förmåga att nmatuckgen utveckla sig til egem och ländets båfnad, och sarania välmentå beciödande ätt genom lagstiftningen ingripa i dem enskilda husbållningen, som vi hos förflutna århundraden, visst icke utan skäl, betraäta såsom uppenbara förvillelser. T ailmänhet torde man nödgas medge, att fri täflan i handelsnäringen, likasom i alla andra yttringar af loflig verksamhet, utgör kraftigaste medlet at: höja både nväringen och dess idkare — ty detsämre blir först vid jemförelsen med det bättre i ögonen fallande. Oeh om landtha: delm hittills på ä:skilliga ställen icke motsvarat hvars och ens billiga anspråk, så finnes ofelbart förnämsta skulden härtill i de inskränknisgar, med hrilka denna heundel varit och änpu är besvärad, För bemötande af de klagomål, raed hvilka landtandela tillförene blifvit öfverkopad osh hvilka möjen äfven eu komma a:t anföras, tillåter jag mig i öfr. gt att åberopa mina till borgareståndets protokoll dena 25 Juli 1851 härom afgifna yttranden Till de flera skäl, zom i allmänhet tala för land handelns fullkomlga frigifvande, sluter sig nu en a dagens och framtideas vigtigaste aogelägenheter Med eller mot vår vilja måste landet förses mei jernvägar; och jag är ieke den, som minst uppskattar den industriella lyftning, kbvilken af detta koiemunikationsmedel låter förvänta sig. Men så vida jernvägarne skola åt de trakter, som af dem geromskäras, inbringa deraf förvåntade fördelar, oeh ieke ensamt såsom föreningslinier emeilan städerna be traktas, så måste jeravägarne vid hvarje station upp hämta ortens produkter och dit återförå beböfligs handelsartiklar. Skall vu hvarje labdiman sjelf med följa till närmaste stad för att afsluta tina små försäljningar och uppköp, så vinues sännerligen fögbespasing, om ock af tid, deck ieke af kostnader. Beredes honom deremot tillfälle att vid den han: hem rärmast beligna station göra sina värubyten, så besparas både tid och penningar. Men för detta varubyte tages mellachandlanden i anspråk; och så uppstår naturligen det näringsl!if, som man öfveralli annorstädes fianer utbildadt i jernvägarnes närhet. Af hvad jsg sålunda haft äran anföra följer, av jag både sårom gärd af rättvisa och såsom hyllning åt dea statsekonomiska lära, som i näringarnes frihet vill finna den kraft man förgäfves sökt i privilegier och ändlöst reglementerande, anser mig börs undersiälla rikets atände:s pröfoing den frågan, huruvida icke tiden ännu må vara ione att medgifv hvärje välfrejdad och öfver sig ech sin egendom sjelfrådande person att, hvar honom bäst synes, ensam eller med biträde af andra, idka handel och handtverk, utan amnag allmän inskräntning, än ati anmälan göres hes ertens administrativa myndighe: om tid och ställe, der näringea utöfvas skall; från denna oinskränkta frihet naturligtvis ubdantagne de ytterst få fall, der det allmänaa har plikt att ge nom särskilta försigtighetsmått och så kallade politi föreskrifter sörja för säkerheten till lif, helsa och egendom. i Skulle, såsom jag mera önskar än vågar hoppas, rikets ständer gilla detta förslag, så berde umderd. skrifvelse härom tll Kongl. Maj:t aflåtas, med hemställan att K. M. taektes, jemte upphäfvande af zu gällände haändelsoch Bandtverksordningar, tillstädja sa allmän och, sårom ofvan förmäles, oinskränkt näripgsfrihet samt i afseende så väl å formaliteterna vid anmälan till ea närings niöfrinde, sem an. ående undantzgen från den allmänna märingsfriketen, ut färda nödiga föreskrifter. Men för den häadelse åter att rikets ständer nu ieke vilja utiaga detta steg, som likväl förr eller sevare — jag är derom innerligt öfvertygad — blir guadvitligt, tror jag mig altervatift böra, såsom det på en gång minsta och angelägnaste föreslå att ri es ständer måte för sin del anwäga och till Kgl. M:ts nådiga prötning i önskniogsvig bemställa att, med upphäfvande af k. kungörelsen d. 7 Febr. 1852, oedannämde stadganden i hendelserdaingen måtte gifvas följande förändrade lydelse: 2. Mom. 3. Ea hvar, som i någon stad vunnit rättighet, jemlikt 1, att handel idza, eger jemväl att i andra städer och på landet drifva handel med alla slags inhemtka och lofligen införda utländska varor. -— 4 4. Mom. 2. Under de vilkor, som i 1 (mom. 3) oemförmaälas, vare qianor jemväl berättigade au i stad och på jar ika il annan minuthandel. 6. Mom. 1. A iandet må jemväl öppen salubod an!äggas, för att der, under iakttagande af de i 8 2 mora. 3 stadgade fö. behåll, försälja alla slags inhemska oeh lofligen införda utländska varor. Mom. 2. Beträffande c. (oförändrad). Mom. 3. Hvad uti förestående andra mora. sagdt år, angåsade vilkoren för handelsbebörigbet på tar det, skall iete gälla till binder för ithemske idkare af fabrik eller Handtverk att, hvar sem helst, å landet sina tillverkuingar i öppna salubodar eller å endra upplagsstätllen till salu hålla. . ; Mom. 4. Idkare af bergsbruksrörelse å landet vare berättigad att vid bruket åt derunder lydande folk och åt dem, som dit hafva varuferslingar eller för bruket verkställa arbeten eller körslor, hålla förnödanhetsvarer till salu. b