AP ZAMORC). Doktorn gick, men hans ord återljödo i den arma Siris bjerta. Ack, bön hade redan erarenhet af att hennes arbete icke var tillYöckligt för att bibehålla det lilla välstånd de egt och som nu så småningom försvann) Allt nog, om farmodrens blindhet och lamhet skref hon icke ett ord till Edvin, utan ett bref fullt af kärlek och oro öfver att han genom förbindelsen med henne beredt sig en mörk framtid och kanske skulle blifva olycklig. Zu När Siri afvände brefvet tänkte hon: Hvarföre skulle jag med mina sorger plåga homem? Ack, han får nog veta dem, när han kommer hit till jul! Hvart hafva nu våra gyllene dröromar em giftermål tagit vägen ? De äre försvunna, och min stackars Edvin sjelf bar måst beqvärsa sig att uppskjuta vär förening till framtiden. När? — Gud allena vet. Aldrig skall jag betuvga honom med den bördan att äfvei försörja min stackars farmor. Siri gret, gret öfver sina flydda glada för boppningar, öfver den stackars farmodren, öfver Edvin och sig sjelf. Nu kommo råsra månader fulla af ekenomiskt betryck och oro. Den ena iilia klenoden efter den andra måste pantsätias för att bestri de nödtorfi ebofven och alla nt gifter. som rdr Alr kdo alstrade. St satt uppe Da fve naUerna för at arbets iv 1 det var och tö:blei otilräckiigt, och då olyckan ville, att äfven bon af öfveransträngning insjuknade och de måste anlita främmande () Se . 4 B. nir 301 och 302.