ej föreskrifna hinder,-redah stå irinledningen till gällande tryckfrihetsförordning; de hade derföre blifvit införda i förslaget. Grefve Anckarsvärd hade ej ämnat att vidare yttra något, men då grefve Mörner behagat fästa sig vid hans person, så hade hah velat svara derpå. Utaf männen från 1812 års riksdag trodae tal. endast 3, kanske 4 nu befinna sig på riddarhuset, och som grefve Mörner erkädt sig varit då en ung man, så var det ej underhgt, att han ej kunde hafva reda på dem, som då talat för eller emot indragniugsmakten. Tal. upplyste att han ej bevistat 1812 års iksdag, och således hvarken kunnat tala för eller emot; han ville ej beller såsom en filippik undersöka, huruvida. den värde grefvens ättenamn, på den -tiden mycket celebert, finres bland antalet af dem, som röstat för 1812 års förordning. Emot hånet i afseende på talarens ofelbarhet såsom ordförande i 1840 år konstitutionsutskott ville han anmärka, att han der egde endast en röst och ej gjort anspråk på någon makt. Han hade af hela grefve Moörners anförande ej kunnat inhämta något skäl till fördel för kongl. propositionen, men väl för ändringar i tryckfrihetsförordningen; och lade han konungens rådgifvare till last och funne han besynnerligt, att regeringen med kännedom om bristerna i tryckfrihetsförordningen icke vid 1854 års riksdag framlagt ett förslag till deras afhjelpande, utan i stället föreslagit hela förordningens bortagande. Hade ett sådant förslag blifvit framlagåt, öfverensstämmande med sunda åsigter, så hade det ;roligen blifvit antaget. Men det hade fordrat mera tankekraft, mera besvär och omdöme. Det hade varit bättre, om man i förlitande på den af grefve Mörner prisade enadrägten framställt ett sådant, äfven om det fallit; ty i hvarje konstitutionelt land finnes en sådan ri-k. Utom de brister i redaktionen, som hr Cederschiöld anfört, hade talaren anmärkt att ordet ,allar är borttaget, och således kunde en väsentlig inskränkning i rättigheten att utbekomma handlingar och protokoll införas. Hr R. T. Cederschöld. Talaren hade sagt, att i förslaget ej finns ett ord om att tryckfrihet skall finnas eller huru beskaffad den skall vara. Då det heter aeller annät i förväg lagdt, af tryckfrihetslagen ej föreskrifvt hinder, så synes deraf, att genom koaungens och 3 stånds beslut kunna hvilka hinder som helst läggas för utövandet af tryckfriheten. Man har sagt det vara ingen fara att låta tryckfrihetsförordningen utgå ur grundlagen, emedan 3 stånd aldrig —skulle upphäfva tryckfriheten. Då kunde med samma skäl alla våra grundlagar föråndras till civillagar. Om ett förslag till reciprocitet för almänbeten att få i tidningar it föra försvar mot anfall blifvit i stället framlagdt, så skulle talaren hafva arbetat derför. Hvarföre hafva ej konungens rådgifvare, hvarför ej konstitutionsutskottet med sin permanente orlförande famlagt förslag till afhjelpande af bristerna i vår tryckfrihetsförordning? Då det anförts, att af 13 förslag, som 1840 års konstitutionsutskott framlagt, 4 blifvit godkända, så var detta till heder för detsamma. Talaren vore nöjd, om af 13 förslag endast ett hvar gång ginge igenom. Då man lagt regeringen till last, att ej hafva framlagt förslag till ny tryckfrihetslag, så lade talaren konstitutionsutskottet till last, att ej hafva kommit fram med någo förslag till förbättring af ou gäl!ande tryckfrihetsförordning. Sedan diskussionen förklarats slutad, blef den kungliga propositionen utan votering afslagen.