en öfverårig Cupido, då man, bland annat, uttryckte sin låga för sin själg idol derigenom att till peruken nyttja puder inmängdt med samma vällukt, som hon i sin hårbyggnad begagnade. Den ömna, tystlåtna, nästan blyga uppmärksamhet, som en chevalerisk, en ädel känsla heigade sitt hjertas dam, är nu förbytt i en komprometterande ihärdighet att belägra dan plats hon intagit, i ett omåttligt begär att så oförsynt som möjligt lägga sin kärlek på presenter-tallrik. En dylik hyllning förråder i de flesta fall ett utnött hjerta; deri ingår en del bedrägeri och myc: ken egoism. Under sådana förhållanden skulle det väl icke förundra någon, om en ung qvinna, uttröttad af hvarandra jagande baler, med hufvudet hvimlande af alla de själlösa och svulstiga artigheter, som riktate t:ll henne, i ett stödjande soffnörn hopkrupen med sina tankar, slutligen måhända kommer till en aning, att hon kan vara skapad till något bättre, än att parera sig, spegla sig, dansa och kurtiseras, att hennes själ, i all sin stolthet, reser upp sig mot en hyllning, som är henne ovärdig, som nedsätter henne i bredd med ett vackert ting, en hyllning, som skänker henne beundran, men nekar henne aktning. Vi förutsätta då, att den unga damen erfar de första symptomerna af rättmätig förtrytelse öfver den underordnade roll mana velat tilldela henne på lifvets skådeplate, och att hon, — ty ingen kan under de mest artiga former vara mera satirisk, mera skarp än qvinnan, — låter sina häpna tilbedjare, på ett sätt som icke lätt förgätes, erfara följderna af denna förtrytelse. Det tillhör qvinnan att reformera sällskapalifvet, liksom reformerna inom statslifvet tillhöra manaen. Det tillhör henne med desto större rätt, som qvinnan är sällskapslifvets drottning, icke, som man tycks färdig antaga, endast en prydnad mera i salongen, en dansdocka i balsalen. Vi ha i det föregående sökt ådagalägga, bur ädel, bur uppoffrande qvinnan kan vara, som maka och moder. Men det må, å en annaa sida, tillåtas oss att vara litet tvehågsa angående rätta halten af vänskap fruntimmer emellan. Vi ha nemligen anledning förmoda, att fruntimmer äro sing emellan mycket förtroliga, utan att dserföre hysa förtroende för hvarandra. De konsumera alldeles oerhördt med smekord på sina vänner, de utbyta hviskninogar, så tysta som om de verkligen gömde en hemlighet, de lägga hand i hand, hksom trotsade de ödet att skilja dem, och ändå äro de städse sinsemellan på sin vakt; I sitt inre observera de hvarandra med en utposts vaksamhet; de gömma alltid några vrår 1 sitt hjerta för sig sjelfva eller möjligen för en person af annat kön. Vi tala naturligtvis icke här om det fostsystralag, som är en ren nöd vändighet för hvarje i verlden inträdande novis, då man med den mest obetingade uppriktighet utbyter sina balintryck, då mar nämner usga män, hvilka icke äro alldeles likgiltig., vid vissa, vanligea ur franskan lånade tilinamn, då man rodnande och med hufvudet doldt mot vännens axel förtäljer de första, blyga symptomerna till en vaknande känsla, hvars rätta namn man bäfvar att uttala. Att ungdomens tillitsfulla uppriktighet här gör sig. gällande är naturligt. Men vi åsyfta här uteslutande den alltid språksamma och ordrika vänskap, som till utseendet åtminstone sörbinder två qvinner, de der redan hämtat sina erfarenheter ur umgäng-slifvet, och, med iakttagande af all möjlig försigtignhet, skenbart förtroendefullt kastst sig i hvarandras armar. Omfamningen är varm, men hjertat förblir ej sällan dervid fullkomligt kallt. Vän. skapen är för qvinnan vida mindre än för mannen ett behof. Hon vexlar ut vänskapen I småmynt och skaffar sig en mängd titulära vänner, i stället för en verklig. Undantag, lerfaldiga undantag finnas naturligtvis, men på mängden af qvinnor torde årt påstående icke sakna tillämplighet. Vi skulle vida öfverskrida gränsorna för en idningsartikel och för vår förmåga, ifall vi försökte att åt vår uppsats ge den grad af ullständ ghet, som -egentligea tillkommer den inge öfvertänkta och genomforskade, den i ne:gjuten form i det offentliga framträdande vibandlingen, Vi ha i det föregående prisat fru stimmernas tålamod, men vi skulle måhända för mycket sätta detsamma på prof, pm vi tillade några strödda anmäckningar tili le redan framhäållna. Ämnet är i alla fall af för myeket intresse, att icke städse finna nya pennor färdiga att afhandla det.