sina grannar med ett eller annat espiegler:e du talon rouge, dricker i brist på annat vatten ur den ena af riddarhusets begge kolos: sala karafiner (liksom enkans oljokruka, fyllas de beständigt på nytt, men man vet icke, om det är diskussionens förtjenst), och riktar m-d detsamma ett missnöjdt öga på Gustaf I, som är nog glömsk af all tillbörlighet att vända ryggen åt riddarhuset, medan han kastar en huldrik, landsfaderlig blick på Dagbladskontoret, detta låga tempel åt den plebejiska Ir:s, som hökare, slagtare, klädståndsmmadamer och giftassjuka tagit i sin tjenst. Ändtligen förklaras likväl plenum slutadt, och junkern, so a känner sig ganska tom efter alla de anslag han voterat, säger med Titus till sig sjelf, att han väl användt sin dag, och skyndar t:!l Berggren eller Fenix, för att med en kottlett få riktigt sätta ner all den vältalighet bin slukat. Ty lifvets prosa uttager förr eller senare sin rätt. Man kör trött i iddernas verl.1; man kan få ondt i hufvudet äfven af alltför starka retoriska blomster; man har sett talare öfverlastade af endast hypörboler. Hvilken känsla af lättnad är det icke då att öfverzå till den nyktra verkligheten, till. ett rikt för-. sedt bränvinsbord, en god :niddag och en helf I butelj extra fin xeres. Men vi ha tills vidare endast talat om, med förlof sagdt, maskinen; Det återstår att sösa några ord om maskinisten. Ty äfven bland svenskarne finnas maskinister, sora:vårda den heliga alden inom ståndet, som derpå rikligen kasta de aristokratiska anspråkens förtorkade bränsle, och som backa på eget bevåg, äfven då det från högre ort, d. v. 8 kommandobryggan. ropas: Maskin i gång. 16355 års utskottsmöte förklarade, genom dåvarande landtmarskalken, att mötet . ansåg rikets välfärd hvila på fyra pelare: Militien, Amirelitetet, Bergsbruket och Hofstaten. Junkercheferna ha för sin del kastat öfverända de tvenne mellersta pelarne, och anse rikets välfärd nära nog uteslutande hvila på militien och hofstaten, hvilka också derföre blifvit af dem sammandragne till vapenöfningar på riddarhuset, hvarest man, af fruktan för utbrott af det krigiska junkerlynnet, icke voterar med kulor, utan med sedlar. Några af dessa chefer äro personer af förmåga: man styr nemligen massorna med sitt hufvud: man spelar icke schack endast med en fryntlig uppsyn. Men, besynnerligt noz,l tyckes det ändå, som om sunda förnuitst e-l mellanåt förefölle dem osundt. Fastän sjelfve män med hufvud, helsa de al!lt emellanåt den välklädda enfalden med bifall, antaget blott att enfalden bär deras livrå och går deras ärenden, äfven om dessa uträttas litet bakvändt. Fördomen förblindar dem icke säl-: lan; de kunna omöjligt inse, att en adlig ti-l: tel, vore den till ach med greflig, lika litet höjer upp sin man, som den kejsarmantel, hvari gamla bilderbiblar framställa Gud, mäk-1 tar böja honom. De gå väl icke långt nog; att med Brissac tala om adelsmannen deruppe, men de blicka ändå med en icke allt för ringa portion af högmod ned till de blygsamma bänkarne i bakgrunden på riddarhuset, der bläckhornets aristokrati trängt sig tillsamman under läktaren, och med doftet af nybakning obehagligt afficierar näsor med anor från den tid, då man endast krossadel säden mellan stenar och sedan i detta tillstånd förtärde den. De klaga väl icke öfver de fyra ståndens jemlikhet i så kraftfulla ordalag, som Per Brahe, då han klandrande liknäde dem vid fyra svinefötter., af hvilka naturligtvis ingendera kan med fog påstå rägot bestämdt företräde framför kamraterna. Men nog kasta de en längtansfull blick tillbaka till de tider, då adeln ostridigt var cet förherrskande ståndet, då de öfriga tre benen å rikskroppen fingo beskedligt springa med äit det fjerde ville, då gränsen emellan acelj. och bönder :drögs ungefär lika åflägsen, som hos Nantchez-stammen vid Mississippi svalget . emellan de hedervärdaw och de illa luktande, då afståndet från det första ståndet till det andra hade någon likhet med rangskilnaden emellan hvita och svarta knotor l: hos mopgolerna. Junkercheferna äro i allmänhet unga män; de eriora sig från adelas) lysande tid huru Gustaf Adolf, ehuru blott på tolfte året, varit förordnad att handhafva regeringsärendena 7). Vana och säkerhet ha merändels gjort ordet dem underdånigt; de tela med lätthet och stundom, ur junkerismens synpunkt, väl, men; liksom Cornelio Musso, biskop af Bitanto, i den predikan, hvarmed han inledde mötet i Kostnitz, mycket sysselsatte sig med Trojanska trähästen, hafva junkercheferna -en käpphäst, hvarmed de i tid och otidsqvädrohera. De tala patetiskt och! i gällt flöjtande toner, icke helt och hållet olika dem ur Papagenos välkända instrument, om fosterlandets förbindelser till svenska riddarhuset; de hänpeka på de ostridigt lysande vapensköldar, bakom hvilka stått män, som tillkämpat sig hedersplatser i svenska ärans Pantheon, men de förgäta, att dessa män tillhöra Sverge, Sverges historia, att riddarhuset är för dem endast en ganska underordnad lokal; de förgäta våra häfders omutliga vittnesbörd, att samma storhet, kanske mera beundransvärd, ty den måste ejelf från början bryta sig väg, mången gång trädde ut ur restens . borgarens eller bondens låga dörr, herrskade från talarstolen, bröt sig djupt ned i vetandets mest fördolda schakter, eller förde armåer till segern; de förgäta en romersk sanning, väl framstäld i hårda ordalag, men i all sin hårdbet sann: Miserum est aliorum ineumbere famöen. ) fFJuokercheferna, ehuru föga de älska framskridandet i allmänhet, äro dock ingalunda afvogt stämda mot materiella förbätringar, mot nya institutioner i denna riktning. Men desto mera sätta de sig på tvären mot hvarje . stätsborgerligt fortskridande. Skulle den arma, lappade, fyrsitsiga, svenska representationsvagnen emellanåt vilja ta litet fast i backarne, äro junkercheferna de första att ropa proh, att inställa sig med hämmskon och vältra stenar framför hjulen. De anse sig derigenom rädda Ah Hallenhergs Gustaf Il Adaleo hög so 44 IF RA