samt att dess sunda instinkt icke låter missleda sig derhän att anse det tillräckligt, att tryckfriheten uti grundlagen endast skulle paradera såsom en allmän grundsats, såsom og af ett stort namn; men deremot hela dess realitet öfverlemnas åt de tillfälliga politiska vindkasten inom en representation sådan som den vi ega. Inför denna otvetydiga opinion måste nu äfven de buga sig; till hvilkas politiska jargon det hör, att tala förnämt och hånfullt om den allmänna meningen, såsom någonting, bvilket alls icke förtjenar att respekteras. unkerpartiet spelade vid detta tillfälle en mycket slät rol. Det lärer icke kunna misskännas att förslaget var helt och hållet affattadt i junkerlig anda samt fullkomligt öfverensstämmande med karakteren af de politiska reformöåträfvanden, hvilka detta parti upp: ställer såsom sitt syftemål, och som hufvudsakli, gå ut på att konsolidera aristokratien och ännu för någon tid rädda den undan den starka och alltmera hotande SR af det allmänna omdöme, som fordrar en förändrad representation och upphbäfvande af de orimliga politiska bördsföreträdena. Det var också junkerpartist, som genom majoriteten i konstitutionsu tskottet tillstyrkte förslaget och derigenom -gjor.te det hvilande. Man skulle nu kunnat föresta Ua sig, stt junkrarne skulle haft mod att kläda skott för detta sitt adoptivbarn: Men det hörers till. detta partis egenheter, hvarigenom det skiljer sig från den gamla konservativa skolan, att icke gå bröstgänges till väga i afseende på allmänna meningen, utan att för nående at sina syften kringgå, vilseleda, till och med understundom något litet smeka densamma. Nu uppträdde derföre junkrarne emot sitt förslag och sökte kasta hela förbatligheten af och oviljan öfver detsamma på regeringen. Det var längtifråu dem att erkänna, att det var allmänna meningens makt, inför hvilken de måste böja sig. De sökte tvertom betäcka reträtten genom en manöver, som var allt annat än glänsande och storartad. Deras chef, grefve Lagerbjelke, förklarade genast vid diskussionens början, att han nu ville afstyrka förslagets antagande, emedan man saknade en i hans tanka nödvändig bilaga dertill eller ett af re:geringen afgifvet förslag till den civillag, som skulle träda i stället för den nuvarande tryckifrihetsförordningen. Det ligger emellertid i öppen dag, dels att regvrtingen vid afgifvande af sin proposition alls ycke hade utlofvat något sådant förslag, dels art en dylik bilaga måste ha varit lika nödväno.ig innan förslaget vid förra riksdagen tillstyrktes, som nu, och att, då mantager saken uv denna synpunkt, saknaden af nämde förslag ovilkorligen innefattat en tillfyllestgörande grund :att redanfrån början förkasta den kong!. propositionen. -Detskulle varit. långt mera hedrande för grefve Lagerbjelke, liksom för hela den kohort som med ihonom instämde, att erkänna-sig vara besed af den så allmänt och otvetydigt uttalade öfvertygelsen hos svenska folket om förslagets olämplighet och de stora. vådor det innebar: För en politisk karakter duger det icke att slä omkring sig med svepskäl; de sanskyldiga grunderna framlysa oftast alltför klart, och hela advokatyren tjenar då endast till att blotta de politiska karaktersbristerna. Svenska allmänheten vet af erfarenhet och sund folkinstinkt alltför väl hvar den har junkrarne och hvart de vilja, och vi äro öfvertygade att öfverallt i lamdet skall man, när underrättelsen kommer derom att junkerpartiet nu uttalat sig emot det kongl. förslaget, erinra sig den bekanta fabeln om räfven och rönnbären. De ledarnöter af regeringen, som deltogo i diskussionen; och hvilka, sedan de inom konseljen tillstyrkt dem kongl. propositionen, nu hade den förödmjukelsen att erkänna att de icke kunde begära eller önska dess antagande, intogo under denna debatt en ställning, som i sanning ar föga! afändsvärd;. Hr Gripen: stedt tog sin tillflykt till några med värma uttalade vackra ord om tryckfriheten såsom princip, och förklarade hed anledning af de skarpa ord, som blifvit af flere talare fälda om den kongl. propvsitionen såsom ett attentato mot friheten, ett brott, att om en svensk regering skulle vilja förgöra tryckfriheten, s vore sådant, för att begagna Talleyrands uttryck, värre än ett brott, det vore en dumhet. I en viss öfverensstimmelse härmed kan man säga, att de regeringsledamöter, som af välmening omfattat detta förslag, oöh dels icke insett, att det skulle vara omöjligt ätt genomdrifva, dels att det vore illa affattadt -och innebure stora vådor, gjort sig skyldige till ganska mycken enfald, Hvad skall mar säga om ministrar, som icke kunna begripa, att ett förslag är mycket vådligt och dertill illa uppstäldt, attidet till följd deraf måste vara motbjudande för nationslkänslan, förr :än i elfte :timmsan och sedan. den allmänna öfvertygelsen härom på ett öfverväldigande sätt gifvit sig tillkänna, Hvad skulle man i ett annat konstitutionelt land säga om ministrar, som i en lifsfråga sådan som denna förklara, att regeringen gjort förslaget i full välmening, att den i afseende derpå rådfrågat ) personer, som borde förstå sig på dylika saker, 7 men att det vore förlåtligt om misstag blifvi! begångna, och som det oaktadt med god min behåi!a sin plats i koneeljen? Det är endast; Sverge sådant kan inträffa, -Visserligen ville hr Gripens. edt i sitt senare föredrag ha erkännandet at de möjliga misstagen endast fillämpadt på oven föreslagna redaktionen af den grundlagsparag: 5) som skuile innehålla en Imän definition på trvekfriheten, men intrycket af hela hans uppträda.t6e blef dock detsamma, Man kommer ovilkorligent till frågan, huru någ. n kunnat vara enfaldig nog attiro, att det skull e vara lättare att genomatifva npphäfvande af en hel grundlag, än de såsom nödiga a nsedda förbättringarne idensargma. DM orde lerföre vara ovedersägligt, att förslagets annsky 1diga upphofsmän fullkomligt msstagit RE