tare distanser. Hr v. Kremer hade ingenting emot. att portot sattes något högre än han föreslagit, men trodde dock 3 rår vara nog högt. Hr . Mannerskanz motion om försvarsverkets reorganisation understöddes af hr Rosensvärd, som uttalade sin öfvertygelse, att de tid efter annan fram: stälda förslagen att för godt köp organisera vårt försvarsverk gjort mycken skada, emedan de invaggat i den föreställningen att ett försvar kan åvägabringas utan betydliga kostnader och uppoffringar. Ön skade att ständerna nu måtte underkasta sig konseqvenserna af 1812 års beslut om beväringsorganisationens införande och åtaga sig dermed förbundna utgifter. Äfven hr Adelborg understödde på detvarmaste motionen och uttalade sin öfvertygelse, att lagstiftningen bör genom sina åtgärder inverka derhän på massan af nationen, att vi i behofvets stund ej hafva en armå af 30 å 40,000 man, utan att alla vapenföra män gripa till vapen. — Hr Stjernsvärd erinrade att det ej var ständernas fel om beväringsinstitutionen blifvit outvecklad, enär K. M:t sjelf en gång föreslagit att blott halfva styrkan skulle öfvas. Äfven den af K. M:t nu föreslagna utsträckningen af öfningstiden vore otillräcklig. En flerårig öfning vore af nöden. Grefre Ugglas var af samma tanke och ansåg orätt af regeringen att ej taga steget fullt ut. Grefve Platens motion, om indragning af förvaltningen af sjöärendena, bekämpades af grefve Puke och hr Lilliehöök, men försvarades af motionären sjelf och understöddes af hr Råfelt, hvilken erinrade; att förvaltningen af sjöärendena ej kunde anses vara ett sjelfständigt kollegium, enär der funnes blott en oafsättlig ledamot. Friherre Creuz motion om en framställning till K. M:t om krigsartiklarnes omarbetning föranledde en högst liflig debatt. Motionären, erkännande sig ha, hänförd af värman för sitt ämne, låtit i sina motiver undfalla sig några alltför lifliga yttranden, återtog nu dessa samma motiver, men anfölls icke destomindre för dem på det bittraste af hr Funck, hr Bergenstråle, grefve Adlersparre, hr Hägerflycht, hr Knorring, hr Munck och grefve Ugglas, hvaremot friherrarne Staöl v. Holstein, A. C. och C. A. Raab samt lirr Mannerskanz, Stjernsvärd och Cederschöld med värma och värdighet tillbakavisade de i deras tankalhögst oparlamentariska anfall, för hvilka motionären blifvit föremål. Chefen för landtförsvarsdepartementet grefve Gyldenstolpe upplyste, att en komitå blifvit för några månader sedan tillsatt att utarbeta nya krigsartiklar. Slutligen blef, efter en vidlyftig debatt, beslutadt, att friherre Creuz motiver skulle jemte hela diskussionen ur protokollet utgå, och blef endast motionen helt naken till ekonomiutskottet remitterad. Vid frih. Creutzs motion om upphörande af Karlbergs krigsakademi och inrättande af en militär-fakultet vid universitetet; yttrade sig hrr N. Tersmeden och Bråkenhjelm emot densamma, hvaremot hrr P. R. Tersmden, Adelborg och A. Mannerskantz sökte ådagalägga behofvet och: nödvändigheten af att saken tages i öfvervägande och en reorganisation af krigsakademien vid Karlberg må komma att ega rum. Presteståndet. Lagutskottets betänkande n:o 4, i anledning af väckt motion om skyldighet för tjenstgörande pastor att vara boende inom prebendepastoratet, hvilken fråga utskottet ansett ej tillhöra dess behandling, blef efter någon diskussion till utskottet återförvisadt. Till statsutskottet remitterades en af professor Lindgren i föregående plenum väckt motion om tryckning och utdelning till riksståndens ledamöter af så väl öfverste Ericsons som: komiterades förslag till jernvägsbygnader med dem åtföljande kartor.. Prof. Agardh uppläste i dag ett anförande i jernvägsfrågan, hvars afgifvande, oaktadt skedd remiss i föregående plenum hade blifvit beviljadt. Med afseende på anskaffande af medel till jernvägsanläggningarne, ansåg tal. det tillägg böra göras i förordningen den 3 Febr. 1855, att statsobligationerna må, utom i riksmynt och silfver, såsom i nåmde förordning är stadgadt, äfven med guld få inlösas. Såsom skäl anfördes silfrets tilltagande utvandring till Asien, och i synnerhet till Kina, hvars invånare skrinlägga detsamma. Englands export till nämde land minskades snarare än ökades, och skilnaden mellan exporten och den allt mer sig ökande importen måste erläggas i silfver. Häraf följande brist på silfver och stegring i dess pris hade föranledt förslag att antaga guldet till myntvaluta. Sådant vore genomfördt i Frankrike, Amerika och England. Exemplet hade följts i andra länder. Tyskland hade visserligen ej ännu beträdt samma väg; men preussiska bankens alltmer ökade sedelstock och minskade silfverfond ger all anledning att förmoda likartad förändring i detta Jand. Hamburg kommer. under innevarande år att gifva guldet legalt myntvärde. Då såunda silfverpriset vore i ständigt stigande och i London visade sig från 1850 redan bafva stigit 3 procent, fordrade försigtigheten att man äfven hos oss ej borde uteslutande binda sig sid denna metall. Vidare föreslog talaren i ofvannämde förordning den ändring, att de föreslagna medlen utan kapitalrabatt må utlånas. Den enda fördelen af kapitalrabatten vore en vigare förvaltning af statsskulden; men skadan så väl i moraliskt som statsekonomiskt och politiskt hänseende vida öfvervägande. Kapitalrabatt kunde endast försvaras i stater, som genom krig eller andra olyckor blifvit satta i den belägenhet, att för anskaffande af penningar ej vara så nogräknade om medlen. Talaren framböll de fördelar, som af kapitalrabattens borttagande kunde vara att vänta, och bland andra den, att statsskulden skulle blifva inhemsk; hvilket i motsatt fall ej så lätt vore att påräkna, enär förmodad bristande förmåga hos våra affärsmän att beräkna kapitalrabatten skulle afskräcka dem. För att bevisa fördelen af hvad talaren föreslagit, togs exempel-af skånska hypoteksföreningen, den enda af nämde slag, som saknar kapitalrabatt, men också har all sin skuld inom landet. I afseende på sjelfva den kongl. propositionen anmärktes, att deri saknades en närmare utredning af sättet för det rörliga kapitalets fästande. En sådan hade varit af behofvet påkallad. på det svenska fol ket ej blott skulle få se ena sidan af saken. Talaren ville dock hvarken klandra regeringen eller öfverste Ericson, att de föreslagit så många vidtutseende företag att på en gång utföras. Man hade måst gå intressena till mötes; afgörandet tillkom i alla fall representationen. Talaren förordade att taga hvar sträcka af jernvägen särskilt, och till en början fullborda vestra stambanan. Sålunda skulle stora besparingar kunna göras och det vidtutseende och farliga undvikas, på hvilket man borde göra afseende, äfven om tid dermed förlorades. Riksarkivarien Nordström anmärkte, att såväl de nämda obligationernas inlösande i guld, som kapitalrabattens borttagande vore kontraktsfrågor, hvil, ka ej borde föranleda lagstiftningsåtgärder. Det första af dessa förslag skulle dessutom, i händelse guldet, såsom äfven vid denna riksdag föreslagits blefve antaget såsom myntvaluta, äfven af detta skäl blifva öfverflödigt. Emot kapitalrabattens borttagande uttalade sig hr Nordström bestämdt, såsom en åtgärd, hvilken skulle, såsom ett band på friheten, vid de blifvande lånetransaktionerna vara af de menligaste följder. Komminister Beckman ansåg,i likhet med den föregående talaren, det första af professor Agardhs förslag vara en kontraktsfråga, men gillade i öfrigt de åsigter professor Agardh uttalat. Prosten Almqvist utlät sig, att han ej kunde fatta de politiska och sociala vådor professor Agardh förutsett af att på en gång utföra de föreslagna jernvägsföretagen, då bränvinsskatten lemnar medel, motsvarande både ränta och amortissement å de föreslagna statslånen. Dessa yttranden. blefvo, såsom fortsättning af disussionen i jernvägsfrågan, remitterade till statsutskottet.