1109. ND NÅGRA ORD OM QVINNAN. AF E. K—g. Qvinnan är egentligen genom sin ställning i samhället vanlottad. Hon, den svaga, är stäld bredvid den starke. Hon är stängd från de flest fält, der ära och ryktbarhet skördas; valplatserna, rådsborden, folkförsamlingarne hafva männerne uteslutande förbehållit sig sjelfva. För henne återstår egentligen blott att vinna aktning inom en trängre krets: att vara en beryktad qvinna innebär till och med, efter språkbruket, en tvetydighet. Som barn åtnjuter hon knapt en skugga af den frihet, hvilken faller hennes jemnåriga af det andra könet till godo. Som flicka inöfvas hon redan i rollen af en viss värdighet: hon får icke skratta så innerligt hon vill, hon får icke dansa så lifligt hon vill, hon måste i allt sitt görande och låtande ha ett visst hampspöke, som kallas konventionel tillbörlighet, för ögonen. Som hustru måste hon vara sin man underdånig. Till och med den visaste af nyare tiders lagstiftningar stadgar uttryckligen: Le mari doit protection å sa femme; la femme obeissance å son mari. (Code Civil 213). Denna alltigenom tvungna ställning inger gerna qvinnan idån till ett försvar mot den orättvisa lottning, som slumpen tillåtit sig till förfång för det svagare könet. Hon behöfver icke söka långt. Hon finner detta försvar i ett klokt begagnande af männernas egna svagheter. En qvinna kan möjligen förbise en mans förtjenster, hans snille, hans dygder; men med en snabbhet i uppfattning, som jag nästan vore färdig att kalla instinkt, har hon hans. svaga sidor otroligt snart på sina fingrar. Med tillbjelp af denna insigt i de vrår af mannens själ och hjerta, som han sjelf anser otillgängliga, eskamoterar hon så smånimgom herrskarespiran ur den starkes händer, och detta utanatt -han sjelf vet deraf. Men ett herravälde, som man sjelf icke vet af, kanske på sin höjd anar, är just icke något. farligt. herravälde, -ty det hör till den qvinliga finhetenj jag vågar nästan säga den qvinliga listen, att dölja sitt välde under--de mest smekande, under (utan ordlek) de mest fängslande former. Vi gå till och med nog långt att påstå, att detta milda, eleganta sätt att föra spiran icke sällan är välgörande. Det hindrar det starkare könet från många dumma streck, och skall man nödvändigt sucka (här endast kärlekens suckar) under ett öfvervälde, så finns det väl, under de flesta förhållanden, intet älskvärdare än en qvinnas. En blick af henne bringar alla upprorstankar till tystnad, och när bojorna äro af blommor, gör man sig just icke mycket besvär att slita dem. Dock reservera vi oss uttryckligen mot hvarje allt för hård tilldragning af dessa bojor, hvilken dessutom icke är politisk, ty dervid kan hända, att mannen i half förtviflan gör uppror och sjelf, dertill nödd och tvungen, usurperar väldet. Och sedermera blir det, tro !oss, icke lätt att med smekningar eller tårar, ja, icke ens med hot göra em sängkammar-kontrarevolution och afsätta tyrannen. Vi älska antaga, att det hufvudsakligen är äkta män, som ofta förgäfves skakat på de husliga fjettrarna, att det är gamla ungkarlar, som, gnatiga allt, äfven gnata på könet, hvilka i samråd utspridt förklenliga rykten om mensklighetens bättre hälft, dem en eller annan poet sedermera, i ett anfall af svartsjuka eller dåligt lynne, satt i rim och verlden, den stora, tjocka verlden, tagit för reson. Vi skola försöka att i korthet vidröra de vigtigaste och hufvudsakligaste af dessa tillmälen. En anklagelse mot qvinnan, under tidernas lopp så till sägande satt. med stående stilar, är den för falskhet. Shakespeare kallar henne trolög som vågen,. Byron påstår, att en mor är den enda qvinna som älskar och icke bedrar. : Tegner utbrister i berserksvrede: Var det Freja, hon sveke dig dock. För att öfvergå från dessa sekularsnillen till harpolekare för dagen eller decenniet, återfinner man allt emellanåt äfven hos desse samma missbelåtenhet; det har blifvit en särdeles använd figur i nyare tiders poesi att rikta några skaldiska glåpord mot qvinnan, att i en. eller annan stanz fnysa af missnöje mot henne, som man, i ljusare ögonblick, kallar kronan af skapelsen, oberäknadt alla andra, ganska hedersamma epiteter. Den poetiska öfverdriften i det anmärkta qvinnoklandret behötver visst icke påpekas för att finnas, Och äfven de män, som på simpel prosa instämma i kören, beväpna sig sällan med något i deras tanke så öfverflödigt som bevis. Först och främst torde falskhet, i allmänhet taget, vara ett allt för strängt ord. Qvinnan synes -mången. gång falsk, då hon icke är Ådet MANNER är amfta Aunan mad ott slagg