gorna, för att simmande uppnå båten, hvilket äfven
lyckades, men nu funnos der inga åror. Han för-
sökte nu att med en lösbruten toft arbeta sig upp
till oss, men förgäfves. Båten försvann snart ur vår
åsyn. Emellertid sjönk fartyget desto mer, och der-
under lossgjordes lyckligt styrbordsbåten, hvari fem-
ton personer räddades, nemligen af passagerare: bok-
hållaren A. B. Almroth, styrmannen Björkbom, Ca
rin Jönsdotter med dess son Olof Pehrsson, matrc-
serna Emanuel Ericsson, Olof Wide och Gustaf Jo-
hansson. Af besättningen: restauratrisen mll Dabl-
gren med 4 biträden, lotsen Nyström samt matroser-
na Erik Andersson och Wilhelm Johansson. Förste
styrmannen hade den sinnesnärvaron att tillkasta oss
fraktsedlarne och fraktboken. En maskinist Levin
tillkastade oss några klädespersedlar. Vi begåfvo oss
påväg till den !V, mil aflägsna Gran, en obebodd
holme af cirka en fjerdedels mils omkrets, utan an-
nan vegetation än några buskar samt ett och annat
träd. — Kaptenen qvarstod vid styret, ehuru hela
aktern låg under vattnet. En våg slungade honom
dock slutligen derifrån i hafvet. Straxt derpå sjönk
hela fartyget på cirka 30 famnars djup, med sin till
Sundsvall destinerade, högst dyrbara laddning; knapt
3 timmars väg från nämde stad. De qvarvarande
af passagerare och besättning, 16 till antalet, funno
efter en kort kamp sin graf i vågorna, och vi nöd-
gades åse det utan att kunna berga någon, emedan
vi redan voro för långt aflägsnade, och de oupphör-
ligt instörtande vågorna hvarje ögonblick hotade att
sänka den knapt 6 tum öfver vattenytan flytande
båten. Ej fullt 15 minuter hade förflutit sedan far-
tyget första gången törnade tills det försvann i dju-
pet, och vi befunno oss ensamme, med misströstan
kämpande för lifvet mot det stormande hafvet. Vi
uppnådde dock lyckligt Gran, efter 2 timmars an-
strängningar, uthungrade och genomvåta i den 18
grader stränga kölden.- Af en lycklig tillfällighet
hade en passagerare vid utskyndandet ur hytten stop-
pat på sig ett etui med några tändstickor, och vi
hade troligen denna omständighet, näst Guds hjelp,
att tacka, det vi ej allesammans ihjelfröso. Vi lyc-
kades uppgöra eld, och sedan vi dervid något äter-
hemtat oss, afsändes 4 man med båten kl. 12 på
måndagsmiddagen, för att söka hjelp frått land, be-
läget på cirka 1 och tre fjerdedels mils afstånd. Vi
afhörde ej båten den dagen, och hela natten till-
bragtes i pinsam väntan. Vi tänkte att båten möj-
ligen förolyckats, och vi motsågo med fasa hungers-
döden. Men kl. 10 påföljande dag fingo vi 3:ne bå-
tar i sigte, hvilka af hr inspektor Swartz på Gnarp
blifvit utrustäde med mat och kläder m. m. Vi fat-
tade ånyo mod, men stormen, som nu blåste från
land, var så stark, att vi ej kunde begifva öss af
från holmeh förr än på torsdagsmorgonen : den: 27
Nov:, och vi landstego middagstiden vid Gnarps mas-
ugn, der vi alla af hr inspektor Swartz på det hjert-
ligaste emottogos och med den största gästfrihet be-
möttes. dns. begagnar sig af detta tillfälle att på
egna och öfrige olyckskamraters vägnar offentligt
betyga sin varma tacksamhet för den af hr inspek-
tor Swartz bevisade, verkligen öma omvårdnad under
den tid virder qvardröjde. Vi kunna ty värr- ej gif-
va honom hågön annan ersättöing, men jag -är öf-
vertygad att han skall finna sin belöning i känslan
af att veta, det de skeppsbrutne alltid i tacksamt
minne skola bevara hans bevisade tjenster.
Vid ankomsten till Gnarp återfunno vi liket efter
den modige eldaren Bergholm. Han hade funnits
på tisdagen ibjelfrusen i skogen en fjerdedels mil
från stället der båten uppkastats, med ena benet af-
brutet. Det tyckes som om han sökt komma till nå-
gon mensklig boning, för att möjligen kunna lemna
oss någon hjelp, men i mörkret fallit omkull och af-
brutit benet. Af spåren syntes som han släpat sig ett
stycke, men, troligen öfvermannad af smärtan, ned-
lagt sig och frusit till döds. Han hade förtjent ett
bättre öde.
Till slut önskade ins. få fästa vederbörandes upp-
märksamhet på den stora brist af räddningsmedel
för passagerare, som förefinnes på de fleste af våra
ångbåtar. Å de större af dem finnas visserligen 2
små båtar samt två (2) lifräddningsbojar. Kunde ej
vederbörande ångbåtsrederier tillförbindas att åtmin-
stone ha 20 lifräddningsbojar och flera båtar. Dessa
bojar äro af så ringa kostnad, att det ej borde falla
sig för dyrt. Inträffade en ny olycka, sådan som den
nyss beskrifna, så skulle, åtminstone sominårtiden,
minst en person kunna rädda sig på hvarje boj, och
denna tid vore sådara räddningsmedel bäst behöfli-
ga, då ångbåtarne denna tid: ofta föra hundradetals
passagerare.
En annan sak af ej ringa värde för sjöfarten här
i dessa nordliga farvatten önskade ins. påpeka. Det
har länge varit en allmän önskan, att en fyr skulle
anbringas på Brämön vid inloppet till Sundsvall, och
med den stora sjöfart som der bedrifves synes en så-
dan önskan vara ganska billig. Hade en sådan fyr
nu funnits, skulle denna olycka troligen ej timat. —
Ins. ville gerna hoppas, att rikets nu församlade
ständer toge denna högst behöfliga sak i öfvervägande.
Passagerare på Umeås sista resa.
.— De anmärkningar, som af Wermlands-
posten blifvit gjorda mot den af konungens
befallningshafvande i Wermland afgifna sum-
mariska redovisning för de medel, som åren
1851—52 ingamlades till förmån för de af
missväxt lidande socknarne i norra delen af
provingen, bafva föranledt vermländska hus:
bållningssällskapet att vid dess senaste sam-
mankomst upptaga frågan och genom tvenne
af revisorerna, som vid sammankomsten vorö
närvarande, på till dem framstälda frågor 1å-
ta upplysa sig att de i redovisningen upp-
tagne medel blifvit af sockennämderne såsom
mottagna erkända... Med anledning häraf in-
nehbåller Wermlandsposten för den 6 Dscem-
ber följande förklaring:
Vid hushållningssällskapets sammanträde den 28 i
förra månaden gaf den af oss i n:r 94 af denna tid-
ning anstälda granskning af konungens befallnings-
hafvandes summariska redogörelse öfver de influina
gåfvomedlen till de nödlidande i norra Wermland
efter missväxten derstädes år 1851 anledning till en
ovanlig åtgärd, den nemligep, att en af berednings-
utskottets ledamöier, hr majoren och ridd. J. v. Ech-
stedt, uppträdde med ett anförande, hvari han före-
slog att få till revisorernes af samtliga räkenska-
perna, hrr F. von Scheeles och G. Örns, besvarande
framställa några för ämnets utredande vigtiga frå-
gor, och att deras svar måtte få i protokollet inta-
gas, hvilket naturligtvis bifölls: Af svaren upplystes
då, hvad vi, lika litet som allmänheten, kunnat före-
ställa oss, nemligen att sockennämdernas redogörel-
Göta kazal.