förmåga såsom lotsar.
RÄTTEGÅNGS- och POLISSAKER.
Öhrströmska målet.
Vi meddela följande af underlöjtnant Öhr-
ström den 26 sistl. November till kongl. kags-
hofrätten ingifna händling:
Sedan numera den af kongl. krigshofrätten för-
ordnade undersökning, rörande löjtnanterne Skölde-
brands, af Klerckers och von Knorrings samt under
löjtnanten friherre DAlbedyhlis förfarande emot
mig å kongl. lifbeväringsregementets ordresrum den
23 sistslidne April försiggått och undersöknings-
protokollerne till kongl. krigshofrätten inkommit, får
jag, till närmare utveckling af min i målet förde
talan, anledningarne dertill och dermed sammanhang
egande omständigheter, vördsammast anföra följande:
Uti den dagen efter uppträdet å ordresrummet till
kongl. krigshofrätten ingifna skrift med anmälan till
åtal yttrade jag, att särskilta omständigheter gjorde
det för mig framför allt angeläget att framtvinga
en så mycket som möjligt offentlig förklaring af de
motiver, som föranledt mina vederparter till
deras emot mig vidtagne åtgärder och fälda ytt-
randen. Med detta mål för ögonen har jag ock,
såsom undersökningsprotokollerne nogsamt utvisa,
vid krigsrätten upprepade gånger sökt från mina
förbemälde vederparter frammana en förklaring af
motiverna för deras handlingssätt eller om hvad
de hade att lägga mig till last, som kunde gifva
fog för deras handlingssätt, men allt utan verkan.
Mina vederparter hafva fortfarande funnit för sig
förmånligast att icke ingå i dylika förklaringar, åtmin-
stone att icke göra det på en plats, der de voro ut-
satta för svar och vederläggning, der framkastade
uppgifter kunde bemötas och tilläfventyrs sannings-
18sa tillvitelser ställas i sin rätta dager. Ty att man
annorstädes varit lika förbehållsam i afseende på
enskilta förhållanden inom regementet, som ej
böra framkastas, lära finnas grundade anlednin-
gar att betvifla. Onekligen ligger i denna mina ve-
derparters inför domstolen visade förlägenhet ett
faktiskt och oförtydbart erkännande att motiverna
för deras handlingssätt emot mig icke tåla att fram-
ställas, der lika tillfälle finnes för oss båda att ut-
reda verkliga förhållandet. Och detta redan vid
appträdet å ordresrummet framlysande och af krigs-
rättens förhandlingar till fullo bekräftade faktum
borde i sanning vara tillräckligt att karakterisera
mina vederparters förfarande.
Det skulle dock för mina vederparter vara mera
ån beqvämt, om det framhållande af arten utaf de-
ras beteende, hvartill jag såsom part inför kongl.
krigshofrätten är både berättigad och pliktig, finge
stanna endast vid den negativa åtgärden att visa det
de sjelfva tnna anledningarne till deras handlings-
sätt icke tåla att uppgifvas. Fastheldre tror jag
mig, då hithörande förhållanden varit föremål för
offentlig diskussion, ej böra underlåta att till bemö-
tande upptaga några af de omständigheter, på hvil-
ka man hnufvndsakligen velat grunda ett tadel af
hvad jag gjort oeh således möjligen i någon mån
ett försvar af mina vederparters handlingssätt.
Så har saken blifvit framstäld som skulle jag ge-
nom anmälan om den i P. M. nämde fanjunka-
rens der omförmälda beteende hafva felat mot kam-
ratskap. Det torde vara nog att erinra, det fanjun-
karen först efter de i P. M. omtalade till-
åragelser blef officer, för att visa, det något kam-
ratskap icke, den tid anmälan skedde, existerade. I
påminnelseskriften har jag redan visat att det var
min i tjenstgöringsreglementet tydligen föreskrifna
skyldighet att anmäla en dylik af underofficer be-
gången förseelse; och att jag fullgjorde denna skyl-
dighet, skulle säkert icke väckt den minsta upp-
märksamhet, om fanjunkaren icke haft ett namn
och trott sig böra upprättbålla dess anseende, på sätt
han sedan visat. I öfrigt skulle det icke vara omöj-
igt om sådant kunde blifva föremål för undersök-
ning, att visa det den anmälan jag gjorde icke varit
den enda, som rörande den ifrågavarande fanjunka-
rens förhållanden utom tjensten blifvit af subaltern-
officerare vid regementet gjorda hos förmän, likasom
det icke inom officerskårer är något så ovanligt, att
man anser regementsofficerarne böra få kännedom om
deras bland underbefälet uppförande, som eftersträfva
att blifva officerare, något som här var fallet med
den nämde fanjunkaren. Hans uppförande hade dess-
tom väckt någon tvekan, buruvida han ådagalagt
uillbörlig stadga. En gång förut antagen på rege-
mentet, hade han lemnat det och ingått på ett indeldt
regemente, der ban gjort möte och troddes blifva
officer, men sökte och vann ånyo anställning vid lif-
beväringsregementet, der, såsom jag redan nämt,
hvad jag emot honom anmält icke var det enda
klander, som kommit till förmäns kännedom. Ock-
så torde det kunna med visshet antagas, att, om
jag förtegat saken och densamma först sedan fan-
junkaren vunnit officersbefordran blifvit känd, ett
svårt och rättvist tadel skulle inom officerskåren drab-
bat mig, desto heldre som redån innan saken genom
mig kom till vederbörandes kännedom och slutligen
nppgjordes, densamma blifvit af den, som för mig
omtalade den, berättad i ordalag och med tillagde
reflexioner, hvilkas sårande innehåll drabbade icke
blett fanjunkaren, utan officerskåren.
En annan grund för tadel emot mig, och detta den,
som hos mina vederparter, så vidt till min kunskap
kommit, varit den vida öfvervägande, är det sätt
hvarpå jag affattade det i P. M. omtalade bref, hvil-
ket jag, på hr regementschefens befallning, aflät till
fanjunkaren för att underrätta honom om den gjorda
anmälan. Utan att nu vilja ingå i något försvar för