STOCKHOLM, den 12 Jan. Bland de förslag till ändringar i grundlagen, som för närvarande hvila på ständernas bord, för att snart till afgörande företagas, finner man ett tillägg till 28 regeringsformen. Denna paragraf innehåller tillförene den bestämmelsen, att konungen eger att i statzarådet till embeten och tjenster inom riket befordra infödde svenske män, men att han uti militära embeten, med undantag af kommendantskaper i fästningarne, kan nyttja utländske män af sällsynt skicklighet, hvarjemte vid senaste riksdag den bestämmelsen tillkom, att konungen äfven kan till läkare, universitetelärare och läs rare vid tekniska skolor använda utlänningar. Det nu föreslsgna tillägget är af följande lydelse: BE Konungen ege att genom naturalisation till svensk medborgare upptaga utländsk mani den ordning och under de vilkor som uti särskild derom af konung och ständer gemensamt stiftad lag bestämmas. Sålunda naturaliserad utlänning njuwe samma rättigheter och förmåner som infödd svensk man, dock utan att kunna till ledamot af statsrådet utnämnas. Vi kunna ej finna annat, än att denna grundagsförändring innebär ett steg framåt i konstitutionel utveckling och i andan af en liberal och human lagstiftning. Hittills har icke något enda lagstadgande funnits angående främlings naturalisation i vårt land, utan har detta varit helt och hållet öfverlemnadt åt korungens godtycke. Genom detta tillägg i 28 regeringsformen skulle nu naturalisationen görag beroende af stadgandena i en af konung och ständer gemensamt stiftad lag. Redan vid 1851 års riksdag erinrade Rikets Ständer i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t om vigten och behöfligheten af särskilta stadganden i detta hänseende; vid senaste riksdag, och sedan det nu ifrågavarande gruadlagsförslaget blifvit antaget att hvila till grundlagsenlig behandling vid innevarande riksmöte, anmälde ständerna i en underdånig skrifvelse detta sitt beslut och anhböllo att Kongl. Maj:t med enledninig höiraf måtte låta utarbeta och vid denna riksdags början till. Rikets Ständer framställa förslag till lag angående ordningen och vilkoren för naturalisation af utländsk man. Ett sådant förslag har nu äfven af regeringen blifvit framlagdt, hvilket likvisst endast an komma under ständernas behandling, om och när det ifrågavarande grundlagsförslaget blifvit af ständerna antaget och af konungen sanktioneradt. Detta, af oss redan förut anförda förslag, är af följande innehåll: 4 1. Vill utländsk man blifva till svensk -medborgare upptagen, göre derom hos konungen ansökning. 4 2. Svensk medborgarerätt må kunna vinnas af utländsk man, som 1:0 uppnått 21 års ålder, 2:0 eger god frejd, 3:o med vederbörligt tillstånd varit inom riket boende i tre års tid, och 4:o har utväg att sig försörja. Har utländsk man, enligt hvad i 28 4 regeringsformen medgifvet är, blifvit i rikets tjenst anstäld, eller har han gjort sig känd för utmärkt skicklighet i vetenskap: eller konst, eller i landtbruk, bergsbruk eller annan näring, eller. finnes hans upptagande till svensk medborgare eljest för riket medföra gagn, då må medborgarerätt äfven tidigare efter inflyttningen i riket, än ofvan sagdt är, kunna: honom beviljas. 4 3. Ansökningen om svensk medborgarerätt skall vara åtföljd af bevis om sökandens ålder och från hvilket land han är, om tiden, då han i riket inkommit, och den eller de orter, der han sudermera varit boende, samt om hans frejd och trosbekännelse. Härom -skall ock den embetsmyndighet, hvars utlåtande öfver ansökningen konungen infordrar, söka att inhämta och meddela de ytterligare upplysningar, som kunna finnas af nöden. Å 4. Då ansökning om svensk medborgarerätt bifalles, varde dervid såsom vilkor stadgådt, att sökanden, inom den tid konungen förelägger, skall inför vederbörande myndighet dels styrka, så framt sådant icke redan skett, att sökanden upphört att vara främmande makts undersåte; dels ock trooch huldhetsed såsom svensk medborgare aflägga. — Är sökanden från sådant lakd, hvars lagar icke tillåta befrielse från undersåtlig förbindelse, varde sökanden förelagdt att vid ttooch huldhetsedens fullgörande skriftligen afsäga sig de politiska förmåner och rättigheter, sökanden i det främmande landet innehar. I en stat, som är lycklig nog att ega en ren och oblandad nationalitet, böra vilkoren så väl för främlingars bosättning och förvärfvande af fast egendom i landet som för deras upptagande till åtjnutande af full medborgarerätt vara ett vigtigt föremål för representationens uppmärksamhet. Flera stater ha i detta senare hänseende bestämt ganska stränga vilkor och en särdeles sorgfällig och omständlig pröfning af hvarje enskilt naturalisationsfråga. Ivära brödrariken Norge och Danmark kan ingen utom landet född person erhålla infödingsrätt utan att hans ansökning derom blifvit bifallen af folkrepresentationen. Så länge vi ha vår fyrdelta representation och vårt tunga riksdagsmaskineri, torde det icke böra sättas i fråga att göra en mängd dylika ansökningar till föremål för diskussion och beslut hos ständerna: Deremot tro vi det icke vara ur vägen, om på annat sätt några större garantier kunna vinnas, än dem detta förslag genom de derstädes uppstälda vilkoren innehåller. Så anse vi det fullkomligt i sin ordning, om den i förslaget bestämda pröfvotiden af tre år i stället utsträcktes till fem eller sex är, liksom vi äfven hålla före, att det andra momentet af 2, innehållande åtskilliga undantag från denna i allmänhet föreskrifria röfvotid, lämpligen kunde bortfalla, så mycket mera som det förut ommämda, vid senåste riksdag antagna grundlagsstadgandet, i fråga om tillsättande af lärare vid universiteter och tekniska läroanstalter, innebär undantag för de områden, der ett skyndsammare tillegnande af frimmande skicklighet vid nåmars lll. ALI fann LI. pr 1 SR 4 AVN