— underdånig såsom Herranom, ty mannen är qvin- j
nans hufvud. Detta synes eder kanske något öster-
ländskt och turkisk, och j tycken måhända, att våra
kristliga mollahs kunnat vara litet merd, om ej
artiga, dock kristligt humana. J tycken kanske,
att en uppmaning til kärlek varit lika mycket på
sin plats, som ljuf att höra i den vigtiga förenings-
stunden, och att, om man nödvändigt måste, för att
synas biblisk, -tala med bibelns egna -ord, man så
gerna kunnat välja Pauli ord i Tit. 2: 4, sådana de
lyda i hustaflan, nemligen: hustrurnå böra älska sina
män, helst då kärleken innefattar den tillbörliga un-
dergifvenhet, en hustru är skyldig sin mån: Men
så lyder ej språket ordagrannt i vår gamla förträft-
liga, bibelöfversättning, utan sålunda: att de unga
qvinnor lära tukt af dem (de äldre), ati älska sina
män. Här finnas ej orden husirur och böra, och det
hade varit en seyndig otrohet mot bibelbokstafven,
om man tillagt dem. Utomdess bören j besinna, act
i fråga om qviönan underförstås alltid Kärleken.
(Man måste förstå mycket inunder, om man skall få
någon reda och något sammanhang i vissa andliga
tal och skrifter nu för tiden!) Kärlek förutsättes
alltid hos qvinnan, öm än ej männen är särdeles
älskvärd. Den är så inföflifvåd med hennes vä-.
sende, ja den utgör hennes väsende; så ätt en upp
maning att älska lär hafva befunnits för Benne öj-
verflödig. Den tyckes deremot vara behöflig för
månben. Herrar Komiterade, som ärö störa men-
niskokännare; veta det nog: Men påminnelsen om
underdånighetsplikten och att mannen är qvinnans
hufvud lär deremot hafva befunnits så mycket nöd
vändigare, som qvinnorna nu för tiden i allmänhet
blifvit gripna af en synnerlig emaneipatiovslusta och
mången hustru vill agera hufvud, när hon fått ev
lufvudlös man. Förlåten således , goda varelse-,
Herrar komiterade-deras oartiga turkicism, för der s
Bibliskhets och bokstafstrohets och emancipationsfruk-
tansöskull!
(Insändt.)
I n:o 275 för den 24 November läsas några ord
hvarmed hr biskop Björck åsyftat att tillrättavisa el
ler trösta — ovisst hvilketdera — hr prösteg Ema-
Säelsson för en af hr biskopen, på förment biblisk
srund, öfverflödig och önödig ansedd samvetsömhet, i
hvilken hr prosten skäät förebråelser, dels vid oboi-
färdigås nättvardsgång, dels vid endras tvekan att
j-mte sådana begå nattvärden,. Hr bisköpen fin-
aer intet skäl till: denna ömhet, då, tligt skriften.
bekymret deröfver lärken tillkommer pastor eller nå
ärå enskilta medlemmär af församlingen, utan försam-
blingen i sin khelket.
Hvarest fiates en sådan samvetsfrid, eller rättare
tröst till samvetslöshet och förstockelse i den heliga
sErift? Omöjligt hågönstädes. Deå finnes icke hel-
ler i den fromme och högakttiögsvärda biskopen:
bjerta, utan endast i den beklagansvärda teori, söm
i senare tider börjat låta Höra sig från flera af vårs
bunnigaste och frommäste teölögers lärör. När pa-
stor och alla etskiltg i försämlingen, om än såsom
enskilta, frikännas från all förbindelse till dettabe-
kymmer öcH dess fPpriktiga fratöbärande inför Gud
i bönön, hvad återstår, hväd är då gvar äf försam-
lingen i det hela för detta bekymmer, vilköret för al:
kallelse till bättring ? Är öck icke pastor deö; söm
måste för hela försäälingen främbära inför Gud detta
beryrmimer i sitt hjerta, nemligen om sind åhörares
sälighet? Hvad är ännars själavården ? Är den eti
dödt abstraktum, som, närmare påsedt, ehdast ar en
töm skuggai pastörs eget hufväd ? Huru är ens nå-
sön duglig predikan eller Fedligt skriftetal tänkbart,
utån detta bekymmer? Ufdertecknad bekänner sis
svaghet, att han bär och burit detta bekymmer allt
från den stund, då han svör sin prested.: Han hop-
Påsock att, genom Guds Hådfå bära det it: dö
den, utan all ännan tröst, än den Kristus sjelf Zif-
ver sina arma, af verldet okånda öcK försmådda
körsbärare. !
Vid detta tillfälle må det tillåtas mig att få be-
tyga min och mångas tacksamhet för den korta, men
sanaå och sakrika afhandlingen i sämma blad af tid-
öingen, rörande hr prösten Landgrens välvilliga, men
overkställbära förslåg. Aftönbladet här Slägit spi-
ken på hufvudet. Detta är villfarelsen hos vära hög-
lärda, aktnoingsvärda, ja till och med frommå teolo-
ger, att de insätta vår, mMildast sagdt, ecclesia mixa
i den första gpostoliska kyrkans rätt, ehuru den icke
ens har sin rätt bevärad från reförmationens första
tid, stor, men dock vida underlägsen aposttarnes.
Detta är en i reflexioten och en missledd spekula-
tion sjelfspunoen och sjelfgjord fariseisk judaismus
elier aristokratisk papismus. Alla fariseer voro icke
Kristi fiender, ehuru de fleste och öfversteprestera
Kristi tid voro det. Gud år den som dömer hjer-
tan; vi bedöma broderligen hvarandras tänkesätt.
Prestman.
NEETIEIIT TIDERNA AENAEDECESTES