DRED. EN BERÄTTELSE AF HARRIET BEECHER STOWE. Förra Delen. Då han derpå reste sig upp, såg han att den stackars svaga sjuka modren tryckt det lilla barnet till sitt: bröst och låg stilla snyftande. Tiff, der han stod med gin korta, fyrkantiga, otympliga figur, med de långa armarne nedhängande från axlarne likt ben, och ryggen betäckt med den: röda schalen, hade starkt tycke af en medlidsam sköldpadda, stående på bakbenen. Han betraktade sorgset modren med det lilla barnet, tog af glasögonen, torkade sig i ögonen och upphof sin röst till ännu en strof: Men till de fyrtitusen snart vi gå — Ja gör vi så! Till de fyrtitusen på den gyllne strand I den himmelska glädjens herrliga land. Gud vare min själ nålig, om inte! massa Teddy har varit sta och krafsat stiekorna ur miss Fannys arbete. Är det att vara beskedlig, säj? Tiff skäms ögonen ur sig fören om han bär sig så illa åt då hans mammy är sjuk! Har han inte hört att han ska vara snäll, eller också ska aldrig Tiff berätta några sagor mer! Se så, sätt sig nu vackert på vedträet der, det allra präktigaste vedträ, se bara sån rar mossa att leka med. Och sitt nu vackert stilla der och oroa inte sin mammy. —) Se Aftonbladet n:r 4—13,