ligt allvar för att vara afskräckande, medverka till
det vigtigaste målet med all bestraffning, den fe-
landes förbättring.
Det är oss äfven alla bekant huru som detta för-
slag, ehuru det tvenne särskilta riksdagar blifvit af
Kongl. Maj:t framställt till rikets ständers anta-
gande och ehuru dess hufvudgrunder blifvit af 1844
års ständer gillade . och antagna, det oaktadt inom
rikets tvenne första stånd mött sådant motstånd, att
det ej blifvit till lag antaget:
Det var under den nedslående vissheten derom
att: förstaget i sin helhet ej skulle kunna tillvinna
sig nämde stånds bifall, jag vid förra riksdagen fann
mig. af sådant nödtvång föranlåten föresli rikets
ständer att delvis, stycke för stycke, antaga denna
lag; och följden häraf blef, att lagutskottet till ri-
kets ständer inkom med ett förslag till förordning
om ansvar för stöld och snatteri samt rån, hvilket
förslag, som med några förändringar utgjort en om-
skrifning af lägberedningens 23:dje och 24:de kapitel
om nämde brott, lyckades tillvinna sig rikets ständers
bifall, derefter. det blifvit af Kongl. Maj:t till lag
antaget.
Om-jag nu kunde föreställa mig, att vid den gry-
ning till en bättre tid, som mu synes hafva inträdt,
lagförslaget i sin helbet vid. denna riksdag kunde
bifallas, skulle jag bittert ångra, att .jag bidragit
till dess sönderryckande; men då föga eller ingen
utsigt till en sådan framgång synes vara förbanden,
och då den vidtagna utvägen blifvit med framgång be-
tradd, väljer jag heldre den, för att vinna något,
än, genom att sätta allt på spel, erhålla intet,
Jag yttrade att den vidtagna utvägen blifvit be-
trädd: med framgång och jag beder att få redovisa
denna åsigt. Det af lägutskotiet vid sista riksdag
framlagda förslag till förordning om ansvar för stöld
och snatteri samt rån, har ej allenast vunnit rikets
ständers och konungens godkännande, utan har, hyad
mera är, såsom lag lyckats tillvinna sig så väl Jag-
skipningens som den tänkande befolkningens ode-
lade bifall. Den nya lagen har nemligen funnits
innefatta mera allvar i bestraffningen på samma!
gång den icke allepast icke motverkat den brottsli-!
ges förbättring och återgång till sambället, utan
tvärtom till detta mål väsentligen bidragit, lika-
som den, må det tillåtas mig så säga, befriat sam-
hället från skamfläcken att hafva skampålen-i Guds
hus; men det lyckligaste af allt synesimig dock vara
att den skräckbild, som Jagreformens motståndare
trott sig se i det så kallade Tatitudsystemet, funnits
vara endast ett foster af inbillningen. På intet
ställe har nemligen mig veterligen någon tvekan
vid tillämpningen häraf försports, utan domaren har
tvärtom-känt sig.lycklig att kunna lämpa straffet
efter brottet, och äfven vid öfverdomstöolarne har,
så vidt jag erfarit, meningen varit densamma, och
någon. svårighet sig icke visat vid lagens tillämp-
ning.
Då första steget på banan således blifvit lycko-
samt taget, vågar: jag föreslå fortsättning.
Genom den antagna lagen hafva vi erhållit lämp-
liga straff mot eganderättsbrotten. Ieke så i aäfse-
ende ä brott mot person Den gamla lagens straff-
bestämmelser stå här oförändrade. I7vissa fall är
den till-onaturlighet grym. I-andra åter äro de-gröf-
sta förbrytelser så godt som strafflösa. På samma
gång den nemligen öfverflödar på dödsstraff för brott,
som genom mellankommande nåd ofta försonas med
ett ringa fästningsstraff, lemnar lagen den rike rät-
tighet att. mot en ringa penning lemlästa och bit
för bit stycka en menniska, endast han skonar dess
Nf. Så kan man för. ett oförsigtigt slag, hvarmed
någon skada ej åsyftas, men som tillfälligtvis nred-
förer döden, dömas till lifvets förlust, då man för den
grufligaste misshandling, för uppsåtligtafhuggande af
fingrar och händer och fötter, endast fälles till nå-
gra dalers bot. Det orimliga och rättsvidriga i båda
fallen ligger för öppen dag. Det är visserligen sant,
hvad dödsstraffen angår, att de sällan tillämpas till
följd deraf, att konungen oftast i nådeväg mildrar stråf-
fen; men utom det att lagen i möjligaste måtto bör
vara ett uttryck af den högsta menskliga rättvisa,
så att den, utan att hehöfva i nådeväg mildras, må
kunna tillämpas, helst den endast i detta fall vinner
tillbörlig aktning och utgör -ett verkligt straffhot,
synes det mig vara både bårdt och oklokt att be-
lasta K. M:t med dessa otaliga nådeansökningar, som
utgöra en af de tyngsta regeringsplikter:för en mild
och menniskoälskande konung, och onödigt upptaga
hans dyrbara tid.
För egen del skulle jag utan ringaste tvekan rösta
för: borttagandet:af alla dödsstraff — dessa gepgån-
gare. af:den gamla: blodshäviden och som utesluta
sjelfva möjligheten till upprättelse, och hvilka, enligt
lagkomitåns yttrande, hvarken inför rättvisans. eller
förhuftets domstol kunna försvarås. Det har för mig
alltid varit upprörande att se samhället med lugnt
och berådt mod på en medmenniska utöfva samma
grymma gerning, som den brottslige begått, förvillad
af passioner och inledd på brottets bana af omstän-
digheter och under förhällanden; som för mennisko-
ögat oftast äro fördolda. Men att längre orda här-
om är förspild möda. Så länge man hyser den i
mit tanke oriktiga föreställningen, att samhällets
beståbd fordrar dessa offer, måste de lemnas; men
böra dock, till dess tiden renat dessa föreställnings-
sätt, enligt lagberedningens förslag, inskränkas till
endast de svåråste brotten.
Med brotten; emot person, hvilka, under rubriken,
Öm mord och dråp, så ock annan misskandel å persons
upptagas i 17 kap. af lagberedningens förslag, sam-
Manhänga oskiljaktigt de s8 kallade fridsbrotten, som
ionefattas i 13-käp., omfridsbrotts, och18:kapij
som brott mot annans: frihets; äfvensom till denna af-
delning af strafflagen hörer 8 kåp. om skadeståndn.
Ehuru ofvanupptagnå slag af -brott äro med hvar-
annan särdeles härbeslögtade, så att de lämpligen
böra i ett sammanhang svidfsanima riksdåg afHandlas,
på det. ingasluckor.i lagen oms dessa brott-rmå upp:
stå, torde de dock, för vinnande af mera reda och. en-
kelbet, böra upptagas i särskilta författningar under
de rubriker, hvatunder lagberedningen i förenämde
kapitel dem uppstält, hvarigenom äfven den fördel
vinnes, att de särskilta ur lagberedningens förslag
sålunda lösryckta delarne framdeles må kunna till
ett sakimanhängande helt återförenas.
Jag vågar alltså nu vördsamt föreslå rikets stän-
der:catt till särskilta lagar antaga. följande kapitel i
nya strafflagen, sådana de lyda i det af lagutskottet
vid 1847 och 1848 årens riksdag reviderade, i be-
tänkandet n:r 58 intägna förslag, nemligen: 1:0 17
kap: om mord och dråp, så ock annan misshandel å
person; 2:0-13 kap. om fridsbrott; och 18 kap. om brott
mot annans frihet, samt 3:o 8: kap. om skadestånd, se- I
dan samma kapitel blifvit af lagutskottet sålunda om- I
arbetade, att, der hänvisning eger rum till andra
kapitel i strafflagen, straffbestämmelserna varda hvar
på sitt ställe utförda, äfvensom jag vågar bemställa,
att i de särskilta lagarne, der böter förekomma,
stadgande införes om sättet för dessas förvandling, i
hvilket afseende jag, enär de föreslagna bötesbelop-
pen äro så höga, att de, efter nu gällande förvand-
lingsgrunder, i de flesta fall mötsvara högsta kropps-
plikt, och då en öfvergångslag; såsom de föreslagna
måste blifva, bör. ställas i: sammanhag med qvar-
stående delar af garbla lagen, tillåtes mig föreslå,
att, med bibebållande af nu: gälläbde förvandlings-
grunder, tredjedelen af bötesbeloppet tages till mä-
tare för förvandlingen, och att denna tredjedel efter
de grunder, som: finnas bestämda i 5 kap. straffbal-
ken, förvandlas till-motsvarande fävgelse vid vatten
och bröd.
Slutligen och på det lagutskottet må vara oför-
hindradt; om tiden det medgifver, att än ytterligare
utsträcka sin granskning! af lagförslaget, vågar jag
vördsamt föreslå; att lagutskottet må sega rätt -öch
likt att utarbeta och till rikets ständers antagande
ramlägga så många af strafflagena öfriga kapitel
som tiden medgifver.