ser vore både afgifna och af revisorerna granskade,
samt oförtöfvadt komma att af trycket utgifvas.
Denna underrättelse står verkligen i en högst märk-
värdig kontrast till konungens befallningshafvandes
egen förklaring i dess summariska redogörelse, hvar-
uti han säger, att den genom en viss tillfällighet
afbrutna revisionen, ehuru sedermera fortsatt, ännu
icke är afslutad. Visserligen är denna redogörelse
daterad den 16 Maj 1856, ehuru den icke till tid-
ningsredaktionerna aflemnades för att åtfölja tidnin-
garne förr än i medio af November; men huru kunde
vi väl föreställa oss, att konungens befallningshaf-
vande skulle låta denna summariska redogörelse utgå
isolerad, när den specifika redogörelsen vore så shart
att förvänta, som nu synes vara händelsen, utan att
han derom upplyste allmänheten genom en kort för-
klaring i det tidningsnummer hvarmed den summa-
riska redogörelsen följde? Hade vi på ett eller an-
nat sätt fått någon aldrig så liten kännedom härom,
så hade hela vår första, så mycket klandrade arti-
kel för visso uteblifvit, och troligen ingen gransk-
ning företagits förr än den specifika redogörelsen
utkommit. Det var lätt för hr major Echstedt och
öfrige ledamöter af beredningsutskottet, som kände
detta förhållande, att bilda sig ett riktigt föreställ-
ningssätt om saken, men det är derföre icke rätt af
honom eller andra, att fälla ett obefogadt omdöme
om oss, derföre att vi, utan aning om den skedda
revisionen, ja till och med missledda i detta afseende
just utaf. sjelfva redogörelsen, annorlunda bedömt för-
hållandena. Vi anhålla att man måtte lägga noga
märke till denna omständighet.
Hvad slutligen angår beredningsutskottets utlå
tande rörande de under konungens befallningshafvan-
des vård stående reserverade medlen, att nemligen
detta reserverande vore på en gång både onitänk-
samt och fullt behörigt, enär i konungens befall-
ningshafvandes allmänna uppmaning den 24 Dec,
1851 förklaras att de bidrag, som till de behöf-
vandes understöd blifva till länsstyrelsen insända,
skola för ändamålet användas, i synnerhet och så
vidt sig göra låter genom att åt dem bereda arbets-
förtjenst i hemorten, hvarmedelst utvandringar och
bettlande äfven böra kunna förekommasp, så beklaga
vi att dessa ord ingalunda öfvertyga oss om konun-
gens befallningshafvandes berättigande att fortfa-
rande besörja medlens förvaltning, utan tro vi fort-
farande att detta tillkommer sockennämderna, efter
sockenstämmornas föreskrift. Konungens befallnings-
bafvandes rätt att Hafva högsta tillsynen deröfver,
att medlen användas på bästa sätt, rubbas härigenom
icke en hårsmån.
Emellertid upplystes vid förhöret att de reserve-
rade medlen dels innestodo i provincialbanken, dels
och till största delen voro utlänade mot säkerheter,
dem resisorerna granskat och funnit nöjaktiga, och
hvilka nu blifvit deponerade i ränteriet.
