Sin natt till dag förvandlar han, Han tungsint är och le ej kan, Han mycket vill, men föga får, Och tvär och trumpen går. Ej -afund jag till hvit man bär, Fast guld och geds han fått; Han hög, han stelt, han präktig är, — Jag slår min banjo blott. Jag sofver lugnt och vaknar nöjd, Mitt hjerta slår af hopp oeh fröjd, Mig ej bekymren komma när, Jag sjunger oeh jag lycklig är. Lisette knäppte på banjons strängar oeh sjöng med en så öfvergifvet glädtig munterhet, att det var lust och glädje att både se och höra henne. Man tyckte att en fri, liten fogel i skogen, iklädd en qvinnas skepnad, skulle hafva sjungit just så. 2.Se sån, sade hon, kastande ifrån sig banjon och åter sättande sig på mannens knö; vet du, jag tycker just du är lik den hvite mannen i visan. Jag skulle så gerna vilja veta hvad det är! du grubblar på. Jag ser tydligt nog, att du inte är lycklig; men jag ser inte hvarför. Åh, Lisette, jag har mycket intrasslada förhållanden att sköta, sade Harry. Mias Nina är en god och älsklig liten matmor, men hon förstår ej det ringaste affärer och penningar; och här har hon nu med sig åt mig en massa af räkningar att betala, och sannerligen jag vet hvar jag skall taga penningarne ifrån. Det vill mycket till att taga ut äfven en måttlig inkomst af den gamla r-lantagen i våra dagar. Jorden är mycket utsugen och ger ej på lingt när sådana skördar som förr i verlden. Öch så är det stackara folket så barnsligt och inte en enda ibland dem frågar efter huru mycket de förslösa eller huru vårdslöst de arbeta. Det är mycket kostsamt att underhålla ett sådant stort hushåll. Men du vet att Gordons måste alltid förblifva Gordons. De kunna inte göra hvad många andra familjer i. deras ställe skulle göra; och alla de här räkningarne se