Ball act ICKE. IOT Nenne ar det ICKE nog all vara felfri, hon måste äfven dånses vara det. Men denna förställning, som bör vara ettl: nödvärn, urartar kanske någon gång till vana, särdeles som qvinnouppfostran, i dess allmännaste gestalt, ger ett kraftigt handtag åt en dylik förvänd riktning. Man itöfjar barnets ria utveckling, man stöper det i den eller den pensionens häfdvunna form; 1 stället för en liflig, glad, måhända yr flicka får man en liten preciös dam om 12 å 14 år, som visserligen går oklanderligt rak och med fötterna Jansmessigt utåtvända, som med en viss grad af högvisbet underhåller en konversation och knycker sjelfbehagligt på det lilla hufvudet, som ofta nog blir en icke oäfven salongsdocka; men som sällan blir en naturfrisk, ädel, god qvinna. Detta är följden af ati lära redan barnet förställning, och en förställning, så inplantad, följer gerna genom lifvet, men bör noga skiljas från den förställning, hvilken äfven en ädel och aktningsvärd qvinna någon gång måste tillgripa som skyddsoch försvarsvapen. Vi hoppas att icke : och för denna. framställning af en förvänd uppfostransg följder möjligen bli missförstådja, såsom de der anse blildning och insigter obehöfliga för qvinnan. Vare det långtifrån I: oss att sluta oss till den trångtäskta och trångbröstade fraktion af mäs, som äflas att förvisa qvinnan uteslutande till barnkaommaren och hushållet och som uppskatta bennes sgenskaper endast efter hennes duglighet inom dessa begge, visserligen aktningsvärda sterer af verksamhet, hvilka dock äro alltför trånga sit inkräkta ett helt menniskolif. Vitro, att den qvisliga godheten och behaget ega inga vackrare prydnader, inga trofastare bundsför vandter än kunmskaperaa och talangen. Men de kunna inhämtas och utvecklas annorledes, än på bekostnad af det ursprungligen ädla och sanna i qvinnans natur. Och lyckligtvis finnes mårgen högtänkt qvinna, hvars barndom och första ungdom antingen erhållit en bättre och sannare riktnirg, eller hvars. ursprungligen ädla natur varit nog stark att emotstå en: örvänd uppfostrans skadliga inflytelser. Enl: sådan qvinna är för oss upperbarelsen af qvinligheten i dess skönaste gestalt, i dess ljufvaste blomma. Det gör godt äfven för det hjerta, som längesedan öfverlefvat entusiasmens ålder, att värma sig vid den milda lågan af så mycket san godhet och naturlig älsklighet. En gammal klagan har sedan Höelias och Roms tider förts öfver qvinnams obeständighet. Ehuru vi myeket frukta, att i närvarande, ögonblick det starkare könet i detta fall bådej: jemlikar och öfvergår det svagare, tillhör det dock vår uppgift att bemöta denna beskyllning. Det finnes vissa auktoritetssanningar, hvilka verlden en gång utan vidare pröfning tagit för goda, och hvilka sedermera, såsom oomkullstötliga, lemnas i arf från tidehvarf till tidehvarf. Till dessa torde i ej obetydlig mån höra påståendet om qvinnans obeständighet. Det tjenar till ingenting, att qvinnan, sekel efter sekel, gifvit beundransvärda prof på uppoffrande trohet, på storartad sjelfförsakelse, att historiens blad äro ej sällan fullskrifna med drag af ädel, hög qvinlighet — qvinnan måste stämplas med epitetet af aobeständig, derföre att en tretusenårig slentrian så velat. På huru många qvinnor lämpa sig icke med slående saaning Tegners, den annars ofta nog mot könet så afvogt stämde l Tegnårs ord om en ibland dem: Lida och dock aldrig klaga, Älska, äfven obelönt, Trösta, öfverse, fördraga Svaghet, som man sjelf ej rönt. Huru mången qvirna har icke gömt sin rättmätiga klagan inom sitt eget. bröst och ännu älskat den, som längasedan förrådt henne, furu ofta har hon icke ur hjertats innersta djup bedt för den, som trampat hennes skönaste känslor under fötterna, som sjelf aldrig, förrän en gång vid grafvens dörr, böjer paanan under Guds storhet. Huru har hon icke, mild och förlåtande, tolkat allt till dens för-1 del, som trott sig finna en ursäkt för egen brottslighet i ett lika hjertlöst, som sanningslöst klander af en: maka, hvilken endast har tårar till vapen mot orättvisan. . Skulle man i mensklig gestalt framställa en symbol af troheten, svårligen kunde någon anman, än en qvinna, dervid tagas till. förebild. Det vore både vackrare och betydelsefullare; än det. fyrfota djur, hunden, som efter vedertagen sed, representerar troheten och någon gång hviftar svansen i sigillet på kärleksbref. Den trohet, som har vana och instinkt, ömsom smek och ömsom stryk, att tacka för sin till-1. varo, är just icke af natur att värdigt förebilda tvenne tänkande och kännande varelsers ömsesidiga trohet. Jag bar här talat om qvinnan i allmänhet. Att betydliga undantag gifvas, vill jag icke bestrida, så mycket mera, som dessa undantag ofta befinna sig på en mera upphöjd i ståndpunkt och således lättare falla i ögonen. Till och med den qvinna (madame de Stael), som framstälde den sedermera så ryktbara satsen, att kärleken, hvilken endast är en episod i mannens lif, inkräktar helt och hållet qvinnans, bevisade genom de flerfaldiga episoder, man skulle till och med kunna säga rapsodier, som utöfvade sin inflytelse på hennes skiftesrika bana, att naturen egentligen ämnat henne till man. Men undantag gör ingen regel, äfven om detta undantag, såsom bär, faller i ögonen med snillets och samhällsställningens förenade glans. Skulle åter qvinnans obeständighet ge sig luft i ett flitigt umbyte af eleganta -toiletter, i ett entusiastiskt byllande af. modets skiftande lagar, så kan visserligen en far, en man derät skaka på bufvudet, men alla andra ha egentligen icke annat att göra, än att antingen beundra eller tadla toiletterna, allt efter olika kön och lynne. Mycket har blifvit taladt och skrifvet om fruntimmernas nycker. Får en man en nyck, så ger han den strax heder och värdighet af beslut, och skickar den så betitlad ut i verlden. Men fruntimmerna tillåtas icke att i