AP
ZAMORC).
Doktorn gick, men hans ord återljödo i den
arma Siris bjerta. Ack, bön hade redan er-
arenhet af att hennes arbete icke var till-
Yöckligt för att bibehålla det lilla välstånd de
egt och som nu så småningom försvann)
Allt nog, om farmodrens blindhet och lam-
het skref hon icke ett ord till Edvin, utan
ett bref fullt af kärlek och oro öfver att han
genom förbindelsen med henne beredt sig en
mörk framtid och kanske skulle blifva
olycklig.
Zu När Siri afvände brefvet tänkte hon: Hvar-
före skulle jag med mina sorger plåga ho-
mem? Ack, han får nog veta dem, när han
kommer hit till jul! Hvart hafva nu våra
gyllene dröromar em giftermål tagit vägen ?
De äre försvunna, och min stackars Edvin
sjelf bar måst beqvärsa sig att uppskjuta vär
förening till framtiden. När? — Gud allena
vet. Aldrig skall jag betuvga honom med
den bördan att äfvei försörja min stackars
farmor.
Siri gret, gret öfver sina flydda glada för
boppningar, öfver den stackars farmodren,
öfver Edvin och sig sjelf.
Nu kommo råsra månader fulla af ekeno-
miskt betryck och oro. Den ena iilia kleno-
den efter den andra måste pantsätias för att
bestri de nödtorfi ebofven och alla nt
gifter. som rdr Alr kdo alstrade. St
satt uppe Da fve naUerna för at arbets iv 1
det var och tö:blei otilräckiigt, och då olyc-
kan ville, att äfven bon af öfveransträngning
insjuknade och de måste anlita främmande
() Se . 4 B. nir 301 och 302.