sina grannar med ett eller annat espiegler:e
du talon rouge, dricker i brist på annat vat-
ten ur den ena af riddarhusets begge kolos:
sala karafiner (liksom enkans oljokruka, fyllas
de beständigt på nytt, men man vet icke, om
det är diskussionens förtjenst), och riktar m-d
detsamma ett missnöjdt öga på Gustaf I, som
är nog glömsk af all tillbörlighet att vända
ryggen åt riddarhuset, medan han kastar en
huldrik, landsfaderlig blick på Dagbladskon-
toret, detta låga tempel åt den plebejiska Ir:s,
som hökare, slagtare, klädståndsmmadamer och
giftassjuka tagit i sin tjenst. Ändtligen för-
klaras likväl plenum slutadt, och junkern, so a
känner sig ganska tom efter alla de anslag
han voterat, säger med Titus till sig sjelf, att
han väl användt sin dag, och skyndar t:!l
Berggren eller Fenix, för att med en kottlett
få riktigt sätta ner all den vältalighet bin
slukat. Ty lifvets prosa uttager förr eller
senare sin rätt. Man kör trött i iddernas verl.1;
man kan få ondt i hufvudet äfven af alltför
starka retoriska blomster; man har sett talare
öfverlastade af endast hypörboler. Hvilken
känsla af lättnad är det icke då att öfverzå
till den nyktra verkligheten, till. ett rikt för-.
sedt bränvinsbord, en god :niddag och en helf I
butelj extra fin xeres.
Men vi ha tills vidare endast talat om, med
förlof sagdt, maskinen; Det återstår att sösa
några ord om maskinisten. Ty äfven bland
svenskarne finnas maskinister, sora:- vårda
den heliga alden inom ståndet, som derpå
rikligen kasta de aristokratiska anspråkens
förtorkade bränsle, och som backa på eget
bevåg, äfven då det från högre ort,
d. v. 8 kommandobryggan. ropas: Maskin i
gång. 16355 års utskottsmöte förklarade, ge-
nom dåvarande landtmarskalken, att mötet .
ansåg rikets välfärd hvila på fyra pelare:
Militien, Amirelitetet, Bergsbruket och Hof-
staten. Junkercheferna ha för sin del ka-
stat öfverända de tvenne mellersta pelarne,
och anse rikets välfärd nära nog uteslutande
hvila på militien och hofstaten, hvilka också
derföre blifvit af dem sammandragne till va-
penöfningar på riddarhuset, hvarest man, af
fruktan för utbrott af det krigiska junkerlyn-
net, icke voterar med kulor, utan med sedlar.
Några af dessa chefer äro personer af förmå-
ga: man styr nemligen massorna med sitt
hufvud: man spelar icke schack endast med
en fryntlig uppsyn. Men, besynnerligt noz,l
tyckes det ändå, som om sunda förnuitst e-l
mellanåt förefölle dem osundt. Fastän sjelfve
män med hufvud, helsa de al!lt emellanåt den
välklädda enfalden med bifall, antaget blott
att enfalden bär deras livrå och går deras
ärenden, äfven om dessa uträttas litet bak-
vändt. Fördomen förblindar dem icke säl-:
lan; de kunna omöjligt inse, att en adlig ti-l:
tel, vore den till ach med greflig, lika litet
höjer upp sin man, som den kejsarmantel,
hvari gamla bilderbiblar framställa Gud, mäk-1
tar böja honom. De gå väl icke långt nog;
att med Brissac tala om adelsmannen der-
uppe, men de blicka ändå med en icke allt
för ringa portion af högmod ned till de blyg-
samma bänkarne i bakgrunden på riddarhu-
set, der bläckhornets aristokrati trängt sig
tillsamman under läktaren, och med doftet af
nybakning obehagligt afficierar näsor med
anor från den tid, då man endast krossadel
säden mellan stenar och sedan i detta till-
stånd förtärde den. De klaga väl icke öfver
de fyra ståndens jemlikhet i så kraftfulla or-
dalag, som Per Brahe, då han klandrande
liknäde dem vid fyra svinefötter., af hvilka
naturligtvis ingendera kan med fog påstå rä-
got bestämdt företräde framför kamraterna.
Men nog kasta de en längtansfull blick till-
baka till de tider, då adeln ostridigt var cet
förherrskande ståndet, då de öfriga tre benen
å rikskroppen fingo beskedligt springa med
äit det fjerde ville, då gränsen emellan acelj.
och bönder :drögs ungefär lika åflägsen, som
hos Nantchez-stammen vid Mississippi svalget .
emellan de hedervärdaw och de illa luk-
tande, då afståndet från det första ståndet
till det andra hade någon likhet med rang-
skilnaden emellan hvita och svarta knotor l:
hos mopgolerna. Junkercheferna äro i all-
mänhet unga män; de eriora sig från adelas)
lysande tid huru Gustaf Adolf, ehuru blott
på tolfte året, varit förordnad att handhafva
regeringsärendena 7). Vana och säkerhet ha
merändels gjort ordet dem underdånigt; de tela
med lätthet och stundom, ur junkerismens
synpunkt, väl, men; liksom Cornelio Musso,
biskop af Bitanto, i den predikan, hvarmed
han inledde mötet i Kostnitz, mycket syssel-
satte sig med Trojanska trähästen, hafva jun-
kercheferna -en käpphäst, hvarmed de i tid
och otidsqvädrohera. De tala patetiskt och!
i gällt flöjtande toner, icke helt och hållet
olika dem ur Papagenos välkända instrument,
om fosterlandets förbindelser till svenska rid-
darhuset; de hänpeka på de ostridigt lysande
vapensköldar, bakom hvilka stått män, som
tillkämpat sig hedersplatser i svenska ärans
Pantheon, men de förgäta, att dessa män till-
höra Sverge, Sverges historia, att riddarhuset
är för dem endast en ganska underordnad lo-
kal; de förgäta våra häfders omutliga vittnes-
börd, att samma storhet, kanske mera beun-
dransvärd, ty den måste ejelf från början
bryta sig väg, mången gång trädde ut ur
restens . borgarens eller bondens låga dörr,
herrskade från talarstolen, bröt sig djupt ned
i vetandets mest fördolda schakter, eller förde
armåer till segern; de förgäta en romersk
sanning, väl framstäld i hårda ordalag, men
i all sin hårdbet sann: Miserum est aliorum
ineumbere famöen. )
fFJuokercheferna, ehuru föga de älska fram-
skridandet i allmänhet, äro dock ingalunda
afvogt stämda mot materiella förbätringar,
mot nya institutioner i denna riktning. Men
desto mera sätta de sig på tvären mot hvarje .
stätsborgerligt fortskridande. Skulle den arma,
lappade, fyrsitsiga, svenska representationsvag-
nen emellanåt vilja ta litet fast i backarne, äro
junkercheferna de första att ropa proh, att
inställa sig med hämmskon och vältra stenar
framför hjulen. De anse sig derigenom rädda
Ah Hallenhergs Gustaf Il Adaleo hög so 44 IF
RA