-— I näsduk, eller en pipa från grannens koja — alltid var det Jef, som fick stå till ark derför. . Gamle Hundra bannade honom ordentligt vid dessa tillfällen och förklarade att han vore nog för att skämma ut äfven den ärligaste mans karakter,. Och Jeff såg sig komiskt om på honom och blinkade med sitt återstående. öga, liksom ville han låta förs:å, att bannorna vore en hemlig -öfverenskorumelse dem emellan, och att han alldeles ic!e ämnade lägga dem på sinnet. ngr Rå Gråa Nina, du får lof att taga ut vagnen åt mig genast, Jag vill åka och jag bar brådtonrn Gud signe ert fagra anlete, barn! Det s-ider i hjertat att säga nej åt en sån som cr; men si i dag är det rent omöjligt. Omöjligt ! Hvarför det ? Josi, Gud signe er, min ros! — det ir inte möjligt på något sätt. Kan inte komn:a ut med hästarne och vagnen i eftermidds ;; nej, inte för aldrig det. 2 Ja;: men jag måste öfver skogen till postkontoret. Jag måste dit nu i ögonblicket. Bevar oss barn, ni kan inte görat; för ni kan inte gå, och det är tvärsäkert att ni ite kan åka, eftersom den här vagnen och te här hästarne inte kunna tagas ut i eftermiddag — nej, inte om ni vill aldrig så gerna, barn. I morgon kanske eler framåt näs:a vecka.n Åh, onkel John, jag tror inte ett ord af hvad ni säger, Jag behöfver dem i eftermiddag, och Jag säger er, jag måste ha dem.n Nej barn, ni kan inten, sade Gamle Hvndra, med en öm och nedlåtande ton, sea hade han talat till ett litet barn. Jag säs er er, det är rakt omöjligt. Tänk bara — Gud signe er fromma själl — att alla gardinerna äro borttagna. Nå, så sött på dem igen,