medel, som skulle åstadkommas genom grundskatter-
pas kapitalisering, samt slutligen bankovinsten. Många
instämde med Sahlström. i
Petter Jönsson var i allo för förslaget, och trodde
att vigtigaste motivet å motståndarnes sida var att
jernvägen icke kunde gå till hvars och ens dörr.
För öfrigt ansåg Peter Jönsson det vara merå till det
allmännas båtnad om en jernväg blir förlagd genom
en svagare ort, som sålunda kan upphjelpas.
Johan; Persson-från-..Upsala län var, för förslaget
och-liniens dragande från Stockholm till Upsala. Jo-
sef Holm instämde med Jan Persson.
Ödman förenade -sig. äfven med. Johan Persson i
fråga om, väger från Stockholm till Upsala, men
bade -ätskilliga anmärkningar mot det Ericsonska
förslaget i öfrigt. . Han ansåg det. vara. ett jemk-
ningsförslag, men i hvilket flera vigtiga omständig-
heter blifvit förbisedda, så att derpå kunde använ-
das den frasen: summum. jus, summa injuria. Bland
annat, ansåg Ödman för försvaret vi tigt att banan
blir sträckt till Gefle, emedan han icke kunde gilla
den ,åsigten att man bör prisgifva provinser till sköf-
ding-af fianden för att sedan möta honom inne i
landet, utan borde man ställa sig så, att man kunde
möta honom redan vid kusten. Man hade sedan
sköflingen 1719. och 1720 ännu i friskt minne ölyc-
korna af ett sådant försvarssystem. På grund håfsf,
och då norra Upland uti sin produktion och sina na-
turförhållanden företer en hel mängd andra skal för
en jernvägsanläggning derstädes, så önskade hats.
Stockholms-Upsalbänan blefve derifråt utsträckt till
Gefle.
Mengel erinrade om svårigheten att i denna fråga
så yttra sig, att icke olika tänkande kunde förevi a
en åt bakom anmärkniögarde låge blott ett enskilt
iotresse för den ort man representerade. Talarers
föresats Far döck att städse hafva hela landets bästa
till bufsädsyftemsk Derföre önskade han framgåtg
åt älta de uppgjorda ochaf behofvetvitsordadejeru-
vägsförslagen, fullt öfvertygad att intet rättvist in-
tresse skall uppoffras eller undertryckas inofi något
stånd, ty vill man åtnjuta rättvisa; så skall man ock
sjelf öfva rättvisa. Talaren erinrade vidare derom;
att ingen prövins här ilandet finnes, der icke kul
turen och välmågan genom tillgång påjernvägsköm
munikationer högst betydligt skulle höjas, och ino:r
dens lopp derigenom ett nytt Sverge öppstå inom
det gamla Sverges gränsor. Ses frågan ur denr:
synpuakt, så måste man såsom befogad anse hvarje
landskaps anspråk att, i mån äf sin areal, erhåli:
delaktighet i det stora jernvägsnätet; derigenom be:
fördrades ock hela landets bästa: Rörande det land:
skap talaren tillbörde, ville Han nu blott fästa stån-
devs uppmärksanhet derpå, ktt då, enligt jernvägs-
komitens förslag, Upsala lad skulle få 16!3 3 mil jera-
väg, drägen igenom länets bördigaste, folkrikaste
och mest odlipgsbara trakter, så skulle samma 1än
enligt den kongl. propositionen; äallenast erhålla 3! ,
mil jernväg. På detta missförhållande ville han f:-
staötskottets synnerliga uppmärksamhet och erinra
att om sistberörde förslag oförätidradt vänne fram:
gång nu, så skulle största delen af Upsala lan gå
miste om jernvägar öck sannolikt under ettbeltse-
Kel; kanske för alltid, stå på ungefärligen samms:
ståndpunkt som hu: Uphmd är likvisst en af de
hårdast beskattade provinserna, som derföre ock
törde vara förtjent af en rättvisare behandling. För
öfrigt ville talären icke upptaga tiden nu; då hän
nog visste att utskottet föga toge kännedörn om hvad
i stånden yttrades före remissen. 7
Per Nilsson i Espö önskade framgång åt förslaget,
men ville; att ärbetet på södra banan måtte bli kraf-
tigare bedrifvet än här var afsedt; så att banan re-
dan nästa år (?) måtte kunna fortsättas till Lagaån,
och de i Skåne befintliga arbötskrafterna sysselsättas
utan att behöfva söka sig ett fält för sin verksam-
het iDanmark.
Lekberg hade trott, att vägen norrom Mälaren Käde
för vestra stambanan varit lämpligare än vägen sö-
der om nämde sjö; men då nu en ny väg är afsedd
ait fortsättas från Upsala till Sala; så ville hah, att
den derifrån skulle gå rakt på Linde, derifrån till
Nöra och vidare öfver Kristinehamn, för att förtsät-
tas till Norge.
Medin var icke belåten med att den södra banan
blifvit förlagd så långt i vester, hvarigenom den
kommer att beröra blott en liten del af Krorobergs
län på gränsen mot Falland. Bättre skälle vara, om
den kunde läggas så som Nils Svensson föreslagit.
Så söm förslaget nu är, ansåg Medin Jönköping öf-
verflödigt gynnadt, då det, oaktadt kommunikationen
på Wettern, får två jernvägar, ei på livardera sidan
om denna sjö. Han hade velat att södra banan
skulle sträckas från Linköping till Ekesjö och Wexiö;,
för att derifrån föras in på skånska banan. Den ört
hon skulle sålunda komma att genomlöpa är icke
någon ödemärk. Der är redan mycket gjordt för
jordens odling, men mycket mera skulle koäima ati
göras Kunde Medins åsigt icke realiseras, så ön-
skade han åtminstone, att afseende blefve fästådt å
Nils Svenssons förslag.
Per Erik Andersson upptog Sahlströms yttrande tiil
besvarande och slitade med en erinran, att mau
börde betänka sig innan man för jernvägen söder
om Mälaren belastade landet med en ofantlig skuld,
utan att kunna få hågon afkastning af denna väg till
räntans gäldände eller skuldens amortering. Lars
Olssön och de öfriga från Dalarne instämde.
Viee talmannen Anders Andersson vär för hr Eric-
sons förslag, men förklarade att det gick öfver bars
förstånd hvar man skulle taga penninger till så stora
företag. Han erinråde om sin motion, att bränvings-
skåtten måtte Kärtill först användas, och önskade ärf-
ven att genom grundskatternas Kapitalisering nödiga
medel måtte anskaffas:
Till sist uppträdde Efraim Larsson med den för-
Klaring, att man i hans kommittentskap, Kullings,
Ahle och Wettle härader af Elfsborgs län, gerna ön-
skåt slippa jeråvägen om det låtit sig göra, hväref-
ter den kongl. propositionen remitterades: