(Från Aftonbladets korrespondent.) Paris den 5 Januari. Paris befinner sig ännu under intrycket af den fasa, som här väckts af erkebiskopens mord. Våra tidningar ha redan lemnat er de förfärliga detaljerna härom. Man vet ingenting annat om mördaren än hvad de berättat. Han synes vara ett vidunder af vansinne och fanatism. Att ersätta den aflidne erkebiskopens plats, är, som Siecle ganska riktigt säger, en rätt vigtig politisk angelägenhet. Vårt presterskap är, som man vet, deladt i gallikaner och ultramontaner, d. v. 8. i toleranta och intoleranta, i jesuiternas motståndare och anhängare, i prester tillgifne hvad vi kalla gallikanska kyrkans friheter, och prester benägne att uppoffra dessa, i prester benägne att försona filosofien med kristendomen, och prester, hvilka betrakta sjelfva tanken på en dylik förening såsom en förödelsens styggelse. Eburu bland oss den stora majoriteten tager ganska liten del i de religiösa tvisterna, och ultramontanismen eger alltför ringa atöd hos folket för att inom detsamma kunna tända någon eld, så är det icke mindre sant, att vårt inre lugn är intresseradt af att mana mot detta partis proselytmakeri oah inkräktningar uppför starka dammar inom sjelfva presterskapets sköte. Ur denna synpunkt är valet af en erkebiskop i Paris af mycken vigt. En religiös fråga, som skulle sätta Paris i låga, kunde lätt på samma gång komma några politiska minor att springa, och när dylika tändas i Paris, kasta de gnistor öfver hela Frankrike. Här fordras en erkebiskop, som förstår bedöma handlingar och ider, och som lemnar den filosofiska forskningen all möjlig lätthet för att kunna höja sig ände till tro, och han bör visa sig så mycket mer lifvad för denna del af sitt kall, som ett sådant höjande till tro på ett ganska märkbart sätt skönjes i våra dagars filosofiska forskning. 1 detta hänseende hade den nu hädangångne erkebiskopen väl uppfattat sin kallelse. Man beskyllde honom för ett visst politiskt vankelmod, men detta är ej ögonblicket att om honom säga annat än godt. EDen förfärliga hände!sen har på politiken utöfvat samma verkan som en klippas plötsliga nedstörtande i en bäck; den har hämmat dess-lopp. Man talar nu ej i Paris om annat än denna mordgerning, och man har nästan glömt, att frågorna om Neufchåtel och om fredstraktatens verkställande. finnas till. Man måste emellertid återkomma till: dessa frågor; men hvad nytt kan man väl derom säga? Hvad den. konferenserna angående traktaten beträffar, har man likväl nägot nytt attförtälja, om det nemligen är sant, som det i dag på morgonen berättades, att, i trotsaf gränstvisternas förlikning, de österrikiska trupperna och den engelska flottan icke destomindre skulle fortfarande stanna qvar i furstendömena och Svarta hafvet ända tills den komite, som fått i uppdrag att på ort och ställe afsluta den nya gränsreglerin gen, slutat detta sitt uppdrag. Att ngland och Österrike framstält dessa anspråk, anser jag troligt, men har svårtatt tro, det saken redan vunnit bifall. I afseende på frågan om Neufchåtel är opiniozen oförändrad. Förgäfves säger oss Frankfurtertidningen, att Preussen för Londonkonferensen förklarat sig vilja gå militäriskt till väga emot Schweiz, i fall fångarne icke före den 1 Januari sattes i frihet, ja, till och med innan denna tid och ofördröjligen, så framt de underkastades dom. Det förhåller sig med denna nyhet som med andra af samma art; den träffar en publik, som en gång för alla bestämt sig för att ej tro på krig. Den tror att frågan bör och skall fredligt uppgöras, vare sig genom Londonkonferensen eller genom Napoleon III:s bemedling, eller genom hrr Barman och Kern i Paris, eller g: nom hr Fay i Berlin. Och i sjelfva verket, utan att tala om den lösning, som hr Barman förvarar, som det säges, i sin portfölj, och hvilken eger hemlighetens hela behag, kan ju hr Fay lika gerna ha fredens oliv i sin ficka, om det är sant, att Schweiz samtyckt att frigifva fångarne på ett blott löfte, gifvet af Preussen till hr Fay, att afsäga sig Neufchåtel; men jag frågar mig, huru konungen af Preussen eller hans ministrar skulle utan preussiska kamrarnes bifall kunna lofva hr Fay en dylik afsägelse. Jag ser således ingenting rätt klart i denna affär. Det har talats så mycket om denna olycksaliga Neufchåtelfråga, att jag ej vågar säga någonting vidare derom. Emellertid bar äfven jag på egen hand gjort upp en lösning, den nemligen, att låta Preussen och Schweiz kasta krona och klafve om hvem som skall ge vika. Det är klart, att genom denna utväg de respektive makternas värdighet blefve fullkomligt oförkränkt. Efterverlden och hisorien skul!e aldrig kunna anse en monarkis eller en republiks heder fläckad deraf, at! den ena eller den andra hade den tillfäll:ga olyckan att slå upp en krona eller en klafve. Men en sådan lösning är alltför enkel, och jag vågar säga alltför förnuftig (man måste ursäkta en uppfinnares egenkärlek), att jag kan hoppas se den antagen af de nationella ömtåligheterna, som redan befinna sig i ett öfverretadt tillstånd. Man måste derföre afvakta, att diplomatien utfinner en annan utväg, jag vill ej säga bättre (detta är omöjligt), men som har mera utsigt för sig att kunna bli antagen. Jag vill blott tillägga, att man i denna kinkiga affär ej fästat nog uppmärksamhet deruppå, att Schweiz är i besittning af sjelfva tvisteämnet, att Preussen tenskap med en högt begåfvad ung mulatt på mm ulantann nära ir till hatnag ocareg och med