdagsbeslut och stadga nu mera fullkomligen verkställas. Ar 1660 erhölls emellertid; stämpladt-pappersafgift och är 1664 skeppshjelp. Men den förra upphäfdes 1664, och den senare beviljades blott för ett eller två år. Och 1668 afslogs enhälligt propositionen om ny stämpladt-pappersafgift, och beviljades de begärda två nya byggningshjelperna blott af adeln, som de efterskänktes. Då så litet stöd att erhålla af ständerna, beslöt rådet 1667 och 1670 försöka, om -ej de särskilta landskapen skulle finnas medgörligare. Men första försöket instäldes; och det andra vågade åtminstone rådet ej förnya. I denna svåra ställning tillgreps den sämsta utvägen af alla, nemligen den, att grunda den ständiga statshushållningen till en del på främmande subsidier, och att skaffa sådana genom åtagande af förbindelser, hvilkas uppfyllande man hoppades kunna undandraga sig. Huru förtviflad denna utväg var, dröjde ej utgången att visa. För att locka de främmande makterna till subsidiers beviljande, måste man företaga kostsamma. rustningar. Fe a 1 I 2 la ETT