hafva nu i nigra är hafc den lyckan, a:t larmet om
öräadring i representation upphört och de materiela
frågorna hafva i frid fått utveckla sig. För beva-
rande af denna endrägt borde man varsamt behsndla
gavarande ämne; söm lätteligen kan betraktas
a en tändsticka, ur hvilken en häftig eld kan
Ip PR
Genom anstäld votering bifölls förslaget med 102
röster emot 77.
——
Presteståndet.
Eftermiddagens plenum i lördags började med fö-
redrsgving af den ändra af dö föreslagna grundlags-
f5rändringsrne, angående införavde af ett tillägg i
28 regeringsformen. som medgifver -kobunogen rätt
att till iarsrebestälnipgar och öfriga tjenster vid in-
rästoingar för sl jd eller skön konst äfvensom tilllä-
karebe attningar utoämna äfven bekännare af annan
troslära än den rena evangeliska.
I diskussonen deltogo biskoparne Björck, Anner-
stedt och Fahcrantz, doktorerne Nordlander, Björling.
och Gumelius, prostarne Melander, Ljungdahl, Lager-
gren, Tegner, Söderberg och- Almqvist, hofpredikanten
Wensjoe, professor Lindgren samt r ksarkivarien Nord-
ström. Af dessa talade egeutligen endast den sist-
vämde samt p-ostarne Söderberg och Almqvist för för-
slaget.
Af de olika grunder, som af de särskilta talarne
anfördes emot detsamma, voro de estz sammanfat-
sade i biskop Annerstedts anförane. Namde talare
stödde nemligen sitt sfsag på hufvudsaklixes följatn-
!e skäl: att samhällets väl fordrade. avt dess organer
skola vara luterska kristne; att i förslaget saknades
vissa för rebgionens skyddande rödiga restriktio-
ser och undantsg sisim för provinciallaksre och re-
ligiovslirare vid ivrättaingar för slöj och skön konst
(i hr-ilket ssäl upptogs en af viskop Björck förut
jord anmärkuiog): at klokheten fordrar, ätt ingen-
ag beslutas förr än man kunde pröfva frågans ställ-
ng wvli den väntade kungliga propositionen om-re-
gioosfrihet; samt slutligen det felsktiga i redaktio-
noen, enär, om det pu föreslagna tiliägget jemfördes
med det vid förra riksdagen i samma grundlagspara-
zraf gjorda medg frandet för konungen, att till vissa
bestäl nivgar nämaa utländske måna af rena evangeli-
ska läran, tvifvel och moisägelser vid tolkning af nu
föreslagna tillägg ät skulle uppstå, blaud aunat der-
före, att det ej deruti vore nämdt om den föreslag-
as rätigheten åsyftade infödde elier utländske män,
eller begge detarne.
Många af dem, som talade mot förslaget, ansågo
att genom dess antagande ett friäre fält öppnades
för proselytmakeriet. Man, ryste vid tanken på en
katolsk läkare vid en dödsbädd, ocherinrade, at den
sköna konsten ofta begagnats till ett medel att locka
till öfvergång till katolska läran. Hofpredikan-
ten Tegner och prof:ssor Lindgren, begge ledamöter
i föregåends riksdags konstitutionsutskott, förne-
kade a!l. delaktighet i den öfverklagade- redaktionen,
som de ocsså för sin del på det högsta ogillade. Den
sistnämde, som sjelf vid 1850 års riksdag varit upp-
hof till eit an-at förslag i ämnet; ansåg sig till det
nu gjorda: förslaget hafva kommit i en sådan :-ställ-
ning, att han borde afhålla sig från votering.
Föröfrigt anfördes, att tidsförhållandena vore helt
andra nu, än då förslaget uppkom, och sakernas
ställning sådan, som man då ej förutsett. Man hade
inom u skottet Hufvudsakligen haft tanken fästad på
andeis undersiter af mosaiska trosbekännelsen, från
hvilkas sida proselytmakeri ej vore att befara; det
närvarande religiösa tillståndet bade man ej tänkt
Sig.
Doktor Gumelus, med hvilken doktor Säve instäm-
de, delsde ej farhågan för proselytmakeri och kawol-
ska läkare om förslaget antoges, men kunde ej för-
bise den fe!aktiga redaktionen.
Bland dem, som försvarade förslaget, yttrade riks-
rkivarien Nordström, att i afseende på redaktionen
af det föreslagna stadgandet vore hävs mening nå-
got afvikande från deras, som så strngt ogiliat den-
samma. Han kunde nemligen ej fionå motsägelsen
mellan de begge momenterna af , det vid förra
riksdagen antagna och det nu föreslagna, då det
förra vore: et: tydligt undantagsstadgande i afseende
på utändningar, hvilket icke borde förvilla tydnin-
gen af paragrafens öfriga innehåll: Ej heller ansåg
talaren sjelfva saken vara af så religiös natur, att den
ej kunde skiljas från religionsfr.hetsfrågan. Att till
erhållande af sådana befattningar, vid hvilkas utöf-
vande skicklighet i yrket, ej religiös tro, är hufvud-
saken, medpifva rättighet åt dem, som för sin tros
skul vore uteslutne frår många rättigheter i sam-
hället, innebure en rättvisa... Men om man vid pröf-
ningen af ett lagförslag bortser frän rättvisan af
detsamma och uttänker h ad eljest deremot kan in-
vändas, vore menniskosnillet och slugheren ej till-
räcklig, för att så affatta detsamm3, att ej en ännu
större slughet skulle få något dervid att anmärka.
Läkare och lärare i skön konst af främmande tros-
låra hafva redan linge haft frhet att his oss på
enskilt väg uiöfva sina yrken, och faran för prose-
lytmakeri från detta håll kunde således, om den vi-
sade sig, i alla fall ej förekommas. En proselytma-
kare, der han finnes, han må nu vara på stat eller
icke, träffar nog sitt mål; men talaren hade pröfvat,
om det låge rättvisa i att göra en pariaklass
af mån med kunskaper och heder, och has röstade
för bifall till förstaget, emedan det vore rättvist. Kyr-
koherden Sch nbeck instämde.
Prosten Almqvist såg ej alla de vådor, mån ibland
i nog dunkla uttrycks förespeglat, och tog af den vän-
ade kungliga propostiouen om religionsfrihet: ett
ytterligare skäl för sivt bifall; ty den omsätndighet,
utt luterska kyrkan ej lefve-si exklusiv som hit-
ills, skule ock hafva till följd särskilta stadganden till
dess skyddande, och sådana skulle säkert ej i den
kungliga propositionen saknas. Prosten Söderberg,
med hvilken prosten Gahne förenade sig, talade i
likartad syftning med riksarkivarien Nordström och
fästade tillika uppmärksamhet på bristen på läkare i
statens tjenst, särdeles vid armåen, hvilken brist vid ut-
brytande krig eller farsot skulle ansenligt förökas;
avt staten ej förhindrades att i detta yrke aän-
vända skickliga personer, vore således både nyttigt
och nödigt. Vid anstäld votering förföll frågan med
37. röster emot 10.
(I afseende på den summariska redogörelse för
presteståndets. aftonplenum sistlidne lördag, hvilken
inflöt i måndagens blad, i stället för det utförliga
referat, som. var af tidningens referenz afiemnadt
och för hvars införande utrymme då saknades, anse
vi oss böra nämna, att densamma blifvit affattad inom
redaktionen, hvilken således- äfven bnsam innestår
för det deri förekommande omdöme.)
Borgareståndet.