Ea annsn omständighet, äfven betecknande för
uppfattningen af kamratskap, är de: sväfvande och
obestämda i de berättelser, hvilka afgifvits af de
mina kamrater, som vid tillfället varit tillstädes och
den mängd omständigheter, hvarom det heter att
vittnena ej erinrade sig, ej kunde påminna sig c.
Dylika åtgärder, som de mot mig vidtagne, äro icke
alldagliga; de kunna icke gerna inom en kår, der
kamratskap finnes, inträffa utan att af hvarje kåren:
medlem tillvinna sig dem största uppmärksamhet, och
lägger man härtill, att min anmälan till kongl. krigs-
hofrätten ingafs redan dagen efter uppträdet, ati
samtlige tillstädesvarande subalternofficerare der åbe-
ropades till vittnen och att denna skrift snart ble!
till sitt innehåll bekant, synes det väl som omstän-
digheterna bort hafva kraftigt manat till hvad då
ännu var lätt att bestämdt i minnet fatta, huruvida
den berättelse jag afgifvit var riktig eller ej. Huru
härmed skett och buru många stridigheter och sväf-
vande uppgifter vittnesmålen innehålla, det visa pro-
tokollen på samma gång de ådagalägga att mina
uppgifter i allt hufvudsakligt måst vitsordas.
Slutligen bör jag ej lemna oanmärkt, att samtlige
vittnen af underlöjtnantsgraden förklarat, dels att de
ej på förhand afvetat att åtalade uppträdet skulle
komma ait ega rum, dels att de ej kunde påminns
sig att de hört något derom, och det eburu ett ai
vittnena förmält att han sjelf vid samma tillfälle in-
stämt i underlöjtdant dAlbedyhls yttrande. När mar
nu ser hr löjtnanten Skjöldebrand i sin förklariog
uppgifva såsom bevis derför att skäl till åtgärden emot
mig förefunnits, att de fleste subalternofficerare i den-
samma deltagit, men dessa dels på vittnesed förklara att
de icke på förhand afvetat att den skulle ske, dels så-
som svarande förneka, att öfverenskommelse derom förut
skett, lärer häraf ingen annan slutsats kunna dragas
än att de öfrige endast följt det exempel, som gafs
af herr löjtnanten Skjöldebrand, hvilken åter frår
den villiga imitationen hämtar det enda skäl har
kan anföra för det gifna föredömets riktighet. Här-
om och om ett kamratskap, som gör sådant möjligt
och gillar det, torde vara nog att säga det reflexio-
nerna göra sig sjelfva.
Emellertid är det ettaf de tilltalades förklaringa
och vittnenas berättelser styrkt faktum, att svaran-
derne på ordresrummet, der jag för tjenstgöring in-
ställt mig, inför de för dagen tjenstgörande officerart
af subalterngraden, icke blott uppsagt duskap, utar
äfven allt intimare förhållande utom tjensten, hvar-
till fogats tämmeligen opåkallade erinringar af herr
löjtnanten Skjöldebrand och de med honom instäm-
mande att iakttaga skyldigheter utom tjensten. Ati
ett dylikt beteende innehåller alla kännetecken al
skymf, derom kunna svårligen delade meningar fin-
nas, likasom det för hvar och en, som gör sig reda
för hvad kamratskap innefattar, är tydligt att de
fälde yttrandena icke innebära något annat än upp-
hörande af allt kamratskap... Då nu ett dylikt skym-
fande officerare emellan strider emot både allmär
lag och krigsartiklar, torde mitt emot svaranderne
framstälda ansvarsyrkande vara - fullt befogadt. Det
skulle ock vara ett för god ordning och: disciplin i
sanning vådligt prejudikat för hela svenska arment
befäl, om ett dylikt förfarande finge ostraffadt aflöpa.
För den, som tilläfventyrs denna gång skulle önska
se det onäpst, blefve det kanske svårt att en annan
gång vidkännas konseqvenserna, då samma förfarande
begagnades mot någon annan. Och tydligt är det
att, om det icke anses skymfligt och således lemna:
oswaffadt, en dylik metod att från officerskåren ut-
stöta misshagliga medlemmar sedermera. är legalise-
rad till användande ej blott mot kamrater och un-
derordnade, utan äfven mot förmän, och detta na-
turligtvis desto mera ogeneradt i samma mån et
föredöme äfven erhållits att vidtaga dylika åtgärder,
utan uppgifvande af anledningarne. För mig en-
skildt är dock frågan, huruvida straff må drabba
svaranderne, af vida mindre vigt, än det vitsord de
sjelfva måst lemna beskaffenheten af sina motiver.
Öfverlemnande till krigsfiskalsembetet att närmare
bestämma de ansvarspåståenden, som böra emot sva-
randerne framstäl:as, anser jag mig tillika böra fästa
kongl. krigshofrättens och krigsfiskalsembetets upp-
märksamhet på en tilldragelse under målets hand-
läggning vid krigsrätten, den nemligen att vid dom-
stolens första sammanträde: fyra af de till ledamöter
i krigsrätten utsedde officerare anmält, att de meå
mig uppsagt duskap och sålunda gjort sig skyldiga
till enahanda förhällande, som utgjorde föremål för
det af mig anstälda åtal emot svaranderne i målet
samt på sådan grund hemstält, huruvida de vore
jäfviga, hvilket krigsråtten derefter förklarat två at
dem vara. Utom det att ett dylikt jäfvande icke
torde finnas med lag öfverensstämmande, hemställer
jag å min sida, huruvida det må vara för domart
lämpligt att, på sätt ofvan ur protokollet afskrifna
ordalag utvisa, söka att inskränka och förändra fö-
remålet för den ena partens åtsl mot den andra så
som skett, då ifrågavarande herrar domare, utgörande I
tillsammans krigsrättens pluralitet, på förhand vid
undersökningens brjan förklara deras åtgärder att
uppsäga duskap vara enahanda förhållande, som
utgjorde föremål för mitt åtal, ehuru hvar och en,
som vill taga den flyktigaste kännedom af handlin-
garne, genast finner att duskapsuppsägandet endast
är ett af de flere uttryck jag åtalat och att de åta-
lade åtgärderna dessutom karakteriseras deraf att de
skett på ordresrummet, offentligt inför subalterngra-
den, något som alls icke inträffade på hvad de fyra
herrar domrarne uppgifvit sig hafva gjort. Men ett
ännu betänkligare utseende torde saken få, då pro-
tokollet vidare utvisar, att, sedan jag bestridt det
två af de ifrågavarande krigsrättsledamöterne, herr I:
löjtnanten Silfversvärd och herr underlöjtnanten Wi-
bom ens någonsin uppsagt duskap, bemälde herrar
måst till krigsrättens protokoll förklara, löjtnanten
Silfversvärd, att han icke uppsagt duskap, och un-
derlöjtnanten Wibom, att hans uppsägelse skulle skett
i ett bref, som han med pålitligt, bud. tillsändt
mig. MHänvisande till hvad jag i en till krigsrätten
ingifven skrift i detta ämne vidare yttrat, hemstäl-
ler jag nu endast till kongl. krigshofrättens bedö-
mande, i hvad mån omförmälde förfarande må fin-
nas motsvara billiga fordringar på en domares oväld
och fi rstånd; börande jag härvid ej lemna oanmärkt,
att herr löjtnanten Silfversvärd, hvilken, på grund
sf den duskapsuppsägelse han sjelf till protokollet
erkänt sig icke hafva verkstält, förklarade sig jäfvig
att vara domare, likväl ansett två vittnen, hvilka af
mig oemotsagdt uppgifvit att de verkligen gjort dy-
lika uppsägelser och på sådan grund velat jäfva sig,
vara ojälviga vittnen. ;
Slutligen har jag äfven att besvara mine veder-
parters vid krigsrätten framstälda påståenden, att jag
i mina skrifter skulle inblandat hvad till saken ej
hörde, äfvensom begagnat ett mot förmän icke pas-
sande skrifsätt. Att mine vederparter, i sin sträf-
van att få sina motiver så dolda som . möjligt, vilja
anse allt hvad derom yttras icke höra till saken, är
naturligt, men öfverensstämmer dock ej. alld les med
hvad gällande författningar stadga om fullständighe-
ten af kriminalundersökningar. Icke heller torde
mina vederparter inför svensk domstol komma långt
sitt försök att vilja pålägga en parts utförande af
sin talan inskränkningar af förmanskap. Lagen be-
lägger med stra!t missfirmligt skr fsätt, Att mitt
varit sådant, hafva ej ens vederparterne gittat påstå.
Måhända återstår mig nu endast att för min del
öfverlemna målet till kongl. krigshofrättens pröfning.
Det sker dock under vördsamt törbebåll att, derest
mina vederparter skulle frångå sin hittills visade för-
behållsamhet, få begagna tillfället att vidare yttra
mig, likasom att, ifall omständigheterna dertill för-
enleda, tilläfventyrs uppgifva vidare bevisning.
Stockholm den 26 November 1356. -
C. 4. Öhrström.
BLANDADE ÄMNEN.