Man skulle måhända kunna våga en gissning. att de enskilta intressenas moral här gör sig ( på ett ganska aktningsvärdt sätt gällande, ty l, hvarje rubbning i nuvarande representationssätt är ju i mer eller mindre mån en jordstöt, som förebådar junkerväldets öde. Men vi antaga hellre, att hos junkrarne, Sverges mandariner, är detta motsånd mot hvarje af. tid och billighet påkallad förändring endast ett kinesiskt segt fasthållande vid det gama; Ty till och med förmedliogar af den tvest undfallande beskaffenhet anses som misstänk:a. Under det lena omslaget fruktar man (et småningom dödande giftet: Och läppar, som annars flyta af honung, visa nu plötsligen gadden. Slutligen torde junkerche ernas sätt att sa:al manhålla sina skaror förtjena ett ampelt rkännande. Man finner tydligen, att mera ia en af dem är född till härförare, att de, med en så pålitlig, så disciplinerad trupp, som d-u I på riddarbuset, skulle kunna uträtta storve k äfven mot en yttre fiende. Ena mönstring med den ifrågavarande truppen egde förliden onsdag rum i Davidssons stora salong. Publiciteten hade naturligtv:s icke haft någon rätt att vidröra denna i :g sjelf helt och hållet enskilta tilldragelse, så vida icke Svenska Tidningen flyttat in da på offentlighetens område och återgifvit le till kårens uppmuntran och beröm för tiifället hållna tal; Vi taga oss friheten att återge några i talen framstälda satser, hv:ikas riktighet torde vara någon tvekan und.rkastad. Så t. ex. lyder första punkten i fört Åsta talet som följer: Häfderna vittna c ed nutiden, att i adelns hjerta bott och bor ci Astor grundtanke: obrottslig trohet emot den medborgerlica friheten. Vare långt ifrån oss Jatt sätta ifråga sanningen af bor,, men bott, I8se der ett ord, som torde komma att bekla a (sig öfver en nästan närgången opposition. Vi lemna alldeles å sido, huruvida adeln, und r j Kalmar union, under de första WasakonpunI garne, kan sägas städse ba ådagalagt obro t: slig trohet emot den medborgerliga frihete ; Å Vi dröja heldre vid svenska adelns west. :vi sande t:dehvarf, vid den bragdrikaste delen af J dess historia, då den omgaf Gustaf II Adolfs fItron och stödde! Kristinas. Såförtäljer cn histörieskrifvare: Ingen konung af Wasaätt.n har måst underteckna större friheter åt ade!n; jän Gustaf Adolf. Dessa förblefvo ej heller döda bokstäfver, utan begagnades med du oförsyntaste djerfhet. Våldgästningar hörde nära nog till ordningen för dagen, hvarer ot I rusttjensten så oförsvarligt. försummades, att Junder danska kriget ofta knapt åtta adelsn in Tfunnos vid hela hären. Konungens bref, het Tfallningar och botelser blefvo föraktade. Ori:at liga privilegier och inbördes slägtförbindel :er I skyddade det laglösaste sjelfsväldn. Kan de:tå d kallas obrottslig trohet mot den medborg r: liga friheten, så medge vi gerna, att vira I begrepp äro merän lofligt förvirrade. Sam:ne 1 bistorieskrifvare yttrar oni adeln under Kvstit dnas tid: Man (rådet och adeln) åsyftade! o nungamaktens inskränkande, likasom i Eng: Tland, eller afskaffande, likasom i Rom, hvarefter riket skulle styras förnämligastaf adeln, kanske genom ett råd, en senat eller ett öfi verhus. Åt ofrälse stånden tycktes toan är ad I blott en mindre del af makten, kanhänd: i egenskap af ett slags underhus. Hvar är au I den obrottsl ga troheten emot den borg:rliga friheten? Det: är visserligen sant, tt I det tilltänkta våldet icke blef satt i verk-t; Imen uppsåtet är historiskt och bevisar tll: fyllestgörande, att adeln hufvudsakligen för Jegen räkning spekulerade på den borger! ga friheten, men i öfrigt trodde sig göra nog J om den ät de ofrälse stånden som allm:sa kastade en ringa del af sitt öfverflöd. -M.n Tlinvänder kanhända, att de citåtioner vi äberopat härleda sig från någon obskur pamf:tftist, som i dylika, obevista fraser gifvit iuft -1åt sin ovilja mot det stånd, som ibland sig Träknar De la Gardier, Oxenstjernor, Baner Sr, I Hornar, Wranglar och så mänga andra kl.ogande namn. Men den häfdeforskare, hvars Jord vi åberopat, är samme man, som, i striIden om aristokratfördömandet, lifligt ch j varmt tog adelns försvar och belönades med I riddarhusets stora medalj, är författaren vill I Berätielser ur Svenska Historien, hr And. rs Å Fryxell. i Vidare förkunnar en annan talare, att svenska adeln medför, samlad till riksdagens arbeten, en mångfaldighet i kunskaper, bildI ning och erfarenhet, som intet annat stöd kan uppvisa. För vår del bekänna vi, att Ji detta förhållande ligger en slags aritmeJtisk nödvändighet, så vida vi, som billigt är, Jantaga, att svenska adeln, till dess större el .J åtminstone, består af bildsde och kunn ga . personligheter. Adeln förhåller sig nemlig en i antal till hvart och ett sf de öfriga stinI.den som 10 till I å 2, och med denna proportion, vore det högst nedslående, utomor dentligt öfverraskande, om ej mångsidigheTten stannade på adelns sida, Huruvida adeln med rätta. kan fordra den Iplats inom representationen, som blifvit af I grundlagen adeln tilldelad, kan möjligen vara tvifvel underkastadt och har åtminstone föranledt ganska lifliga protester. Man bör: jar misstänka, att adelns och presterskapets Tbälft i lagstiftande makten är från början i viss mån usurperad och förslag, utgångna ur adelns eget sköte, från en person, hvilken icke torde vara alldeles främmande för cen l ofvan åberopade frasen, ha ansett åtminstone jemkningar i detta hänseende vara af behofvet påkallade. i Men vi afhålla oss från vidare kommentarier. Emellertid väpnar sig junkerpartiet både med handling och ätning mot allt politiskt framåtskridande, så finns det, himlen vare lof, inom Sverge många varma, modiga, tro-. fasta hjertan, hvilka tagit till valspråk en stor mans ord, då han välsignande lade sin hand på Franklins sonsons hufvud: Gud och! Friheteny. änns ————————E—E—— (Insändt.)