monument st marmör eller en granitpelare,
eller ett ärofullt namn i tacksamma medmen-
giskors Bjertan. ul an
En besynferlig stämning har bemäktigat
sig Oss alla, sade husmodern med tårar i
ögonen. Mau säger att det bebådar något
sorgligt, då menitiskors tankar irfra hit och
dit och bygga upp granna låftslott. Hör bara
på barnen I ; :
Alla lyssnade. De yngsta barnen hade man
bragt till sängs i ett inre rum, till hvilket
dörren stod öppen, så att man kunde höra
hura de ifrigt pratade med hvarandra. De
tycktes allesamtman blitvit smittade af de
äldre kring spiseln med lusten att bygga skim-
rande luftslott, ty de täflade ätt öfverbjuda
hvarandra i fantastiska önskningar och barns-
liga planer vad de skulle göra, då de blif-
vit fullväxta män och Gvionor. Plötsligen
ropade en liten knubbig pojke till sin mor:
vet du, mamma, hvad jag skulle önska? Jo,
jag skulle vilja, att pappa och mormor och
vi alla och främmanden med nu genast skul!e
vandra ut, raka vögen tll Flume, och taga
ose en dugtig klunk af dess klara vattenn.
Alla började skratta åt barnets besynner-
liga infall att lemna sin varma bädd och draga
dem ifrån en treflig brasa, för att sent på nat-
ten promenera till Fjume, en bäck, som stör-
tar sig öfver lösryckta klippblock, djupt inuti
passet och ett godt stycke ifrån deras bo
ning. Goisen hade knapt sutat att tala, då
mån börde en vagn närma sig Jlångsåt vä-
gen, och ett ögonblick stanna utanför dör-
ren. Den tycktes inrymma ett par eller tre
unga karlar, som sökte muntra upp sitt sinne
med en glädtig sång, hvars brutna toner då
och då genljödö mellan klipporna, under det
sängarne tycktes vara obeslutssamma om de
skulle fortsätta sin resa elle stanna här öf-
ver natten.
Pappan, sade flickan, Ååe ropa ditt namn.
Mea den gode mannen tviflad på att de verk-
1 hade ropat på honom, och ville ogerna
visa sig alltför vinningslysten genota att sjelf
inbjuda förbiresande till sitt bus. Derföre