Man skulle måhända kunna våga en gissning.
att de enskilta intressenas moral här gör sig
(
på ett ganska aktningsvärdt sätt gällande, ty l,
hvarje rubbning i nuvarande representations-
sätt är ju i mer eller mindre mån en jord-
stöt, som förebådar junkerväldets öde. Men
vi antaga hellre, att hos junkrarne, Sverges
mandariner, är detta motsånd mot hvarje af.
tid och billighet påkallad förändring endast
ett kinesiskt segt fasthållande vid det gama;
Ty till och med förmedliogar af den tvest
undfallande beskaffenhet anses som misstänk:a.
Under det lena omslaget fruktar man (et
småningom dödande giftet: Och läppar, som
annars flyta af honung, visa nu plötsligen
gadden.
Slutligen torde junkerche ernas sätt att sa:a-
l
manhålla sina skaror förtjena ett ampelt r-
kännande. Man finner tydligen, att mera ia
en af dem är född till härförare, att de, med
en så pålitlig, så disciplinerad trupp, som d-u I
på riddarbuset, skulle kunna uträtta storve k
äfven mot en yttre fiende.
Ena mönstring med den ifrågavarande trup-
pen egde förliden onsdag rum i Davidssons
stora salong. Publiciteten hade naturligtv:s
icke haft någon rätt att vidröra denna i :g
sjelf helt och hållet enskilta tilldragelse, så
vida icke Svenska Tidningen flyttat in da
på offentlighetens område och återgifvit le
till kårens uppmuntran och beröm för tii-
fället hållna tal; Vi taga oss friheten att
återge några i talen framstälda satser, hv:i-
kas riktighet torde vara någon tvekan und.r-
kastad. Så t. ex. lyder första punkten i fört
Åsta talet som följer: Häfderna vittna c ed
nutiden, att i adelns hjerta bott och bor ci
Astor grundtanke: obrottslig trohet emot den
medborgerlica friheten. Vare långt ifrån oss
Jatt sätta ifråga sanningen af bor,, men bott,
I8se der ett ord, som torde komma att bekla a
(sig öfver en nästan närgången opposition. Vi
lemna alldeles å sido, huruvida adeln, und r
j Kalmar union, under de första Wasakonpun-
I garne, kan sägas städse ba ådagalagt obro t:
slig trohet emot den medborgerliga frihete ;
Å Vi dröja heldre vid svenska adelns west. :vi
sande t:dehvarf, vid den bragdrikaste delen af
J dess historia, då den omgaf Gustaf II Adolfs
fItron och stödde! Kristinas. Så- förtäljer cn
histörieskrifvare: Ingen konung af Wasaätt.n
har måst underteckna större friheter åt ade!n;
jän Gustaf Adolf. Dessa förblefvo ej heller
döda bokstäfver, utan begagnades med du
oförsyntaste djerfhet. Våldgästningar hörde
nära nog till ordningen för dagen, hvarer ot
I rusttjensten så oförsvarligt. försummades, att
Junder danska kriget ofta knapt åtta adelsn in
Tfunnos vid hela hären. Konungens bref, het
Tfallningar och botelser blefvo föraktade. Ori:at
liga privilegier och inbördes slägtförbindel :er
I skyddade det laglösaste sjelfsväldn. Kan de:tå
d kallas obrottslig trohet mot den medborg r:
liga friheten, så medge vi gerna, att vira
I begrepp äro merän lofligt förvirrade. Sam:ne
1 bistorieskrifvare yttrar oni adeln under Kvstit
dnas tid: Man (rådet och adeln) åsyftade! o
nungamaktens inskränkande, likasom i Eng:
Tland, eller afskaffande, likasom i Rom, hvar-
efter riket skulle styras förnämligastaf adeln,
kanske genom ett råd, en senat eller ett öfi
verhus. Åt ofrälse stånden tycktes toan är ad
I blott en mindre del af makten, kanhänd: i
egenskap af ett slags underhus. Hvar är au
I den obrottsl ga troheten emot den borg:r-
liga friheten? Det: är visserligen sant, tt
I det tilltänkta våldet icke blef satt i verk-t;
Imen uppsåtet är historiskt och bevisar tll:
- fyllestgörande, att adeln hufvudsakligen för
Jegen räkning spekulerade på den borger! ga
friheten, men i öfrigt trodde sig göra nog
J om den ät de ofrälse stånden som allm:sa
kastade en ringa del af sitt öfverflöd. -M.n
Tlinvänder kanhända, att de citåtioner vi äbe-
ropat härleda sig från någon obskur pamf:t-
ftist, som i dylika, obevista fraser gifvit iuft
-1åt sin ovilja mot det stånd, som ibland sig
Träknar De la Gardier, Oxenstjernor, Baner Sr,
I Hornar, Wranglar och så mänga andra kl.o-
gande namn. Men den häfdeforskare, hvars
Jord vi åberopat, är samme man, som, i stri-
Iden om aristokratfördömandet, lifligt ch
j varmt tog adelns försvar och belönades med
I riddarhusets stora medalj, är författaren vill
I Berätielser ur Svenska Historien, hr And. rs
Å Fryxell. i
Vidare förkunnar en annan talare, att sven-
ska adeln medför, samlad till riksdagens ar-
beten, en mångfaldighet i kunskaper, bild-
I ning och erfarenhet, som intet annat stöd
kan uppvisa. För vår del bekänna vi, att
Ji detta förhållande ligger en slags aritme-
Jtisk nödvändighet, så vida vi, som billigt är,
Jantaga, att svenska adeln, till dess större el
.J åtminstone, består af bildsde och kunn ga
. personligheter. Adeln förhåller sig nemlig en
i antal till hvart och ett sf de öfriga stin-
I.den som 10 till I å 2, och med denna pro-
portion, vore det högst nedslående, utomor-
dentligt öfverraskande, om ej mångsidighe-
Tten stannade på adelns sida,
Huruvida adeln med rätta. kan fordra den
Iplats inom representationen, som blifvit af
I grundlagen adeln tilldelad, kan möjligen
vara tvifvel underkastadt och har åtminstone
föranledt ganska lifliga protester. Man bör:
jar misstänka, att adelns och presterskapets
Tbälft i lagstiftande makten är från början i
viss mån usurperad och förslag, utgångna ur
adelns eget sköte, från en person, hvilken
icke torde vara alldeles främmande för cen
l ofvan åberopade frasen, ha ansett åtminstone
jemkningar i detta hänseende vara af behof-
vet påkallade. i
Men vi afhålla oss från vidare kommen-
tarier.
Emellertid väpnar sig junkerpartiet både
med handling och ätning mot allt politiskt
framåtskridande, så finns det, himlen vare
lof, inom Sverge många varma, modiga, tro-.
fasta hjertan, hvilka tagit till valspråk en stor
mans ord, då han välsignande lade sin hand
på Franklins sonsons hufvud: Gud och!
Friheteny.
änns ————————E—E——
(Insändt.)