samt understödda af verkliga Intressen, sluta
med att vinna segern.
Förlåt mig en opinion, gom måhända ej är
annat än en illusion af natisnel egenkärt k;
men u mer jag studerar Frankrike och ar dra
folk, desto mer öfvertygas ja. derom, att om
ock dessa obestri igen ega atskilliga företrö-
den framför Frankrike, det sexare likväl öf-
verträffer dem alla i en punkt, nemligen den
klarhet, med hvilken den uppfattar rätten och
tillämpar densamma. Andra folk kunna vata
mera lärda deruti, men de ära ock bestämdöt
mera förvirrade i detta hänseende. Eno olyck-
lig fraseologi förfalskar för dem det rätta och
fördunklar för dem dess enkelhet. Jemör
de från iranska kansliet utgångna handlingar
med and a kansliers, och riktigheten af min
anmärkning skall förvåna er. Ense med en
annan stat i en räftsfråga, skall Frankrike
nästan alltid uttrycka denna råga med mera
klarhet, och til följd hära? dervid visa en
större skarpsinnighet. Dessa reflexioner tyckes
här ej höra till saken, men de tjena till att
i cn af de frågor, som nu uppröra oss, lärga
i gagen en politisk skiftuing, som synts mig
otydligt uppfattad, mnemligen denna. Man
diskuterar frågan, buruvida Napoleon under-
stödjer eller icke den tolkning, som Ryssland
gifver åt fredstraktaten i de tvistiga punkter-
na. Till en början ansåg m:n honom göra
det. Nu börjar man sätta i fråga detta kej-
sarena3 biträdande af den ryska tolkninger.
Nåväl! jag är öfvertygad om att man här ta-
ger en formfråga för en sakfråga, och at
frågan ej framstält sig för kejsaren i len
formen hvem har rätt? utan på följard:
sätt: Hvilken bör afgöra hvem som har rätt
eller orätt? Innan man vili tala om dome
måste man i sjelfva verket afsöra hvera :om
skall bli domaren. Primo de jud:ce. De:ta
är en romersk id, men som blifvit fullkom-
ligt fransk, och det är denna id, som Nano-
leon med mycket skäl vil göra gällande i
sitt föröfrigt ganska tydliga sträfvande at
realisera Henrik IV:s politik i hvad som. rör
internationella tvister, nemligen at under
ställa dem eu europeisk tompromiss.
Om derföre England vill betrakta den ihär-
dighet, som Frankrikes regering visat i att
fordra tvistefrågornas hänskjutande till en
kongress, såsom et: gillande -f de ryska an-
språken, och att denna regering reåan skulle
ha fattat parti för dessa anspråk, så tror jag
detta vara en irring. Franska regeringen be-
gär ingenting annat än tillämpaingen på för-
hand af en Özonskenlig priacip, ty det är
fullkomligt klart i närvarande fall, att det
endast är kongressen som kan de jure lika
som de facto tolka kongressens beslut. Sedan
denna svårighet blifvit undarröjd, bvar finnas
väl några giltiga skäl emot ett nytt sammen-
träde af kongressen? Ett sådant bör derföre
anses för sannolikt. Och lika sannolikt ir,
att de sammanträdande ombuden icke lära
vilja inför samvid och efterverld utsätta sig
för det fruktansvärda ansvaret att sätta Euro-
på I låga för ett eller annat Bolgrad.
Jag kan lika litet tro, att frågan om Neuf-
chatel föranleder svärdeta dragande ur skidan.
Här utgör rätten, såsom det någon gång in-
träffar, hufvudfrågan, eller snarare rätt emot
rätt. När händelserna eller menniskorna före:
taga sig någonting så anomalt -som att ställa
ett och samma land under tvenne suveräver.
så skapa de härigenom dylika situationer, och
det är för att lösa sådana frågor och i all-
sköns stillhet befria verlden derifrån som
Gud tillåtit, att det gifves statsmän och diplo-
mater. Nej, man bör ej befara, att Napo-
leon III öfverlemnar Neufchatel i Preussens
händer. Han känner, som jag tror, alit för
väl geografien för att göra någonting dylikt:
Den som har Neufchatel, har en fot i Frank:
rike. Ludvig XIV gjorde denna anmörkning
i en korrespondens med en af sina ambassa:
dörer, och att ha konurgen af Preussen på
så nära håll, är Jika litet angenämt som det
fordom hade varit att der ha kurfursten af
Brandenburg.
I afseende på neapolitanska frågan, tror jag
ej att denna kommit lårgt på väg. Ni vet,
att jag hitills ej trott den kunna lösas på
fredlig vä . Man berättar härom i ganska
höga kretsar en nsockdot, som jag här vill
meddela. Den är ganska kort, ty den går ut
derpå, att konungen af Neapel, då han afsin
ambassadör, Aatonini, fiek en mängd råd att
gifva vika, inskränkte sig till att medelst te-
legrafen svara honom: Du tråkar ut mig!
Och med denna anekdot afslutar jag nu
min teckning af den yttre politiken. Den inre
politiken befinner sg i en platt stiltje. Det
vigtigaste man derom säger är, att oppositio-
nen (gamla stilen!) skulle vilja visa sig, i
synnerhet i Paris, vid de snart instundande
valen. Jag tillägger, att oppositionen är sys-
selratt med en noggrann revision af vallistor-.
na. Jag har här e; talat om annat än den
politiska verlden. Den sociala och den litte-
rära verlden förete emellertid i närvarande
stund ett visst intresse, som lifvar den förra
och i mer eller mindre grad uppvärmer den
senare. I mitt nästa bref vill jag meddela
några detaljer öfver dessa båda verldar, och
deribland öfver den tendens man der nu visar
att sysselsätta sig med ert lands religiösa
fråga. 4. H.