ÄtnAree oo dl fär RT ÅR AR FE RR AA kofra. Anspråket på denna frihet är anspråket på rättvisa; och förgäfves söker man afböja ett sådan: kraf. Mer och mer har man erkänt, att våra handels förhållanden till främmande stater bör gifvas der största möjliga utsträckning. Vår regering spira: intet medel att betinga oss fri handel oeh fri sjöfart på andra länder. För detta ändamål utsänds underhandlare, våra örlogsfartyg besöka verldins aflägsnaste punkter, hande!sech sjöfartstraktater uf slutas, våra egna hamnar öppnas villigt för alla län ders handelsflotier, och i fri täflan med alla nåtioner erkännes utan motsägelse den stora handeln fian: sin kraftigaste sporre. Ingen utlä-dsk plats är 53 nbetydlig, att vi icke önska ess rätt att der köpa sälja och navigera. Med varubytets frihet har vår stora industri ocks: börjat blifva stor. Förgäfves nekar man att ell detta är både nyttigt och rättvist. Bevisen härpå äro ovedersägliga. Men har man ock kommit till lika klart begrepp om nyttan och och rättvisan af full frihet för vår inre handel och industri, dessa näringar som mar vanligen är böjd att anse af mindre betydsnhet? — Svaret på denna fråga läses i våra gällande haadelsoch handtverksördvingar. Att dessa författnisgar vidgat grässerna för arbetets frihet må val, å ena sidan, med tillfrediställelse erkännas; men, å andra sidan, kan deck ieke förne kas, att inskränkningar qvarstå, som i mångfaldig: hänseende hämma i: dustriens utveckling, och hvilks icke Kafva någon anhan rimlig förklaringsgrumd, 8 det motstånd missförstådda intressen då ännu voro nög rmäktiga att uppställa. Ty ieke må man föreställa sig, att ieke 1846 år lagstiftare issågo elämp ligHeten afven då att med tumsteck tillmäta rättigbeten att drifva haxdel annorstädes än i städerna eller att inom den närmaste slägten begränsa de: arbetskraft, som till försörjningsrättens utöfning mi användas. FE Så beskaffade äro doek inskränkningarne i nämde författningar, då, t. ex. hvad handtverkerierna atgår, familjfadren väl må med huxtrus och baras, mer ej mad tjeastehjons biträde till afsali förfärdiga d allra nödvändigaste artiklar och ieke heller tvenne eller flere, hvar för sig, till handiverksarbete berättigade personer må understå sig att gemensamt ut öfva sin handtering, med misdre någon af dem utderkastat sig de för olika yrken Ag da godtyckligt utstakade skiljaktiga vilkor för arbetets fria ut öfning. Änau mera påfallande äro handelserdningens inskränkningar; och vill man läsa något rätt befäagdt. så må man egna en bliek åt den såsom bihang til: handelsordningen af korgl. kommerskollegium den 22 Februari 1847 utfärdade kungörelse, angående qvinnförunnad handelsrätt. Man finner der under katrgorierna Nipperhandel , Klädmäkleri, oMångleri samt Tobakshandel och Nålstolskram uppräknade något utöfver 100 olika varuslag, med hvilka dessa haadelszrenar må sysselsätta sig. I denna mång fald ligger visserligen en slags frihet, men i speeifikationen också en inskränkning, allt annat än nödig, nyttig eller ens, om jag så må säga, lagstifiningen värdig. Den ene må sälja t. t. ex. klädesp2rsedlar och hufvudbonader för fruntimmer och bare den andra klädespersedlar och bufvudbonader af ale slag. Men hvad är gränsen emellan barnets, ynglinges: och mannens hufvudbonad? Naturligtvis varierar dens2 gräns inom alla åldrar. : Vidare föreskrifves, att den ene må handla med. band annat, färskt och rökt fläsk samt färskt smör men då fläsket eller smöret ieke längre är färskt, upphör handelsrättigheten med detsamma. Eu annan må sälja näfver, men ieke bark; vaxeller sandperlor, men icke perlor af stål etler glas; täljer pennknifvar, men alls icke rakoch bordsknifvar 0. 9. v. På enahanda sätt dast 3 mil och änr behåll örhåller det sig med den enmgre från stad under vis n2 handelsrättigheten. Dervid må nade paruslag of utländskt ursprungr a andra, om ock aldrig s utländska varor äro från denna hande Så får i saluboden på landet föryttra -, men alls icke ulle ga fiskred sasp, men icke jagteller tvål. men icke såpa; r, men varande en mängd aodra i till och med qvinno ve från landi örig e 1 öfriga per:osl ga egenskaper, som rått i stad erfordras, afven: or: tp bosatta på lande. nom ag inskräs elvartikler kas till förbrukning sf Jag befarar iagea a orförmälda och dylika i de!sartiklar sakna all rätt:grund. grunden för änvu bestående inskränkninga i sjev rättigberen alt idta handel är mera giltig? — vis ieze. Kongl. Maj:ts n d. propositien dea 11 innevarande månad, samma person må på en gåag flera städer idka bandel, underkänner nu en af desir in kräskniagar, utan att dock ät den naturliga rät tea, att med handel fritt sig försörja, derigenom blifvis iorymdt det allmäna erkäsnande, sem gjorde all rexlsmenterande för hrarje särskildt fall obehöfligt. Silanda skulle, enligt emförmä!da nåd. propesition, haudeln i stad väl visna någon större utsträckning; men Jandthandela deremoet komma att fortfarande blifva lika inskränkt som bitiilla. Det är icke blott, såsom ofvan är nämåt, till inhemska och några få utländska varuslag som landt handela är begränsad. Sjelfra rättigheten att idka handel på landet är fastmera bsrosnde af förbållanden, som icke hafva någon motsvarighet inom stä derna. Först och främst gäller, enligt 6 4 handelserdniogen, den allmäsaa regel, att öppea salubed lå landet ieke må anläggas på mindre än 3 mils afstind från närmaste stad; och vidare har, genom k. kungörelsen den 7Febr. 1852, den ywuerligare iuskräkving blifvit vidsegen, att konungens befallningshafvande skall, efter socknenåmdeas hörande, ega att pröfva behofvet och nyttan för orten af ea sökt havdelsrättighets beviljande. Haru myeken villfarelse, som ligger till grund för dessa laadthandelas begränsningar, borde välen bvar snart kunna inse. För e staka, verkliga eller inbillade missbruk eller olågesheter uppoffrar man icke blott den enskida, oförvitliga menniskans rätt alt med en ordnad handelsrörelse sig ärligen försörja men ak ilika ssa, om ock hvar för sig fmå ränniär, gen ika den stora handeln både psacl: och sprida frukteraa af naturens slrmiga och menniskorn:s flit. tn ngen framkallar verksamhet och lif i andra r och sålunda medeibirt är den prodaktiraste af dem slla, så lärer det vittsa om en svag slutkonst. att man vill tillstoppa sjeliva källorna till denna flod, hrilken tillika, för att åberopa en väldig tatares helsnivg till detta borgarestånd, enligt en högre verldsordniog, varit det -erksammaste medle: till uibredandet och befästandet af allmin anda, allmän frihet och allmän upplysning. FiMaa må nu tillmäta handela en anspråkslösare apart i menskliga kulturens utveckling, och man må ock, så godt maa förmår, nedsätta dess värde såsom drifkraft till ett lands materiella förkofran, erkänner mau endast att den öfrerhufvud taget, mera gagnar än skadar, si lärer man väl också medge, att det icke är stadsprivilegierna som gifva handeln dess öfrervägande gaxnelighet. Eiler har handeln i staden Osearshamn blifrit mera välgörande, än d2x var i köpingen Döderhultsvik? Skadas E et mera af den närbelägna salubaden vid 1 2 mils afstånd fråga närmaste stad, än då afa, Br 2 vild Fa FR nt dd SEE gar SR I ÅL FÖRRE vv 1 8