han i sina förra artiklar aufört om tendensen
(en sjelfkorrektion, som lika mycket hedrar
honom -- som ; den förtröfflige Lars Johan).
Ernst Ludvig, med sitt poetiska sinne, med
sin förmåga att. inse sanningen, tillhör nog
dem, som icke mena.det så alldeles illa med
oppositionen mot jvinnans emancipation, och
vi Jefva i det hoppet, att ban gerna skall be-
känna, alt han på det närmaste med oss öf-
verensstämmer i tron på möjligheten att rea-
ligera den, fast han funnit det våra på mo-
det att gissla Fredrika Bremers filantropiska
griller.
Det finnes dock — något hvar känner det —
enstor hop af dessa hvardaglighetens tjenste-
bjon, som tycker lifvet vara bra som det är,
som föraktligt ler åt iders och som anser
emancipation (lika? godt från hvad) och ga-
lenskap för liktydiga; en väldig: hop sihlig-
hetens trälar, för hvilka en qvinnas själ all:
tid varit och -alltid skall förblifvaå er sluten
bök; för hvilka qvinlig intelligens är enstyg-
gelse (den de:för jemförelsen med-zrig frukta)
och för hvilka ett andligt äktenskap är så-
somi religionen judarneen galenskap och gre-
kerne en förargelse.. Lika orätt det. är att
göra sig till ett eko af deras skrän, lika litet
lönar det mödan. att tro. på möjligheten att
af dem -begripas eller erkännas, när man sös
ker föra det rättas talan. Gud här nog för-
behållit andra medel för dem.
Men vida förunderligare och smärtsåmmare
ir det. att veta, att det gifves qvinnor, hvilka
äfven för dessa utopier, blott ha ett med-
lidandets löje; som finna sig så oändligen väl
en verld, hvilken — än så länge — bjuder
dem på så mycken hyllning, på så många
förströelser; som tycka sig vara alltför eteri-
ska varelser, att de skulle belasta sina ge-
nomskinliga själar med en enda tankestunga
börda, eller redsudla sina skära vingar med
ens skymtet af vetandets omärkbaraste stoft-
korn. Till dessa arma, olyckliga väsen har
jag intet annat att säga, än att tiden med
oemotståndlig fart skall rusa dem förbi, att
ban skall sopa bort det allra sista minnet åf
ieras tillvaro, och en gång ställa framför en
1y Adam en återbild af den Eva, som fram-
sick ur skeparens hand såsom skapelsens
crona. Ty på qvinnans öde hvilar verldens,
2 öfver båda råder en vis och kärleksfull
ud. Å,