ständets lecamöter instamde.
Nu uppträdde åter Östman och talade om det stcra
besvär den allmänna vapenpliktens införande je
medföra. Han ansåg att motionen i stället för att
dra skulle förorsaka mångdubbelt värre bördor, :n
dem, hvaröfver man nu beklagar sig. Man bordej
erinra sig, att i vårt land har man 15 till 20 nilj
till mötesplatserna, och folktet skulle heldre, än cut
från 20 tili 45 års ålder årligen i brådaste tiden
lemna sina hem för att bevista möten på aflägsna
exercisplatser, lemna fosterjorden och begifva sig il
andra sidan cceanen. För öfrigt skule inga ca-
strängningar af oss kunna hindra ryssen att ta värt
land om hen ville; vi måtte beväpna allt lif i
det, både två och fyrfota,, så kunna vi likväl icke
emotstå ryssen.
Per Mattson talade liksom Knutsson om besväret af
de långa marscherna till de årliga öfningsmötena.
Bergström kunde ej förena sig med motiontr:n.
Går det ej an att minska den stående armån uinn
antagandet af allmän vapenplikt, då må det helire
förblifva såsom det nu är. En allmän vapenplikt ta-
såg talaren så mycket orättvisare, som den fattigaste
torpare, hvilken icke egde mer än sin person, sku!le
komma stt bidraga till försvaret lika mycket scm
den rikaste godsegare. För öfrigt instämde han med
Kuvutsson att det ej var mycket bevändt med Get
lands beväring, då till och med från hans ort inde!:a
goldater måst skickas till Gotland.
Samuel Ödman ansåg denna fråga alltför vigtig att
bandlöst kastas öfver bord. Vi äro icke i den stäl-
ning att vi få förbise historiens lärdomar. Vikunrva
hämta ett lärorikt exempel från ctt folk, som viör-
gu älska att kalla våra bröder. Det finska folket
föll derföre att det i nödens och farans stund icke
bade någon nstionalbeväpning. Det hade begärt va-
pen, och att få inrätia en sådan; men Gustaf IV
Adolf vägrade finnarne detta, och förklarade att ban
nog sjelf skulle försvara landet. När sedan fierden
inbröt, kunde han icke göra mer än skicka emoul den
en liten styrka af den stående armåen, äfven den iia
försedd, och landet blef eröfradt. Historien företer
flera sådana exempel på länders undergång derföre
att de saknat nationalbeväpning. Deremot hafva de
blifvit räddade, der folket haft vapen och kunnat sjelft
motstå fienden. För att till exempel gå långt till-
baka, så skulle Grekland hafva blifvit eröfradt af.
barbarerna, om det icke blifvit räddadt genom fol-
kets allmänna vapenfärdighet. För öfrigt ansåg ta-
laren det vars naturligt, att en så genomgripande
reform mötes med betänksambhet; han ansåg likväl
förslaget vara väl värdt att behjertas.
Lindby från Gotland delade motionärens åsigt, att
Sverges försvar bör grundas på allmän vapenplikt,
och ansåg att, utom de fördelar deraf, som motionären
antydt, man borde fästa uppmärksamhet vid följande:
Om fienden skulle anfalla på någon punkt af vårt
land, så skulle genast i orten finnas manskap och
vapen att, om möjligt, hindra honom att få fast fot;
men åtminstone, om detta icke lyckas, ait stänga
vägarne till det inre landet, och hålla honom på alla
sidor omgifven med fosterländska trupper, sam oupp-
hörligen skulle ökas tills en tillräcklig styrka vore
tillstädes för att med ett slag tillintetgöra honom
eller drifva honom tillbaka den väg han kommit.
Om fienden visste, att hvar man i vårt land vore
försedd med vapen och ammunition samt beredd att
möta honom hvar han visade sig, så skulle han sä-
kert mer än två gånger betänka sig, innan han vå-
gade ett anfall, på hvilket han ovilkorligen riskera-
de att förlora hela sin anfallsarme. Vi skulle sålun-
da genom att ständigt i fredstid vara rustade, nästan
kunna vara säkra, att aldrig blifva anfallna, och på
detta sätt skulle vi genom denna anordning troligen
bespara oss de ofantliga förlusterna och olyckorna af
ett krig inom vå-a gränser. :
Det är en gifven fördel att kunna genast vid kri-
gets utbrott uppställa tillräcklig styrka för att bese-
gra fienden och sålunda snart återföra tryggbet.
Dereroot är det tydligen en falsk beräkning att in-
skränka sig till uppställning af den möjligast mia-
sta styrka, hvarmed man kan hoppas besegra fierdvno.
Oförutecdda tillfälligheter och händelser kunna i så-
dant fell rycka segern ur händerna på den, som i
har tillrsckliga reserver, och föranleda hela den så
knapt tilltagna styrkans undergång Genom attso-
da små stridskrefier mot fienden äfventyrar man des-
gas delvisa förstöriog, och slutligen det helas förderf,
Gå man deremot genom att genast uppträda mot ho-
nom öfvermäktig sätter sig i tillfälle att förstöra hos
stridskraficr ellt efter som de hinna anlända.
Lindby var icke säker på att man ku:de undv:r
egeniliga öfningsmöten. Möjligen kunde dessa r
ten undvsras om man utsträckte skolöfnivgarne så
långt. som i Schweiz, der skolgo-sarne efter värtor-
mine bilda ordentliga kadettkårer, hvilka ex-r-
cera oc vid manövrer, fält och lögerlif, be-
vakningstjenst, förskansnipgsarbeten och allt sådeni
ö igsbildningen.
), att roteringen var en svår tunga,
men I att man, om moiionen bifölls, skule
komma ur askan i elden. vad beträffade min.k-
ningen sf utgifterna till försvarsverket, så trodde kn
as gerom det föreslagna
met. a skulle dra från jor
bönderpas söner ie, i stället ati följa falrcus
anordningar för arbetet, få lyda trumman. En
ere hade frembå!lit törlan af rustningen i
men Medio ansåg roteringen i Småland bias
utsuga jordbrukets must och märg. Likvsi v
icke utbyta denna tunga mot det nu föresls
trodde han att uegdowenr gerna skulle vilja
om sakev, ty pojkarne hagdiera äfven nu
apen, gå gerna på jagt och tycka om
men hvilken skada skulle icke det göra bio
behöfva dem i arbetet? Medins söner och måga
välbergade bönder och hafva mycket beldre rote-ins-
skyldigheien än de sjelfva ställa s:g i leder. D
ter öfvergick Medin til åtskillivt tal om Go
ringa C zsflit och ce stora odiingarne derstid
Nu fck Mengel åter ordet. En talare hade utts
E före alt om skyttegilien in
des på isnds , der upgdomen ova sig i
skjutuing, kulle den kunna skada sig. Men vira
ynglingar äro vil icke mera tafatta nu än förr. Fol-
is skjutöfningar ha i andra länder motarbetats,
bjudits af de maktegande, emedan er-
art frihetsandan och sje!fstöndigheten
ifvas af skicklighet i vapenföring. och frihetsandan
har sina siors vedersaksre äfven hos oss. En annan
alare hade ystrat att om ryssen ville tsga oss. så
skulle vi ej kunna försvara oss. En så tröstlös tanke
vore bedrötig att höra framståld inom ett ständ, hyrrs
förfäder mer än en gång med sior framgång kämpat
klven mot ryssen. Det är icke oss värdigt, att hyss
skdan fruktan för ryssen, att likasom inbjuda honom
och alt kasta yxan i sj ingen god svensk kan hysa
ådana tankar. Peter Jönsson hade i anlednivg af
notionen yttrat, att dei är ej allt guld som glim-
nar; eri bade ban sått; men lika sant är, att TYS-
en har silfver som klirgars; den metallen vet ock
;yssen att använda i itnder som han vill tomma åt,
;ch derom vitinar iy vårr äfven vårt landa historia
rid mer än ett tillfälle. Det är just emedan vi icke
skola framkalla en sådan erfarenhet ånyo, som vi
nåste tänka på ett bättre och billigsare orånande at
andets försvar
Sköldberg förklarade sig instämma med Ycrgel och
srinrade, att den lilla stående armån väl är duglig
ill parader, men att, om det gäller, den är så otill-
äcklig för försvaret, att vi kooppast hafva annat
val än att antingen öfverlemna oss eller gå man ur
jus, och det vore i detta fall icke godt att vara utan
japen. Man hade talat om de långa vägarne till
nötena, men hvad hiadrade indelningen i mindre
listrikter, så atv folket kunde lätt samlas till öf-
pg? Man kunde till och med ordna detta socken-
s Mycket kunde vinnas blott genom att bringa
yrdning i gossarnes lek. j -
Bjerkander ville icke till alla delar instämma i
natiorga, Men han trodde mveket af hvad dan in.
JR kd mn BR RA BE VR Jr JM KR BR JV PR BR