medel, som skulle åstadkommas genom grundskatterpas kapitalisering, samt slutligen bankovinsten. Många instämde med Sahlström. i Petter Jönsson var i allo för förslaget, och trodde att vigtigaste motivet å motståndarnes sida var att jernvägen icke kunde gå till hvars och ens dörr. För öfrigt ansåg Peter Jönsson det vara merå till det allmännas båtnad om en jernväg blir förlagd genom en svagare ort, som sålunda kan upphjelpas. Johan; Persson-från-..Upsala län var, för förslaget och-liniens dragande från Stockholm till Upsala. Josef Holm instämde med Jan Persson. Ödman förenade -sig. äfven med. Johan Persson i fråga om, väger från Stockholm till Upsala, men bade -ätskilliga anmärkningar mot det Ericsonska förslaget i öfrigt. . Han ansåg det. vara. ett jemkningsförslag, men i hvilket flera vigtiga omständigheter blifvit förbisedda, så att derpå kunde användas den frasen: summum. jus, summa injuria. Bland annat, ansåg Ödman för försvaret vi tigt att banan blir sträckt till Gefle, emedan han icke kunde gilla den ,åsigten att man bör prisgifva provinser till sköfding-af fianden för att sedan möta honom inne i landet, utan borde man ställa sig så, att man kunde möta honom redan vid kusten. Man hade sedan sköflingen 1719. och 1720 ännu i friskt minne ölyckorna af ett sådant försvarssystem. På grund håfsf, och då norra Upland uti sin produktion och sina naturförhållanden företer en hel mängd andra skal för en jernvägsanläggning derstädes, så önskade hats. Stockholms-Upsalbänan blefve derifråt utsträckt till Gefle. Mengel erinrade om svårigheten att i denna fråga så yttra sig, att icke olika tänkande kunde förevi a en åt bakom anmärkniögarde låge blott ett enskilt iotresse för den ort man representerade. Talarers föresats Far döck att städse hafva hela landets bästa till bufsädsyftemsk Derföre önskade han framgåtg åt älta de uppgjorda ochaf behofvetvitsordadejeruvägsförslagen, fullt öfvertygad att intet rättvist intresse skall uppoffras eller undertryckas inofi något stånd, ty vill man åtnjuta rättvisa; så skall man ock sjelf öfva rättvisa. Talaren erinrade vidare derom; att ingen prövins här ilandet finnes, der icke kul turen och välmågan genom tillgång påjernvägsköm munikationer högst betydligt skulle höjas, och ino:r dens lopp derigenom ett nytt Sverge öppstå inom det gamla Sverges gränsor. Ses frågan ur denr: synpuakt, så måste man såsom befogad anse hvarje landskaps anspråk att, i mån äf sin areal, erhåli: delaktighet i det stora jernvägsnätet; derigenom be: fördrades ock hela landets bästa: Rörande det land: skap talaren tillbörde, ville Han nu blott fästa ståndevs uppmärksanhet derpå, ktt då, enligt jernvägskomitens förslag, Upsala lad skulle få 16!3 3 mil jeraväg, drägen igenom länets bördigaste, folkrikaste och mest odlipgsbara trakter, så skulle samma 1än enligt den kongl. propositionen; äallenast erhålla 3! , mil jernväg. På detta missförhållande ville han f:staötskottets synnerliga uppmärksamhet och erinra att om sistberörde förslag oförätidradt vänne fram: gång nu, så skulle största delen af Upsala lan gå miste om jernvägar öck sannolikt under ettbeltseKel; kanske för alltid, stå på ungefärligen samms: ståndpunkt som hu: Uphmd är likvisst en af de hårdast beskattade provinserna, som derföre ock törde vara förtjent af en rättvisare behandling. För öfrigt ville talären icke upptaga tiden nu; då hän nog visste att utskottet föga toge kännedörn om hvad i stånden yttrades före remissen. 7 Per Nilsson i Espö önskade framgång åt förslaget, men ville; att ärbetet på södra banan måtte bli kraftigare bedrifvet än här var afsedt; så att banan redan nästa år (?) måtte kunna fortsättas till Lagaån, och de i Skåne befintliga arbötskrafterna sysselsättas utan att behöfva söka sig ett fält för sin verksamhet iDanmark. Lekberg hade trott, att vägen norrom Mälaren Käde för vestra stambanan varit lämpligare än vägen söder om nämde sjö; men då nu en ny väg är afsedd ait fortsättas från Upsala till Sala; så ville hah, att den derifrån skulle gå rakt på Linde, derifrån till Nöra och vidare öfver Kristinehamn, för att förtsättas till Norge. Medin var icke belåten med att den södra banan blifvit förlagd så långt i vester, hvarigenom den kommer att beröra blott en liten del af Krorobergs län på gränsen mot Falland. Bättre skälle vara, om den kunde läggas så som Nils Svensson föreslagit. Så söm förslaget nu är, ansåg Medin Jönköping öfverflödigt gynnadt, då det, oaktadt kommunikationen på Wettern, får två jernvägar, ei på livardera sidan om denna sjö. Han hade velat att södra banan skulle sträckas från Linköping till Ekesjö och Wexiö;, för att derifrån föras in på skånska banan. Den ört hon skulle sålunda komma att genomlöpa är icke någon ödemärk. Der är redan mycket gjordt för jordens odling, men mycket mera skulle koäima ati göras Kunde Medins åsigt icke realiseras, så önskade han åtminstone, att afseende blefve fästådt å Nils Svenssons förslag. Per Erik Andersson upptog Sahlströms yttrande tiil besvarande och slitade med en erinran, att mau börde betänka sig innan man för jernvägen söder om Mälaren belastade landet med en ofantlig skuld, utan att kunna få hågon afkastning af denna väg till räntans gäldände eller skuldens amortering. Lars Olssön och de öfriga från Dalarne instämde. Viee talmannen Anders Andersson vär för hr Ericsons förslag, men förklarade att det gick öfver bars förstånd hvar man skulle taga penninger till så stora företag. Han erinråde om sin motion, att bränvingsskåtten måtte Kärtill först användas, och önskade ärfven att genom grundskatternas Kapitalisering nödiga medel måtte anskaffas: Till sist uppträdde Efraim Larsson med den förKlaring, att man i hans kommittentskap, Kullings, Ahle och Wettle härader af Elfsborgs län, gerna önskåt slippa jeråvägen om det låtit sig göra, hvärefter den kongl. propositionen remitterades: