man vanugen fransrige, ehura der 1 landet icke 1
detta afseende förnimmes klagan, utan tvärtom be-
låtenhet, och man påstår att det isynnerhet varit
efter den stora revolutionen som jordafsöndringarne
tilltagit: Detta vore ett fullkomligt misstag. Jord-
afsöndringarne voro i Frankrike allmänna långt före
revolutionen och hafva blifvit framkallade icke af
någon samhällets yttre skakning, utan af sakernas
inre tvång. I medeltiden, då jordegendomen var för-
delad på få händer, sträckte sig godsherrens rätt öf-
ver bonden ända till dennes hustru. : Med feodalväl-
dets försvinnande blefvo bönderna efter hand sjelf-
egande jordbrukare, och följden häraf blef att jor-
den delades i mångasmå portioner. Nu klagade man
att jorden styckades, och det var naturligtvis aristo-
kratien som klagade. Redan Turgot anmärkte tjugo
år för revolutionen, att jorden styckades till den
grad, att hvad som kunde vara tillräckligt för en
delades emellan fem eller sex och att de mindre
jordegarne ej kunde lifnära sig af jordens alster.
Några år senare yttrade Necker att jordaf-
söndringarne i Frankrike alltjemt tilltogo och att
der funnos en oändlig mängd af små jordegare.
Enligt Tocqueville uppgick i Frankrike före revolu-
tionen jordegarnes antal till hälften eller tvåtredje-
delar af det nuvarande, ett märkligt förhållande om
man toge i betraktande den tillökning i folkmäng-
den som sedermera egt rum. Ofta klagade man före
revolåtion, öfver bondens, såsom det hette en passion,
att vilja blifva jordegare! och hans benägenhet att
använda alla: sina besparingar att köpa jord. I
Sverge, der bonden aldrig varit underkastad något
feodalvälde, funnes icke något slags skäl att neka
honom den frihet som tillkomme andra näringsid-
kare. FTalaren vidrörde det fördelaktiga inflytandetaf
en lagstiftning, som medgifver hvarje medborgare att
med full eganderätt besitta äfven den obetydligaste
jordlott; medvetandet af att ega blott en aldrig så
ringa del af den jord vi bebo skänker ett visst obe-
roende och bidrager att mäktigt höja fosterlandskär-
leken. Det vore derföre önskvärdt att jordegarnes
antal i vårt land blefve allt större och större. . Un-
der det man å ena sidan lemnar frihet åt: den som
vill sammanlägga och i en hand förena flere små
jordlotter, måste man å den andra sidan lemna fri-
het åt den, som vill afsöndra sådana. I detta hän-
seende, liksom i andra, är den fria konkurrensen det
helsosammaste. . Om: man för öfrigt i lagstiftningen
uppstälde hvilka hinder som helst mot jordafsöndrin-
gar, så komme de i allt fall att i strid med lagen
ega rum; till den grad äro de naturhga. Man
skulle således blott föranleda en mängd rättegångar,
hvilka ofta komme att sluta dermed att den, som i
åråtal på god tro besutit en ringa jordlott och deraf
haft sin bergning, oförskyldt blefve derifrån bortjagad
och beröfvad medlet till sin bergning. Om man erkände
frihetsgrundsatsen i handel och näringar, måste man
jemväl i fråga om jordafsöndring hylla samma
grundsats.
Häruti instämde hrr Muren, Wallenberg och flera
af ståndets öfriga ledamöter.
Hr Hasselroth hade varit betänkt på en motion i
samma syftning som hr Thomåes, men hade låtit
den falla och. inskränkte sig till att instämma i hr
Thomåes förslag. Talaren ansåg det vara af synner-
lig vigt att frågan om hemmansklyfning och jord-
afsöndring icke förekomme: till behandling på något
rum der fri yttranderätt eger rum utan:att man
begagnar tillfället att nedlägga sin protest mot 1853
års författning, som vore till sin grund rättsvidrig
och till sina föjder olycksbringande. . Den innehölle
många skadliga inskränkningar i den för vårt land
särdeles nyttiga hemmansklyfningen och jordafsön-
dringen och vore så uppenbart stridande mot all-
män civillag, att vissa delar deraf icke varit eller
ens kunnat blifva rätt tillämpade, hvilket tala:en
genom anförda exempel ådagalade. Det fölle inom
gränsen för det barnsliga, att icke säga det löjliga,
att, på sätt i berörde författning egt rum, göra van-
mäktiga försök till inskränkning i jordegarens rätt
att öfver sin egendom förfoga. Hvad man vunne
genom dylika författningar, icke vore det aktning
och lydnad för lag.
Hr Ekholm köände de fördomar, som i denna fråga
inrotat sig inom de öfriga riksstånden. Det vore
bekant, huru mycket besvär man i vårt land under-
kastat sig för att uppresa hinder mot hemmansklyf-
ning och sätta den mindre bemedlade ur stånd att
förvärfva sig ett jordstycke. En alldeles motsatt
grundsats gjorde sig gällande i äldre tider, då man
genom åkerlagar sökte inskränka rättigheten att i
en hand förena allt för stor del af jorden. Nu funnes
ingenting som hindrade en person att genom köp
förvärfva ett helt landskap, men nu hade man satt
skrankor mot möjligheten för den fattige att i en
jordlapp nedlägga sina små besparingar. Den erfa-
renhet, som redan vunnits i vårt land, hade visat
skadligheten af att inskränka friheten att förvärfva
jord. 1853 års författning vore tillkommen i en
olycklig stund; den hade redan vid senaste riksdag
varit föremål. för konstitutionsutskottets uppmärk-
samhet, och det vore med glädje och tillfredställelse
talaren: erfarit att densamma nu så väl i detta som
bondeståndet väckt allmänt missnöje. Det kunde
icke vara annat än välgörande för fäderneslandet att
hafva en besuten jordegande medborgareklass i stäl-
let att, såsom nu, se proletärklassen ökas, hvilket
utgjorde ett sorgligt tidens tecken och förr eller se-
nare, om det fortfore, skulle leda till samhällets upp-
lösning.
Hr Fahlhem instämde i hr Thomåes motion och fö-
regående talares yttranden och ville upplysa, att i
Dalarne, der det funnessextiofjerdedels och än minr
dre hemmantal, på hvilka större delen af folket bodde
och hade sin bergning, 1853 års författning visat sig
vara alldeles omöjlig att tillämpa med mindre halfva
befolkningen skulle nödgas lemna sina hem; hvarom
ock landshöfdingen funnit sig föranlåten att hos K.
M:t göra anmälan. Att för öfrigt några menliga
följder icke vore att befara af en mera utsträckt
hemmansklyfning och jordafsöndring, derpå hade man
ett lefvande bevis just i Dalarnes befolkning, som,
efter hvad kändt vore, bergade sig väl på små jord-
lappar med oftast ganska knappa tillgångar.
Hr Rudling förenade sig i de anmärkningar, som
blifvit gjorda emot 1853 års författning, och ville
blott tillägga att om det förhölle sig så som hr Has-
selroth uppgifvit eller att domare i allmänhet ej
finna sig af det deruti intagna förbud oförhindrade
att meddela lagfart och inteckning i hemmandelar
som äro mindre än författningen tillåter, detta vore
ett i hög grad betänkligt förhållande, som borde un-
danrödjas.
Hr Danielson hade varit vittne till de stora olä-
genheter 1853 års författning medfört. Man behöfde
gå till andra länder för att hemta bevis på för-
delarne deraf att äfven den mindre bemedlade böra
rätt att förvärfva jord; talaren hade sjelf gjort den
iakttagelsen; att bland arbetare, som - sjelfve ega
ett jordstycke, de flesta vanligen berga sig bättre än
de, som icke äro jordegare.
Hr Wahlström förenade sig med de ledamöter, som
understödt motionen, och ville endast fästa lagutskot-
tets uppmärksamhet derå, att de af fastighetsegare
valde representanter vid detta riksmöte, så i detta
stånd som bondeståndet, samtlige yttrat sig för större
frihet i hemmansklyfning och jordafsöadring, med ett
enda undantag inom sistnämde stånd.
Hr Gahn delade motionärens åsigter om nyttan af
större frihet att klyfva hemman och afsönära jord,
i synnerhet i landets mera skogrika provinser, der i
skogarne finnas små odlingslägevheter, som å DTE
ende till deras aflägsna belägenhet. icke ka igen
kunna af jordegaren sjelf wppodlas, men a pr stor
han eger frihet att afyttra dem, skulle blifva.atstor
p g en ansåg landet
nytta för mindre hushåll. Talar ide af hr Tho-
skola betydligt vinna genom antagan
måes ifrågavarande motion. - ig
Motionen remitterades härefter Gill lagutskottet,
PSOE
nAGENS PLENA.