— underdånig såsom Herranom, ty mannen är qvinj nans hufvud. Detta synes eder kanske något österländskt och turkisk, och j tycken måhända, att våra kristliga mollahs kunnat vara litet merd, om ej artiga, dock kristligt humana. J tycken kanske, att en uppmaning til kärlek varit lika mycket på sin plats, som ljuf att höra i den vigtiga föreningsstunden, och att, om man nödvändigt måste, för att synas biblisk, -tala med bibelns egna -ord, man så gerna kunnat välja Pauli ord i Tit. 2: 4, sådana de lyda i hustaflan, nemligen: hustrurnå böra älska sina män, helst då kärleken innefattar den tillbörliga undergifvenhet, en hustru är skyldig sin mån: Men så lyder ej språket ordagrannt i vår gamla förträftliga, bibelöfversättning, utan sålunda: att de unga qvinnor lära tukt af dem (de äldre), ati älska sina män. Här finnas ej orden husirur och böra, och det hade varit en seyndig otrohet mot bibelbokstafven, om man tillagt dem. Utomdess bören j besinna, act i fråga om qviönan underförstås alltid Kärleken. (Man måste förstå mycket inunder, om man skall få någon reda och något sammanhang i vissa andliga tal och skrifter nu för tiden!) Kärlek förutsättes alltid hos qvinnan, öm än ej männen är särdeles älskvärd. Den är så inföflifvåd med hennes vä-. sende, ja den utgör hennes väsende; så ätt en upp maning att älska lär hafva befunnits för Benne öjverflödig. Den tyckes deremot vara behöflig för månben. Herrar Komiterade, som ärö störa menniskokännare; veta det nog: Men påminnelsen om underdånighetsplikten och att mannen är qvinnans hufvud lär deremot hafva befunnits så mycket nöd vändigare, som qvinnorna nu för tiden i allmänhet blifvit gripna af en synnerlig emaneipatiovslusta och mången hustru vill agera hufvud, när hon fått ev lufvudlös man. Förlåten således , goda varelse-, Herrar komiterade-deras oartiga turkicism, för der s Bibliskhets och bokstafstrohets och emancipationsfruktansöskull! (Insändt.) I n:o 275 för den 24 November läsas några ord hvarmed hr biskop Björck åsyftat att tillrättavisa el ler trösta — ovisst hvilketdera — hr prösteg EmaSäelsson för en af hr biskopen, på förment biblisk srund, öfverflödig och önödig ansedd samvetsömhet, i hvilken hr prosten skäät förebråelser, dels vid oboifärdigås nättvardsgång, dels vid endras tvekan att j-mte sådana begå nattvärden,. Hr bisköpen finaer intet skäl till: denna ömhet, då, tligt skriften. bekymret deröfver lärken tillkommer pastor eller nå ärå enskilta medlemmär af församlingen, utan församblingen i sin khelket. Hvarest fiates en sådan samvetsfrid, eller rättare tröst till samvetslöshet och förstockelse i den heliga sErift? Omöjligt hågönstädes. Deå finnes icke heller i den fromme och högakttiögsvärda biskopen: bjerta, utan endast i den beklagansvärda teori, söm i senare tider börjat låta Höra sig från flera af vårs bunnigaste och frommäste teölögers lärör. När pastor och alla etskiltg i försämlingen, om än såsom enskilta, frikännas från all förbindelse till dettabekymmer öcH dess fPpriktiga fratöbärande inför Gud i bönön, hvad återstår, hväd är då gvar äf församlingen i det hela för detta bekymmer, vilköret för al: kallelse till bättring ? Är öck icke pastor deö; söm måste för hela försäälingen främbära inför Gud detta beryrmimer i sitt hjerta, nemligen om sind åhörares sälighet? Hvad är ännars själavården ? Är den eti dödt abstraktum, som, närmare påsedt, ehdast ar en töm skuggai pastörs eget hufväd ? Huru är ens nåsön duglig predikan eller Fedligt skriftetal tänkbart, utån detta bekymmer? Ufdertecknad bekänner sis svaghet, att han bär och burit detta bekymmer allt från den stund, då han svör sin prested.: Han hopPåsock att, genom Guds Hådfå bära det it: dö den, utan all ännan tröst, än den Kristus sjelf Zifver sina arma, af verldet okånda öcK försmådda körsbärare. ! Vid detta tillfälle må det tillåtas mig att få betyga min och mångas tacksamhet för den korta, men sanaå och sakrika afhandlingen i sämma blad af tidöingen, rörande hr prösten Landgrens välvilliga, men overkställbära förslåg. Aftönbladet här Slägit spiken på hufvudet. Detta är villfarelsen hos vära höglärda, aktnoingsvärda, ja till och med frommå teologer, att de insätta vår, mMildast sagdt, ecclesia mixa i den första gpostoliska kyrkans rätt, ehuru den icke ens har sin rätt bevärad från reförmationens första tid, stor, men dock vida underlägsen aposttarnes. Detta är en i reflexioten och en missledd spekulation sjelfspunoen och sjelfgjord fariseisk judaismus elier aristokratisk papismus. Alla fariseer voro icke Kristi fiender, ehuru de fleste och öfversteprestera Kristi tid voro det. Gud år den som dömer hjertan; vi bedöma broderligen hvarandras tänkesätt. Prestman. NEETIEIIT TIDERNA AENAEDECESTES