smärta. Och ändå hur ofta var icke hennes sista andedrag en välsignelse öfver den, som klädt hennes dagar i sorg. Den passiva dygd, den själsstyrka som kallas tålamod, tillhör i hög grad qvinnan. Mannen, van att sjelf bryta sig väg, stampar af otålighet vid hvarje mötande hinder, bryter ut emot allt hvad för honom faller sig olägligt; qvinnan fogar sig undergifvet i sitt öde, utan att försöka en strid, som endast skulle göra hennes öde dubbelt bittrare. Men vill man se qvinnan i sin högsta styrka, betrakte man henne i ögonblick af stora kriser, vid en makes, ett barns dödssäng. Hvilket aldrig förtröttadt nit, hvilken uppoffring helt och hållet glömsk af sitt eget jag, hvilket yttre lugn, medan hjertat blöder af ovisshet och bäfvan, hvilken rådighet och klarhet i hvarje åtgärd, och först då allt är slut, slappas kraften, öfveransträgningen förvandlas i matthetens domning, och ned på et tårlösa ögat sänker sig den olyckans sömn, som Gud i sin godhet skänkt åt öfvermåttet af lidande. Och i tider af allmän olycka, hur stor, hur stark har icke qvinnan visat sig? I de eldsvådor, som tid efter annan härjat våra mindre städer, har man icke öfverallt vitsordat, att hon, den så kallade svaga, i nit, i uthållighet jemlikat mannen? Och hvar finnes lidande, der icke qvinnan är färdig att trösta, att hjelpa? Man har visserligen i senare tider velat uppdraga blygsamheten som den gräns, hvaröfver hennens tröst, hennes hjelp icke får gå. Men det finnes pligter mot fäderneslandet, mot nästan, der en pjåkig blygsamhet vore helt och hållet på oriktig plats. Skulle, till exempel, Charlotte Corday, enligt sammanstämmande berättelser en oskyldig qvinna, ha afstått från sitt beslut att mörda Marat och blygsamt, sprungit sin väg, derföre att Marat vid hennennes ankomst befann sig i badet? Skulle icke ett fruntimmer, som fjerran från menniskoboning anträffade en man nära att förblöda, söka att förbinda hans sår, hvarhelst det också måtte finnas? Eller fölle det kanske blygsamhetens riddare mera i smaken, om hon satte händerna för ögonen och läte den sårade förblöda, medan hin letade sig fram till någon koja, för att der söka den hjelp, som kon sjelf förvägrade. Vi tro att svaret skall inför hvarje tänkande göra sig sjelft. Den sanna blygsamheten är icke pryd; ) den har ett öppet anlete och en klar blick, men den falska blygsamheten är lik en fal qvinna, som kastar en slöja öfver sina behag, endast för att ådraga sig de förbigåendes uppmärksamhet. För egoism har icke ens det bittraste tadel vågat beskylla qvinnan; det är hennes sällhet att tänka på andras glädje, andras lycka. Det är som maka och mor hon mången gång gör till sanning den ljufva liknelsen: en engel utan vingar. Blind för sin egen fördel, har hon ögon endast för sina kära. På deras anletsdrag förstår hon sig, som en gammal sjöman på hafvet; hon läser der deras önskningar, sörjer med deras sorg, fröjdas åt deras fröjd. Hvem har icke någongång erfarit den fläkt af trefnad och frid, som möter vid inträdet i en boning, der en ädel husmoder ordnar, förljufvar, förskönar sin omgifning, der hon har en tanke för alla, utom för sig sjelf; det hvilar ett doft af qvinligt behag, af qvinligt ordningssinne öfverallt hvad man ser; man läser öfverallt spåren af en fruntimmershand, ledd af gratierna; man känner sig under inflytelsen af en god, vänlig genius, hvilken sjelf står anspråslös och ädelt qvinlig midt i den lilla verld af trefnad och sällhet, som hon skapat. Mest beundransvärd framträder dock qvinnan, som mor. En mor och hennes barn är mensklighetens ljufvaste uppenbarelse, qvinnans apotheos på jorden. Någon skönare bild har konsten i sin högsta fullkomlighet icke förmått frambringa. Madonna di san Sisto, en mor med sitt barn, var det herrligaste Rafael, konstnärernas konung, kallade till lif på duken. Öfver all könskärlek, äfven den ädlaste, den jemförelsevis renaste, hvila dock några stoftkorn af egoism, vi våga till och med söga, hur hårdt det än synes, af charlataneri. Det är endast moderskärleken som i detta hänseende står fullkomligt ren och fläckfri, uppoffring utan tanke på vedergällning, uteslutande sjelfförsakelse, pelikanen, som föder sina ungar med sitt blod. Hvem har icke någon gång erfarit den känsla af outsäglig trygghet, som en mors närvaro inger barnet, äfven då det redan mognat till man eller qvinna? Det är medvetandet att vara älskad med den högsta, den innerligaste af all mensklig kärlek, med en kärlek, hvilken icke sviker förrän i döden, som skänker denna trygghet. Och hvem känner icke, då det hjerta, hvarunder man hvilat, hvilar djupt i mullen, att man räknar frändskap, nära frändskap med förgängelsen? Huru mången eger cj af älskade döde, som återlefva och röra sig i våra bröst, ingen mera älskad, än en mor? Således är mannen, ur mera än en synpunkt, skyldig qvinvan aktning. Men hur förhåller det sig i närvarande stund med denna aktning för könet, så ofta förd på läpparne, så mångfaldigt i skrift och tryck upprepad? Ser icke Mannen merendels i qvinnan något, som pryder, förskönar, roar, en elegant leksak, något, som för sin smakfullhet, sin fägring är intressant att ega? Utan tvifvel finnes det i.våra dagar mera än en man, som gift sig för att få föra ett fruntimmer, hvars skönhet man häpnande beundrar, under armen, för att till ett präktigt ekipage, fullblodiga hästar, lysande livråer lägga ytterligare en vacker fru, som med tjusande behag gör les honneurs till höger i vagnen. Och den hyllning man egnar qvinnan blir också derefter. Kärleken har tämmeligen allmänt sti? git ner till hvad i dagligt tal kallas kurtis. Då kärleken, ordfattig, som alla stora känslor, när den talade, talade ett ädelt och högsinnadt språk, kurtiserar man nu med et RR .