Talen vid de begge rådens öppnande voro manliga, fasta och beslutsamma. Man såg der alla möjligheter lugnt och stadigt i öga., och man antog till slut kriget, då Preussen vill göra freden omöjlig. Det ligger i denne vackra nationalhänförelse en storhet och en lyftning, som, i lika hög grad som i vår historiag skönaste dagar, äro i stånd att rycka med sig äfven de kallaste själar. Osh hvarföre denna stora rörelse? För att värna den domstol, som inom kort skall döma de rojslistiska konspiratörer, hvilka natten till den 3 sistl. September fängslade Neufebåtels styrelse. och medelst öfverraskning satte sig i besittning af citadellet i staden. Konungen af Preussen, som efter alla anledningar gifvit signalen till komplotten, fordrar att man utan dom och ersättning frigifver de män, som Vverkstält hane ordres. Schweiz svarar: Nej, icke utan ersättning. Ni vill rädda edra anhängare. Ni skall få er önskan uppfyld, men först sedan vi med hvarandra uppgjort Neufchåtel-affären. Afsäg er edra anspråk, på det att oordningen ej i morgon må utbryta på nytt igen. Preussen svarar: Jag skall börja krig emot er. Schweiz invänder: Som ni vill; mon då verkställa vi våra lagar. Konungen af Preussen har försatt sig i en ställning, der han hvarken kan komma fram eller tillbaka. Hans politiska bana har varit en enda följd af blunders. Om han ej befriar fårgarne, är han förlorad kom man af heder och vanärad som suverän. Och om ben, för att befria dem, ej vill afstå från sina anspråk på Neufchåtel, måste han för en personlig tvist inleda sitt rike i ett krig, som ej skall blifva en obetydlighet. Hvad rojalisterna beträffar, äro de, hvad än må hända, förlorade genom bans förvållande. Förbannade, om preussarne försöka att öfvergå gränsen, utskrattade, om preussarne draga sig tillbaka, hafva de ingen annan utväg än landsflykten, så framt ej, hvad som dock på intet vis är sannolikt, preussarne vinna en fullständig seger och proskribera minst tre femtedelar af Neufchåtels befolkning, hvilket dock vore en åtgärd af så förbatlig natur, att den gränsar till det omöjliga. Vi och konungen af Preussen ha ingenting mera att säga hvarandra, och vi hålla oss beredda på allt. Schweiz är inom sig enigt, såsom det ej varit sedan 1838. Frägan äfventyrar att blifva tvekampen mellan nationernas lefvande rätt i den nyare tidens mening och styrelsernas. feodala och dynastiska anspråk, emellan den folkmässiga verkligheten och den diplomatiska fiktionen: det är ännu en gång, under en särskilt form, den gamla frågan från 1789. N