Vid betraktande af denna sak företer sig likvil,
git våra nuvsrande tillgångar eller öfrige förhålla .-
den omöjligen medgifra en sådan öfning i slut: n
trupp för bela vårt folk, att det kan vara hvad mia
kallar exercersdi manskap. Vi böra således vara bo-
tänkta på et system, som gör bristen på egentlig
militärisk öfning så litet farlig gom möjlig — AU vi
härvid måste bryta med det system, som hittills vu-
rit följdt, synes mig likväl vara tydligt. Enligt
detta system saknas det oss nemligen etter 40 årg
fred och årliga utgificr af flers millioner riksdaler
till försvarsverket, nödige vapen och utredning:ptr-
stdlar för utrustningen af den lilla slående armin
med de fem beväringsklasserna, och oaktadt de
liga beväringsmötena kunna bevsriongsynglings
icke anses . ännorlunda än som ocfvade rek
Sjelfva vår indelta arme uppgif vara i såc
skick, att den skall erfordra iurättandet af insvu
tiooskompanier för att kunna sanse3 erhålla tillräck-
lig bildning för kriget, oaktsdt de ofantliga summor
dess årliga möten dragit från nationsiförmögenheten.
Svensken besitter i allmänhet, euligt de fles:as
medgifvande, en ovanlig failenhet för krigzryrkiet,
och ban bör derföre utan tvifvel kunna bas igare
än de flesta andra folk blifva soldatmessigt ?fvvd,
i fall man icke vill fästa sig vid en mängd färdig-
heter, bvilka ej tillböra det som egentligen kara
riserar krigsmannen, utan hufvudsakligen äro afsed:
för paraden och lutslägret, och synnerligen ifall min
j sjelfva uppfost-an kunde inlägga ett elemen:, som
lättare gjorde honom moitaglig för undervisningen i
t-ktisk sammanhållning och rörelse, samt i folklya-
net återväcka den fordna aktningen för och kärlet en
till vspenoskicklighet. En viss makt öfser kroppen;
vana att någorlunda hålla sig i led och ro:e, att
lystra till kommandoorå, och slutlien skicklighes i
eldvapens begagnande innefatta en betydlig hjelp för
inhämtandet af egentlig soldatbildning.
Den makt öfver kroppen, som militären nu onek-
ligen besitter i högre grad än andra medborgare i
alimänbhet, är ett resulvat dels af den på senare å: en
i vår arme infärda gymnastiken, dels ock af dermed
nära beslägtade rent militäriska öfningar i vapen-
föring. Genom införandet af en systematisk gymna-
slik vid våra folkskolor skulle icke allensst alla våra
ynglingar från barcdomen vinna samma skicklighet
att föra sin kropp, utan deras helsa och kroppskraf-
ter skulle deraf skörda fördelar, som man endast an
ara, men icke beräkna, och som ofantligt skulle bi-
draga att hejda den allmänna försvagning inom vår
pation, som intygas både af de oupphörligen tillca-
gsende kasseringarne vid beväringsmönstringarne och
af alla läkares vitsord, och som man vanligen till-
skrifver ett i flere generationer fortsatt öfverdrifvet
bruk af spirituosa, men som likväl torde hafva min-
ga andra bidragande orsaker. Vid gymnastiseringen
skulle gossarne med detsamma inhämta vanen att
hålla tillsammans i led och rotar, samt att göra
vändningar, uppslutvingar och flera dylika cnklare
åelar af manövern, äfvensom att lystra till appeller
och kommandoord. Denna del af rekryibildningen,
af mycket stor vigt för soldaten enskildt liksom
för truppen kollektiv; och befälet, skulle på detia
sätt bibringas alla våra ynglingar genom öfningar,
som till sitt hufvudsyfte icke voro militärisksa, utan
förnämligast afseende den unga kroppens symetriska
utbildning och de kroppsliga sinnenas skärpande, —
öfovingar, som böra införas vid folkskolorna för fol-
ke s helsas skull, utan allt afseende på militäriska
ändamål. Denna del af rekrytbildningen finges så-
lunda så att säga för intet, den erhölls såsom ett bi-
hang till de skolöfningar, som göras för skolbarnens
egen helsa.
Skicklighet i skjutkonst vinnes icke lätt. Våra
hittills hållna beväringsmöten hafva icke kunnat med-
dela sådan. Dertill har tiden varit alltför knapp och
delad till för många andra öfningar. Icke ens un-
der ett 30 dagars möte skulle den vid geväret åit-
tills ovane inhämta någon särdeles skjutfärdighet.
Denna skicklighet bör hufvudsakligen vinnas på egen
hand, genom egen öfning. De flesta svenska yng-
lingar hafva af naturen en ganska stor håg för jagt
och skjutkonst. Man behöfver, enligt min tanke
blott laga så, att de få tillgång till goda gevär och
ammunition, och att de några gånger om året erhålla
t.llfälle till täflingsskjutning inom skyttegillen, så
skola inom få år de flesta män inom vårt land på
lediga stunder hafva blifvit kunnige i skjutkonsten
och en god tillgång finnas på utmärkta skarpskyttar.
Sjelfva skjutskickligheten skulle på detta rätt kom-
ma in bland folket så godt som för intet.
Med skjutskicklighet bland folket och derjemte
förmåga bland detsamma att hålla sig tillsammans
i tropp, hade man vunnit vida mer för krigsbild-
ningen än genom högst betungande och kostsamma
årliga öfningsmöten. Dessa kunde då upphöra, den
tid, som på dem förslösas, besparades åt hvars och
ens yrke, kostnaderna kunde i stället användas till
vapens och ammunitions anskaffande.
Vid beräkningen af den numerstyrka vår krigs-
makt skulle hafva att tillgå, ifall detta folkbeväp-
ningssystem blefve infördt, är det omöjligt för mig
att uppgifva något bestämdt siffertal, men tydligt
är, att hela vår stridbara befolkning alltid skall
vara tillräcklig att afvärja hvarje anfall som kunde
göras, det måtte vara huru starkt som helst, om det
än vore en ny folkvandring, som alltid måste duka
under för brist på föda och andra förnödenheter.
Tabellkommissionens senast afgifna femårsberättelser
uppgifva vår manliga befolkning för år 1850 melian
15 och 50 år till 869,520 personer, deraf 105,122
mellan 15 och 18 år, 64,531 mellan 18 och-20 år,
153,309 mellan 20 och 25 år, 150,648 mellan 25 och
30 år, 124,543 mellan 30 och 35 år, 105,154 mellan
35 och 40 år, 86,191 mellan 40 och 45 år och 79,722
mellan 45 och 50 år. Skulle man nu anse det vara
för tidigt att låta gossen vid 15 års ålder inträda
i skyldigheten att försvara fosterlandet — vår histo-
ria har likväl att uppvisa ärofulla drag af helt unga
krigares hjeltemod och bragder, såsom till exempel
Magnus Stenbocks segrar i spetsen för Smålands och
Skånes bondpojkar — utan anser beväringsskyldig-
heten böra vidtaga först vid 18 års ålder, så hafva
vi dock en manlig folkstock mellan 18 och 50 år af
764,098 personer. Enligt min tanke vore i händelse
af ett fientligt anfall 18 års ålder föf vapenpliktens
vidtagande icke för tidig, synnerligen som gottländrin-
gen redan vid 17 års ålder inträder i beväringens lec er;
men äfven om jag deruti skulle anses hafva gått förlår gt,
och man ville räkna blott från nuvarande bevärings-
l
ålder, så utgör dock antalet af mankön mellan 201
och 50 år 699,567. Då jag likväl befarar, avt mån-
gen kommer att anse krigstjenstskyldighet ända till
50 år vara ötverdrifvet, enär under det lefnadsstt,
som småningom gjort sig gällande bland vårt fik,
nationen efterhand blifvit så försvagad, att en stor
del 50-åringar redan äro gubbar, så antager jag t-
terligare, att man ej skulle med säkerhet kuvna till
försvaret påräkna dem, som äro mellan 45 och 50
år, utan blott dem, som äro mellan 20 och 45 år.
Inom denna ålder hade Sverge år 1850 en marlig
befolkning af 619,845 personer, hvilka i händelse af
ett krig skulle vara att påräkna.. Härifrån böra)
likväl afräknas de, som äro oduglige till krigstj: ost
till följd af lyten och naturfel, eller sådane, som sta-
ten använder för sina andra vigtiga behof. I san ma
mån gymnastik i folkskolorna, mindre begagnande
af spirituosa och mera ändamålsenligt inrättade bo-
städer och lefnadssätt kunna utöfva inflytande på
folkets helsa, skola säkert de till krigstjenst odu.;li-
ges antal minskas. Emellertid bar det under de se-
nare åren vid beväringsmönstringarne utgjort en fruk-
tansvärdt hög procent, och jag föranlåtes derföre sn-
taga, att antalet af till krigstjenst oduglige och i
annan allmän tjenst anstälde personer kan uppge till
119,845 personer. Vi skulle det oaktadt hafva en
stridbar vapenpliktig styrka af 500,000 man, och in-
gen kan betvifla, att ju den skulle gifva oss en
säker borgen för seger, synnerligen då vi medtoga
i beräkning Norges biträde, som efter den af rige-
ringen antagna beräkningsgrunden skulle stå i jör-